Mitt liv på tangentbordet – Anna Sellberg

… dök upp i dag, när jag gjorde en arkeologisk utgrävning bland alla mina hästsaker på logen.
På bilden – en Upplandskuskkeps, dartmoorstoet Beckies grimma och den lapp som satt på HJs och Gerdas dörr. Hittade mycket annat roligt också, och kastade en sopsäck och en stor papplåda, plus lite till, med grejor.

Men nu – sova! Ute regnar det, höstregn och mörker. Vad fort det kom.

Godnatt!

… kombinerat med skrivkramp, är ingen lyckad kombo. Men jag tänker att det löser sig säkert. Det brukar det göra.
Eller så löser det sig inte alls. Men det finns i alla fall ett färdigt manus, så även om min hjärna tycks ha gått i baklås just nu, är det trots allt inget jag oroar mig för på riktigt.
Det handlar ju egentligen mest om att jag behöver skärpa mig, placera min breda bakdel på stolen och jobba på. Fast det ser finare ut att skylla på ångest, än att medge att man är lat … 😉

I dag skulle jag ha arbetat med Projekt X tänkte jag, men blev kattnappad i stället.
Att ligga på rygg i soffan med en purrande fyra månaders källing på bröstet, är finfint! Lyssnade på radio, stirrade i taket, lät tiden bara gå.
Och gått har den gjort.
I morgon är det precis trettio år sedan jag startade min firma Alfa Reportage.
Sedan dess har jag hunnit skriva över tjugo egna böcker och översatt åtta. Jag har kreerat oräknerliga lovestoriesar till veckotidningar, massor av hästnoveller och en jättebibba med seriemanus till Min Häst, Starlet och Penny.
Jag har under många, många års tid fyllt tiotusentals seriebubblor med svensk text i Wendy och Penny. Skrivit artiklar om allt från fackligt arbete vid Akademiska sjukhuset till gotlandsruss och hästrallyt i Bergsjö.
Ja, just hästrallyt i somras blir faktiskt min sista artikel till Min Häst, eftersom det är dags att släppa och gå vidare.
Och så korsorden … Vet inte hur många jag är uppe i nu, men några hundra är säkert vid det här laget. Och så har jag gjort inlagan i fem korsordsböcker till Linds förlag.

Så otroligt många roliga grejor jag haft förmånen att få göra under dessa tre decennier! Vilket priviligierat liv jag har – och som jag förhoppningsvis kan fortsätta att njuta av ett tag till.

Men nu – dags att avsluta. I morgon ska jag rida, korsorda, fakturera och så köra buss genom Uppsalas fredagsnattliv – det är i alla fall planen.
Och en sak är klar –  på väg till jobbet ska jag köpa något extra gott och fira tre decennier som frilansjournalist, författare, översättare, fotograf, korsordsmakare och redigerare. Fira alldeles så där mitt i vardagen med en vaniljlatte, en glass eller kanske lite godis till natten bakom ratten.
I morgon, en dag som också är ett liv.

/A

Han kunde ha varit min son.
Eller din.
Eller din grannes.

… ja, den ska snart stå i min bokhylla. Nyutgiven hos Nordstedts i två band. Måste ha!

Han är en sån fascinerande författare. En av mina favoriter. Framförallt älskar jag hans språk, och romanen ”Nedstörtad ängel”, som jag läst om och om igen. Har också läst mycket annat av honom, men just den är den som ligger mig närmast om hjärtat. Hans enda roman under 1980-talet säger han i en intervju i DN Kultur. Han söp bort eoner av tid, sju år hann det gå från förra romanen innan den här var klar. Kanske är det det som anas mellan raderna – kampen mot berättelsen, svårigheten att vara i verkligheten tillräckligt länge för att få ner orden som tränger sig på. Vet inte om det är så, men det är min tolkning av den långa tystnaden.

Tyvärr ligger boken nedpackad just nu. Måste verkligen försöka få i ordning på mitt kontor, så alla böckerna kan komma upp på sin plats. Ska ha heltäckande bokhyllor ända upp till taket, för jag saknar att inte ha mina älskade böcker framme och nära. Visst, i dag finns ”allt” på nätet, men det struntar väl jag i. Mina böcker är delar av mitt hjärta!

PO Enquist var intervjuad i senaste ”Vi Läser” också (nr 3/2017).
Jag vet inte vad det är med den tidningen, men jag kan bara inte med den. Den är så s*bla pretantiös!
Tidningens omslagsbild på PO Enquist var dessutom rent förfärlig – tagen på så nära håll att varje skäggstrå, pormask och liten hudfläck syntes. Om jag hade blivit avbildad sådär hade jag blivit sk*tförbannad, faktiskt!
För nej, man behöver faktiskt inte redovisa allt!
Man behöver inte krypa alldeles intill det fula, gamla, skröpliga – det säger ju ändå ingenting mer än att tiden gått och går. Det är ju blicken in i linsen, som är det viktiga! Men nu drunknar den bland ointressanta detaljer i en bild så knivskarp att man nästan vill blunda när man ser på den. Usch!

Har passat på att ha lite semester, och försökt vila några dagar. På måndag är det dags att börja med sista numret av Min Häst. Känns konstigt efter alla år, men nu får det vara bra.
Projekt X har jag inte ens tittat på, och Vera & Buster 5 är inte färdigskriven. Men jag ska ta nya tag med dem framöver.

Nu – sova, och kanske också drömma.

Godnatt!

/A

 

 

 

Efter flera månader med massor av jobb och annat, är det dags för ett nytt blogginlägg. Det var ett tag sedan sist, men jag har inte haft någon större lust att skriva – och inte heller någon tid. 
Våren har nämligen varit lika stressig som vanligt. Alla mina vanor blir omkullknuffade, när jag plötsligt måste jobba så mycket mer än jag brukar.
Ställtid är viktig, brukar bästa H säga – och precis så är det.
Visst kan jag skynda mig och är periodvis väldigt bra på att få saker och ting ur händerna – men den vanliga stilla lunken är betydligt mer produktiv och kreativ.

Roligast av allt i vår – ja, det var två fester, som dessutom inträffade samma vecka.
Först en AW högst upp på Radisson Blue Skye Bar i Stockholm. Massor av gamla kollegor från tiden på B Wahlströms träffades och det var många kramar, ”minns du?” och diskussioner om allt från dagens förlagsvärld till forna tider. Bland annat var min gamla förläggare där, och hon var sig precis lik. Tänk, det var hon som en gång köpte in ”Mirre på ridläger”, ”Mirre och Ankan tävlar” och ”Guldfuxen” till bokklubben Silverhingsten. Det var 1982, jag var inte ens 18 år då, och minns fortfarande hur jag stod i köket i vårt hus i Motala och pratade i telefon med henne om det.
Och precis där och då visste jag att ja, det var författare jag skulle bli.
Sedan kom jag att frilansa åt B Wahlströms från 1982 till 2005 – drygt tjugo år. Vi hade sååååå roligt de olika redaktörerna och jag – och man fick verkligen göra precis allt, även som frilans! Jag översatte serierna i Wendy och Penny, plus alla artiklar och allt extramaterial. Lektörsläste och granskade andras manus. Jobbade i vår monter på Globen och sålde böcker och tidningar på den stora hästshowen. Översatte även böcker (av Samantha Alexander och Stephen Farley) plus skrev egna, gjorde pyssel i massor och artiklar till bokklubben Läslusens tidning, var med och startade upp förlagets hemsida och … Ja, det var en otroligt bra skola, och B Wahlströms var mitt hem!
Men så såldes förlaget till Forma Publishing Group, utom Wendy som återgick till Egmont och Penny som såldes till Shipstedts. Penny lades snart ner, trots att den går med vinst, och Wendy för en tynande tillvaro. Och jag fick börja med annat – som korsordsmakande och busskörning. Så är det ju ibland. Livet förändras, och det är bara att hänga med.

Men fortfarande saknar jag
tiden på B Wahlströms ibland –
framförallt på grund av alla fantastiska
människor jag hade förmånen
att få jobba med och lära mig av.
Och jag har nästan en hel bokhylla 
här hemma, full med högt älskade och
sönderlästa hästböcker –
varav de flesta är från B Wahlströms…

Bara två dagar senare var det dags för Rabén & Sjögrens 75-års kalas i gamla riksarkivet. En fantastiskt rolig fest, där en hel del av de jag träffat ett par dagar tidigare på AWn med Wahlströmsfolket, dök upp. Förlagsvärlden i Stockholm är ju inte såååå stor … 😉

Lärde också känna en hel massa nya människor – och hade väldigt VÄLDIGT roligt. Inte minst var det spännande att få se gamla riksarkivet inifrån. Vilket fantastiskt hus – och vilken underbar historia det har. Faktum är att Stureplansgruppen, som har hand om huset numera, hade en guide på plats, som berättade om det vid korta rundvandringar för oss gäster.
Exempelvis finns en av Sveriges äldsta (den äldsta?) hiss här. Ursprungligen drevs den med vatten från Riddarfjärden, och man kunde inte åka upp med den, förrän trycket var tillräckligt högt …
I dag är det Warner Brothers som har sin verksamhet i de övre våningarna av huset. Bland annat har man spelat in en hel del scener ur Milleniumfilmerna här.

Tyvärr har SJ bestämt att om man är typ i Stockholm och roar sig, måste man åka hem senast klockan 00.11 om man vill åka SJ-tåg, och jag som köpt tur och returbiljett, vinglade glad i hatten iväg ner till stationen och hem, efter en härlig kväll. För tidigt, definitivt!, men jag ser redan fram emot 100-årskalaset, och då ska jag minsann stanna hela natten.
Tjooo!

---

 

Jobbet då?
Ja, femte vändan med Stora Korsordsboken till Lind&Cos imprint Känguru blev färdig söndagen den 26 mars, och i år hade jag extra hjälp med korrläsningen av Niklas Aurgrunn. Skönt för mig, som annars oroar mig över alla fel.
Fattar inte varför den nojjan aldrig går över. Det finns ju betydligt viktigare saker att oroa sig för i livet – som klimatförnekaren Trump, diverse extremister, terrordåd, djurplågeri, barn som far illa och … Typ hur mycket som helst. Men är det en pil som saknas i ett korsord – då går jag i spinn direkt!

Projekt X är på gång, och ska bearbetas för utgivning så småningom.
Det blir spännande och jag är både förväntansfull och nervös. Det är ju alltid enklast att göra det man kan och inte krångla till det, men samtidigt utvecklande att testa nya vägar.
Kryptiskt? Jupp.
Men jag tror det blir finfint att sitta på bästa verandan och skriva i sommar, medan humlorna surrar, hästarna betar och vinden susar i de gamla äppelträden!

Femte Vera & Bustermanuset tillhör vårens projekt, även om det blivit lite försenat. Ska fila lite på det sista bara, så går det iväg till förlaget i början på veckan som kommer. Härligt att böckerna går så bra, och jag hoppas att de lockar många många barn till läsning!

Och så till sist ett farväl – ska bara göra ett par nummer till av Min Häst, sedan är det slut med den. Känns ledsamt efter alla roliga år med redaktören Signe. Samtidigt – det är verkligen dags att släppa taget. Jag har ju trots allt skrivit artiklar om hästar för barn sedan 1983 … Nu får någon annan ta över!
Har dock en och annan idé om artiklar till andra tidningar som jag ska försöka sälja in när det finns tid över att göra dem. Mer (kanske) om det när (om!) det blir av.

Godnatt!

/A

PS.
Såg först nu att det varit ett nytt terrordåd i London i kväll.
Man blir så trött! Ska de där idioterna då aldrig ge sig?
Hur som helst – det finns bara en sak att göra,
och det är att leva sitt eget liv som man vill och brukar göra.
Inte begränsa sig eller bli rädd, utan bara fortsätta
som om de där terroristerna inte finns.
För så länge vi gör det, kan de aldrig få makt över oss
– oavsett hur j*vla mycket bomber, skräck,
terrordåd,religiös fanatism och idioti
de sprider över världen!
Liveuppdatering på BBCs hemsida.
DS.

 

Ja, ibland undrar en och annan över detta.
Jag vet faktiskt inte varför jag håller på, men jag är otroligt less på alla lögner, allt hat och all rasism som svämmar över på ställen som Facebook.
Har folk förvandlats till idioter?
Nej, jag tror inte det.
Jag tror de är lurade av skickliga propagandamakare. Och det är oerhört lätt att bli det!
Det vi ser nu, är samma typ av propaganda som rörde sig under ytan i Tyskland på 1930-talet. Samma mörka krafter som fick det stora, rika landet Jugoslavien att brisera i ett blodigt inbördeskrig. Som dödade hundratusentals människor i Rwhanda. Som får människor som egentligen är alldeles normala, lugna, fridsamma och fredsälskande att dela rasistisk smörja på sina facebookkonton och sucka ”så det har blivit i vårt fina land …” vid kaffebordet på jobbet.

De flesta har inte tiden, orken eller kunskaperna att ta debatten. Man tystnar, blockar den man inte gillar och kör ner huvudet i kudden och väntar på att det ska gå över.
Men jag kan fan inte hålla tyst!
Och till min glädje är vi fler än någonsin som vågar stå upp för våra åsikter. Tycka till, svara emot, protestera, undersöka och gräva fram hur det egentligen ligger till.
Som att en stor del av hatpropagandan kommer från ett konto i det lilla landet Makedonien, där ägarna betalar dig om du lyckas få tillräckligt många klick på din illa hopklippta och lögnaktiga lilla film.
Eskilstuna Kurirens avslöjande om ”hatfabriken” är bara ett av många grävande reportage som avslöjar hur det egentligen ligger till. Läs och begrunda, och sluta dela sk*t!

Jag kommer aldrig att blocka någon med vettiga intentioner att diskutera invandringspolitik, feminism, brottslighet – eller vad det vara månde.
Men de anonyma trollen ska dras fram i ljuset så de spricker. De ska ta ansvar för och stå för det hat de sprider med sitt namn. Inte smita ner i hålan och knacka på datorn, gömd bakom en pseudonym.

Så ja, jag tänker orka lite till. Och lite till. Ni kommer inte att slippa mig.

/A