Nu skriver jag …

… inte mer i dag. Snart sängdags.
Har ändå fått en hel del gjort. Alltsammans finns ju i huvudet – bara att knacka ner det. Ändå tillkommer saker hela tiden, idéer och hugskott och inte minst förklaringar!

Vilken fantastisk process det är att ha flow – den där känslan när texten lever sitt alldeles egna liv. Det är verkligen något att vara väldigt tacksam för att man får uppleva ibland.

Typ – plötsligt händer det … 😉

 

/A

 

 

 

 

En djupdykning i kartongerna

”Kära Dagbok, nu ska jag berätta allt för dig.
PS. Jag är åtta år!”

Ja, det var så det började. Minns fortfarande hur pappa och jag åkte till en bokhandel och jag köpte min första dagbok. Det var den 30 mars 1973. Vi måste ha bott i Linköping på den tiden, för vi flyttade inte till Bankeryd förrän den 1 juli det året.
Sedan dess har jag skrivit, skrivit och skrivit.

Det händer att jag ångrar att jag inte gick natur på gymnasiet, eller läste in matte, fysik, kemi och biologi på KomVux efteråt. Veterinär tror jag hade varit kul att vara. Eller kanske läkare. Jag tror jag hade gillat att forska, skriva, undervisa studenter och åka runt på konferenser och berätta om saker som jag upptäckt. Jag hade säkert blivit en sådan där udda professor helt utan administrativa kunskaper, som med håret på ända och de hoptejpade glasögonen på näsan kom jäktande försent till föreläsningarna, utan att ha en aning om vilken veckodag det var.

Men att skriva var det enda som gällde.

Det fånigaste av allt var att jag hela tiden trodde att om jag bara fick en bok publicerad, då skulle jag få vara med i Det Coolaste Gänget på gymnasieskolan där jag gick. Fast tjoflöjt heller. Så cool lyckades jag aldrig bli! Mitt gamla och synnerligen o-coola ytterskal satt alldeles för hårt. *suck*
Å andra sidan har jag under årens lopp lärt känna en massa fantastiska vänner som var precis lika o-coola som jag de där hemska tonåren. Vi som betraktade de andra på avstånd, de där som visste hur man gjorde och alltid verkade ha så roligt, innan vi gick hem till våra ödsliga tonårsrum. Vi lyssnade på Dire Straits, Simple Minds och understundom även på New Order och drömde om framtiden.
Tänk om internet funnits då – vilket drömmarnas vattenhål det hade varit för en tonårstjej i Motala!

Haha, hör just nu Åsa Regnér på radion medan jag skriver detta. Hon gick i min klass på gymnasiet, hette Gustafsson och var naturligtvis en i det coola gänget. Numera minister och socialdemokrat, då klädd i lamullströja, rutig kjol, skor med små tofsar och MUF-are. Så det kan bli! *sss*

I vilket fall – inget kan ändras i efterhand. Det som var gör oss till det vi är. Man måste hela tiden fortsätta framåt.
Ungefär så.

/A
(tur att man kan ändra sina blogginlägg hur många gånger som helst i alla fall!)

Med Rocky sommaren 1983

Med Rocky Boy sommaren 1983

Att ha en bok skvalpande i huvudet

Ibland har man en idé som liksom skvalpar runt i huvudet, länge länge. Jag kan i princip tänka ut ett helt manus inne i huvudet, och sedan är det bara att knacka ner det.
Medan texten ligger där i huvudet, så sker det ofta förändringar. Saker dyker upp, perspektiv ändras, språket föds. Inte sällan blir hela historien något helt annat än den var från början. Magiskt!
Just nu går jag omkring och grunnar på en väldigt speciell text, ett manus som inte liknar något annat jag skrivit varken förr eller senare. Få se vad det kan bli av det. Först måste en massa andra grejor bli klara, sedan ska jag ta itu med det på allvar. Ser framför mig hur jag ska sitta i min rosa solstol med datorn i knäet och knacka på den under långa, varma, ljusa sommarkvällar framöver!

Råkorret på första boken om Vera och Buster har kommit. Jättespännande att se! Tecknaren som Rabén & Sjögren har valt, Sara Julin Ingelmark – Jullelin – är helt suveränt bra. Det är så kul att se hur hon tolkar min text, och hur vi tillsammans skapar något helt annat.

VeraBuster

Se mer av Saras teckningar här: Jullelin.

Youtubefilm: Häst i gråskala

Nu är Stora Korsordsbokens tredje upplaga klar. Den ser jättefin ut, hoppas bara att det inte är en miljon fel i den.
Hur noga man än kollar så finns det ALLTID något fel någonstans, och det är otroligt frustrerande. Å andra sidan får man väl se det som att man glädjer en mängd sura människor över hela världen, genom att dela med sig av saker, som de får det stora nöjet att klaga på. Jag är alltså en glädjespridare, inte en slarvfia! Det gäller att se det positiva i saker och ting!

Just nu pysslar jag också med att lära mig göra e-böcker. Det verkar inte så svårt, och en sak är klar: boken jag köpte (Epub straight to the point av Elisabeth Castro) är nog lite väl onödigt tillkrånglad.
Tur att jag är en vän av trial-and-error-metoden – och att jag har bästa Signe som mentor. Få se vad det blir av alltsammans. Ska trycka upp ett antal pappersböcker också av det här manuset, tror jag. Gillar ju att samla på papplådor, så varför inte några kartonger till på kontoret?

Hörde en intervju med deckarförfattarinnan Lena Matthijs på radion häromdagen. Ska absolut läsa hennes böcker framöver. Tror jag kommer att gilla dem! Gillar ju Åsa Larssons böcker jättemycket, framförallt ”Det blod som spillts”.
Det blir ofta bra när duktiga personer skriver deckare utifrån reell kunskap om hur saker och ting går till verkligheten. Jag avskyr när folk låtsas att de kan och vet allt om polisarbete, och så är det bara en massa ”hitte-på”. Usch! 🙁

Men nu – godnatt!

/A

 

Jag vill ha höns …

… och inte vilka höns som helst, utan sådana här höns! Träffade dem i Läby i dag och kände bara att ”åh!” … Synd att man inte kan ha höns på balkongen!

Det kostar att vara sin egen …

Hittade en lönekalkylator via DNs hemsida, och fick bekräftat det jag redan visste: för att ta ut 17 000 kronor i lön rent, är jag tvungen att tjäna (minst) 37 000 kronor före skatter och sociala avgifter. Då räknade jag ändå på att firman kostar mig max 2 000 kronor per månad att driva. Det är kanske lite lite egentligen, förra året köpte jag ju en ny dator till exempel, men det enda som händer är ju att min lön blir ännu mindre om jag tar med alla avdrag när jag räknar.
Samtidigt tillhör sådana som jag politikernas hjärtebarn, åtminstone i valtider.
Vi småföretagare är ju minsann landets räddare och hjältar, så det så! Ändå brandskattas vi så det är näst intill omöjligt att leva på sitt företag – åtminstone om man som jag hasar omkring i kultur- och mediabranschen.

Varför inte införa nollskatt upp till exempelvis 120 000 kronor?
Många frilansare inom olika områden skulle klara sig på sitt skapande om det vore så. Inte bara skribenter, utan också konstnärer, dansare, musiker och inte minst lågavlönade timvikarier inom exempelvis vård och omsorg – alla skulle få ett lyft. Dessutom skulle staten slippa en massa administration. Ja, för vad kostar det inte att hålla på och fippla med dessa evinnerliga småsummor hit och dit? Satsa på att kontrollera de stora bolagen i stället – inte minst riskkapitalisterna – som bollar bort pengar hit och dit, i stället för att bidra till vårt gemensamma samhälle. De betalar inga 50 % i skatt, det kan jag försäkra. Det är det bara sådana småskuttar som jag som gör …

Här är länken om du vill räkna själv:

http://www.driva-eget.se/kalkyler/lonekalkyl

 

Men varför fortsätter vi då, vi enskilda näringsidkare?
Förmodligen för vi är precis som maskrosor.
Vi ger inte upp!
Vi tar oss friheten att växa där vi vill, hur vi vill. Och hur många gånger vi än blir utrotade, så kommer vi bara tillbaka på ett nytt ställe, i en annan spricka i asfalten. Snabbt tränger nya frön ner i jorden, och upp kommer gyllene blommor och friska gröna blad, skapade av idéer, kreativitet och kämpaglöd.
Och den dag när sedan nya maskrosfrön sprids för vinden, bär de med sig våra drömmar in i framtiden.
Det maskrosupproret kan varken pålagor eller politiska beslut någonsin stoppa.

 

 

/A

Men hur tänkte de här?

Affischen för den nya filmen med George Clooney är verkligen usel. Jag ledsnade och skrev till Disney på deras sida på fb. Vad lever de i för århundrade egentligen? Suck …

 

Tomorrowland_affisch

Namnlöst

 

I dag är en seg dag …

… och jag försöker skriva. Fick en jättebra idé i går när hundarna och jag var ute på sista kvällspromenaden. Stod där i det blöta vårgräset medan hundarna sniffade på sitt och plötsligt ”AHA!”.
Sedan i dag när det är dags att skriva ner alltsammans går det så trögt, så trögt … Suck, suck, suck …
Jag går och gör lite lunch i stället. Ska köra buss både i morgon och i övermorgon, och matlådor är ju alltid bra att ha. Dessutom borde jag ta itu med bokföringen, så den kan trilla ner i en postlåda nära mig så snart som möjligt.

Men åh, denna seghet …


 

I går var det förresten en helt fantastisk dubbel regnbåge vid stallet. Först ösregn, sedan lyste regnbågen otroligt starkt. Flera som lagt ut bilder på fb har fotograferat hela regnbågen, men jag fick bara med en liten del, och inte blev det bra bilder heller.

Här är en i alla fall:

regnbage

 

Nej nu – mot spisen.

Ajöken!

 

/A

 

Travhästen Mackan

I dag har vi (det vill säga Carro och jag) för första gången kört Mackan med travsele och min gamla travrockard. Och vilken glad häst som sprang där mellan skaklarna! Det riktigt lyste om honom när vi körde iväg ut i dalen.
Vi körde bort till sommarhagen och sedan vidare upp på Militärvägen, där vi vände vid backen och körde hem igen.

Vid ett par tillfällen lät C (som körde) honom trava på lite snabbare – och det är helt enormt vilken kraft det är i en kallblodstravare. Tyvärr är det ju folk överallt i Hågadalen, så det var ju bara några hundra meter, men ändå kändes det som en liten försmak av hur det KAN kännas. Tyvärr tyckte säkert C att jag var lite harig. Jag gillar INTE att sitta bredvid när någon annan kör och jag inte har kontrollen på hästen.
Mackan150510Enda smolken i glädjebägaren var en gubbe, som såg väldigt arg och sur ut trots att vi tog det lugnt förbi, så nu kommer det väl snart en insändare i UNT om att folk tränar travhästar i naturreservatet … Suck! Ibland längtar jag ut till en enslig gård i skogen någonstans, långt bortom all ära och redlighet.
Men bortsett från gubben, så var det himla kul att köra igen, och jag känner mig så himla trygg trots allt, när jag åker efter Mackan. Han är verkligen kanonsäker framför vagnen och det är så kul att ha en bra körhäst efter alla vändor jag har varit ute på tidigare i hästlivet.
När vi kom hem fick jag träna på att snurra remmarna kring skaklarna, så jag kan spänna för själv i fortsättningen. Vilket j*kla mekande! Men jag gillar ändå travgrejor bättre än vanliga körgrejor. Det känns bra att vagnen faktiskt sitter fast och det är jätteskönt att slippa glappande draglinor och en massa annat i remväg som ska spännas och anpassas och joxa med.
Ser fram emot fler roliga körturer med Mackan i sommar – ute hos KH finns det massor av kilometer väg, och betydligt färre människor än här inne i stan.
Då ska det minsann gå undan, det kan jag lova! 🙂

/A

 

Underbar majkväll …

… även om mörka moln hängde vid horisonten, så sken solen när vi var ute på ridtur med Lotta/Prinsen och Nanna/Mio.
Nu ska jag kreeera något vackert att ha på måndagens maskeradhoppning. *hehe*

 

Vilda pånin på skogstur!

Det bästa med Mackan: han tvingar mig ut ur komfortzonen.
Det sämsta med Mackan: han tvingar mig ut ut komfortzonen.
Pånin har vilat några veckor, efter att ha lyckats sparka sig själv på insidan av vänster fram, vilket renderade honom ett stort svullet överben, metacam, två veckors vila, samt lite lagom långsam igångsättning. Han var inte halt, men husveterinären menade att han var rejält trycköm, så vi tog det säkra före det osäkra.
Men se att bli igångsatt lagom långsamt är inte pånins idé om livet!
Full rulle är det som gäller, och framförallt är det en konst han vill visa: sina galoppfattningar, som helst ska tas på tvären med ena bogen först och efter ett kvicksteppande av guds nåde.
Och jag blir bara SÅ TRÖTT! *suck*
Jag älskar min påni, men halva ridturen i dag satt jag och funderade ut den ena säljesannonsen efter den andra, typ ”lämplig för turridning, kan gå tio mil i sträck utan att stanna” och liknande. Och så funderade jag över om jag inte skulle sätta tygeln i nedersta ringen på postkandaret i stället, och så sätta honom på ändan typ var tionde meter. .
Men sedan plötsligt så hade han sprungit av sig, kunde trava riktigt långsamt och gick så fint så fint, och DÅ förstod jag liksom precis varför jag har honom. 

Så tänkte jag också att det är ju en himla tur att han tvingar mig att lämna komfortzonen, rida ordentligt, och inte bara sitta och glida runt och kolla på vitsipporna, för då skulle jag aldrig göra något annat än det, och bara bli latare och fetare för varje år.

Och om tre veckor är det sommarlov för oss båda. Vi ska till KH som vanligt och njuta av Jumkils alla roliga vägar och stigar. Jätteroligt ska det bli, och skönt att kunna släppa hästen dygnet runt på grönt, slippa mocka och fodra.
Over and out härifrån!

PS. Kanske ska tillägga att jag ridit pånin två veckor redan, så det var inte första dagen vi var ute i dag. Första veckan fick han bara skritta på långa tyglar i en halvtimme. Det går alltid bra, så länge jag inte rör tyglarna och undviker att rida de vägar där ponnyungarna (och därmed även medryttare T och Mackan …) brukar rida i kapp …

PS2. Och ja, han ska få ett par benskydd fram. Vet inte om han sparkat sig i hagen eller ute i skogen, men den här på-tvären-galoppen (som inte ingår i något dressyrprogram ALLS!) kan ju vara anledningen till det ömma överbenet, så … Vi ska ta det säkra före det osäkra!