Författare: Anna

… men inte än. Fortfarande pågår nästa deckare om Wendela Vide och Annika Sandström bara inuti mitt huvud.
Det är på gott och ont det där. Ofta känns det som om jag inte får ett skvatt gjort. Jag går ju bara omkring och gör INGENTING. Men med åtta nyskrivna böcker på fyra år, vet jag ju att något brukar komma ut till sist. Typ! 🙂
För övrigt är jag fixerad vid Storytelappen.
Kollar den en gång i kvarten, för att se hur många nya som laddat ner och hur betyget rör sig. För tillfället har OVÄNTAD DÖD glidit ner ett par snäpp, medan EN DÖD MAN har glidit upp i stället. Håhåjaja.
Just nu ligger OVÄNTAD DÖD trea på stora topplistan, och det känns förstås helt fantastiskt att ha passerat sådana som Kepler med flera, som är jättestora i deckarbranschen.

Nej, nu ska jag jobba vidare med Cenvigos hemsida. Har också en hel hög korsord liggande, måste fakturera och så ta itu med den ständigt lika tråkiga bokföringen. Det är alltid lika kul att fakturera, alltid lika tråkigt att logga in på Fortnox och fippla in räkningar och fakturor i rätt ordning. Bläk!
Men … äsch, måste bara kolla Storytel en gång till först! 😀

/A

… och nu ligger OVÄNTAD DÖD på sjunde plats på topplistan på Storytel. Tjo! 🙂

Känns otroligt skönt – för jag har hela tiden trott på grundidén med veterinären Wendela Vide och hennes poliskompis Annika Sandström. Sedan är det oerhört lätt att dissa sitt eget skrivande ibland. Man ser bara felen, inte förtjänsterna. Jag tror alla författare hamnar i den loopen ibland, oavsett hur framgångsrik man är.
Kommer någon att vilja läsa? Gillar de den? Hur blir det med försäljningen?

Förr skrev man en bok, skickade in den, och hörde aldrig av den mer. Läsarna var tysta och snälla, oavsett vad de tyckte om det man levererat. Ibland kunde det komma singlande ett litet brev eller en fråga, men det var ytterst sällan någon hörde av sig överhuvudtaget.
I dag sker allt öppet och i rekordfart. Betyg, tyckanden, åsikter, hiss och diss i samma minut. Ibland illa underbyggt, ibland välförtjänt, och allt landar i ens själ, osorterat och ibland med en kraft så man tappar andan.

Nej, nu ska jag fortsätta med en artikel till Min Häst, sedan till stallet.
Ute är det vårljust men kallt, och jag oroar mig för grundvattnet, vars nivåer är otroligt låga i Uppland för tillfället. Gräs som ska växa till foder behöver vatten, och utan det en torr sommar till, med dyrt foder och mycken oro.
Regn eller snö spelar ingen roll – men nederbörd behövs. Komsi komsi!

/A

Jag har aldrig i hela mitt liv varit mer orolig inför ett boksläpp än det här. Hur dåligt kan det bli, har jag tänkt för mig själv, och funderat på att gå under jorden.
– Det gick alldeles för fort på slutet, har jag mumlat för mig själv, med en röst fylld av ångest.
Ja, jag vet inte hur många timmar jag suttit i bussen och grämt mig över saker jag borde tagit med eller som folk kommer att klanka ner på.
Oväsentligheter förvisso, men ändå. Nätets dom skulle bli obarmhärtig, den saken var klar.

Och så blev det så här i stället!
Massor av glada och nöjda läsare, och beröm på min facebookhemsida. Jättefina betyg på till exempel Storytel (3,8) och Bookbeat (4). Dessutom har OVÄNTAD DÖD och den första EN DÖD MAN, har legat etta och tvåa på Nextorys topplista häromdagen, även om de nu halkat ner några snäpp.
Och här sitter jag som en fågelholk och fattar ingenting.
Hur gick det här till, liksom?
Några skärmdumpar från dagarna som gått sedan boken kom ut i måndags. Överst Storytel, sedan Bookbeat och Nextory.

Hur ska jag då fira detta? Jo, strax åka till stallet och vandra runt i en lerig hage och leta efter en tappad sko, med snösulor och broddar. Snacka om att ens häst ser till att man inser vad som verkligen är viktigt i livet. Och under tiden ska jag tänka snälla tankar om mitt författarskap, och inte dissa saker som faktiskt inte behöver dissas. Bra så!

/A

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu är det äntligen dags för OVÄNTAD DÖD. Det tog oväntat lång tid innan det var dags, men så blir det ibland. Måndag den 18 februari finns den hos alla ljudboksleverantörer (Storytel, Bookbeat, Nextory) plus på Bokus och Adlibris, om man vill köpa den.
Sedan tror jag också den kommer att finnas hos biliotekets BIBLIO. Det är en smart gratis app, där du kan lyssna och låna gratis, bara du har bibliotekskort. Tydligen finns det inte hos alla bibliotek runt om i Sverige, men det får man utforska själv. Här i Uppsala finns det i alla fall.

Omslaget till OVÄNTAD DÖD är förstås gjort av Emma Graves. Jag gillar hennes stil så otroligt mycket – hon har verkligen fångat stämningen i boken, som utspelar sig på hösten, i en mörknande oktober. Wendela Vide skulle egentligen sluta på veterinärstationen efter sommarvikariatet tog slut, men blev kvar ett tag till.
Det är bra att lyssna på EN DÖD MAN först. Där finns en del bakgrund om Wendela Vides liv före hon flyttade till staden där hon numera bor. Man kan lyssna på tvåan direkt också, men det blir liksom bättre med först ettan och sedan tvåan. Som med alla serier!

Men nu är det dags att krypa till kojs. I morgon ska jag ta ett nappatag med hemsidan igen, plus bjuda mina stallkompisar på tårta! Det är det absolut bästa sättet att fira sin 23:e bok på, tycker jag!
Godnatt!

/A

I Uppsala universitetshus står en gammal sentens av Thorild: Tänka fritt är stort tänka rätt är större.
När jag läste den första gången tänkte jag irriterat att ”det där var väl ändå jättekorkat, för utan att tänka fritt finns ju ingenting! Inget framåtskridande, inga nya idéer, ingen kreativitet, ingen …”.

Men ju äldre jag blir, desto mer har jag tagit till mig hans ursprungstanke. Det är inte så dumt som man tror att tänka rätt, nämligen.
Det finns ju en massa filosofiska betraktelser över detta, och att tänka rätt ingår förstås i de flesta ideolologier – stora som små och oavsett inriktning. Och vad som är fel varierar med vilken verklighet den som tycker något säger sina åsikter i.

För mig är ”tänka rätt” att försöka se det vettiga och förnuftig i olika saker. Att läsa på, kolla vad som faktiskt håller vetenskapligt – och som sagt: framförallt använda mitt förnuft.
Faktum är att vi har en tradition av forskning som sträcker sig många hundra år tillbaka i tiden. Använd den och de kunskaper som finns där, i stället för att dissa dem för att du inte förstår. Och om du inte förstår men vill greppa något: fråga, fråga och fråga igen!

För några decennier sedan gjordes ett experiment på mentalsjukhuset Vipeholm – de så kallade Vipeholmsexperimenten. De var präglade av dåtidens vidriga syn på psykiskt sjuka och funktionshindrade som okej att prova saker på. Inte bra alls, självklart, och en omöjlighet etiskt i dag – tack och lov.

Men en sak stod klar: att borsta tänderna med fluor var bra. Tänderna höll sig friska och fina. De som borstade med tandkräm slapp tandlossning, karies, ruttnande tandstumpar och stora hål i sina kvarvarande tänder.
De slapp den dålig tandhälsa som varit ett gissel så länge mänskligheten har existerat!

I dag är det många som väljer bort tandkräm. I stället borstar man med typ kokosfett och andra saker som sägs vara ”bättre”. För fluor är GIFTIGT!
Ja, men hallå – det är faktiskt inte meningen att du ska äta tandkrämen. Du ska borsta, skölja munnen – och spotta ut.
Hur förnuftigt är det att tro att tandkräm är ”giftigt för oss”, med tanke på de miljoner och åter miljoner människor som borstar tänderna noga och minst två gånger om dagen, med fluortandkräm?
Var finns högarna med döende människor, krampande av tandkrämsförgiftning? Massgravarna betalda av Colgate och Oral-Bi? Var finns tandäkarnas varningar, larmrapporterna och förbuden från myndigheterna?
Ingenstans.
Vad är då förnuftigast – att följa sin känsla efter att man läst en alarmistisk blogg eller tänka logiskt ”nej, det är inte farligt”.

Allting är i princip farligt i för stora mängder, även sådant som vatten och luft – som vi ju alla behöver för att leva.
Och för att inte tala om sängar …
Om Akademiska sjukhuset tog bort alla sjukhussängar (vilket man i och för sig håller på med …) – skulle ingen dö på sjukhuset mer då?
Ja, för de flesta dör ju faktiskt i en säng.
Betyder det att det är sängen som är farlig?
Njae, va …? 😉

Här är en intressant artikel ur dagens Metro om just fluorskräck – väl värd att läsa: Fluorskräck Metro 20190206

Nej, nu iväg och jobba. Solen skiner, snön är underbart vit och bussen väntar!

/A

Det finns ett engelskt uttryck som säger ”If you want something done, ask a busy person to do it …” – och det ligger mycket i det.
Ju mer man har för händerna, desto mer händer. Saker föder vartannat och nya kontakter ger utökade möjligheter, för att uttrycka det med två floskler, så här på en torsdag.

Har varit på MVTe-mässan i går, och det var verkligen jättekul. Många besökare på presentationen, och än fler som kom till montern och pratade om Sängsor, som Cenvigo säljer.
Mitt jobb före mässan var att komma med idéer till och sedan göra pressmaterialet tillsammans med de andra på företaget – både produktblad och affischer. Affischerna hade vi uppsatta på alla toaletter (!) och det var verkligen ett bra ställe att exponera sitt budskap på, eftersom alla går på toa – förr eller senare. 😉

Här är ett par av affischerna.

 

Nej, dags att fortsätta med ett korsord till Linds korsordsbok, och så kom det ett mejl om ett framtida manus i dag och i helgen är det dags för busskörning.
Som sagt – If you want something done … 😉

/A

Sitter i sängen och jobbar eftersom det är lägenhetens varmaste plats. Det är helt och hållet mitt eget fel. Isoleringslisten som ska sitta runt balkongdörren är borta, så där drar det rätt in, och det går inte att sätta dit en ny när det är så här pass kallt. Borde självklart ha fixat det för länge länge sedan, men … Tja, det blev inte av.

Har massor att göra denna vecka, och inte minst är det dags för MVTe mässan i Kista, en mässan om ny teknik inom vård och omsorg. Företaget Cenvigo, som jag frilansar som informatör till, har en monter – D:14 – och jag är inblandad i det mesta av informationsmaterialet. Spännande!
För min egen del är det här ett jobb som ger mersmak. Vi är ett litet, tätt sammansvetsat gäng, som jobbar tillsammans. Tar och ger, förslag  diskuteras, stöts och blöts. Bästa sättet att jobba på, helt enkelt, eftersom 1 + 1 blir 3 när man gör så!
Det har också varit superroligt att få damma av kunskaperna i InDesign igen. En gång i tiden var det redigerare jag ville bli, mest av allt, förutom författare. Sökte till Skurups journalistlinje med den motiveringen, och kom in tack vare det, som yngst i klassen, tillsammans med Lena K Samuelsson, numera hög chef i tidningsvärlden.
I dag är tidningsredigerare delvis bortrationaliserade. UNT exempevis, redigeras till stora delar i Norrköping, och nattredaktionen – som jag hade tänkt jobba på ”i framtiden” – finns inte längre. Synd, för jag tycker att en lokaltidning ska vara just lokal.

Men nu är det dags för ett korsord igen. Snart presstopp för årets upplaga av Linds Stora korsordsboken, och som vanligt hittar man mina korsord där – tillsammans med väldigt många andra. Alla nygjorda och Sveriges bästa korsordsmakare – enjoy!

/A

En dryg vecka har gått in på 2019.
Sitter just nu och lägger sista handen vid ett gäng affischer till en mässa i slutet av januari. Årets första korsord har gått iväg, ett par Min Häst-artiklar väntar på att bli skrivna, och jag har hunnit köra en del buss.

I dag var jag på Storytels hemsida och kollade på betygen för olika böcker. Min EN DÖD MAN har ju 3,65 om jag kollar på appen i mobilen, och därmed 4 stjärnor om man går in på hemsidan via datorn.
Men det har väldigt många andra deckare också! Den och den och den och den och den … och så en Keplerdeckare som fick 4,5 … och så fyra igen och igen och igen …
Vad är det för mening med ett betygssystem när alla får samma siffra?
Samtidigt blir det väl så om man ser till hur normalfördelningskurvan fungerar. De flesta av oss som skriver mainstream-deckare får förmodligen en trea eller en fyra i betyg – och så avrundas det uppåt, för att locka fler lyssnare.
Ibland kan jag sakna de skrivna recensionerna på Storytel. Samtidigt fanns det så otroligt mycket elakheter i dem. Vet författarkollegor som på fullt allvar inte vågade läsa dem, utan i stället lät någon annan sortera bort de värsta först, och sedan läsa de snällaste högt. Bedrövligt.
Överhuvudtaget är nätet någon sorts tummelplats för idioter nuförtiden. Kanske vore det bästa att bara lägga ner eländet – dra ur kontakten?
Häromdagen skojade exempelvis en kvinnlig ståuppare om vita mäns minskande fertilitet. Vad händer? Hon blir bombad med kommentarer av typen ”det är faktiskt den vite mannen som uppfunnit allt här i världen” (jo, men säkert …) och ”du ska dö”.
Total humorlöshet härskar.
Dessutom – jag måste säga att jag håller med henne; män av den typen är ingenting att avla på, den saken är klar. Det är därför de aldrig får ett något ligga-läge, utan får sitta kvar vid sin dator och skicka elaka mess till kända svenska kvinnor.
Alltså – skaffa ett liv, säger jag bara.

I övrigt är allting klart vad gäller OVÄNTAD DÖD. Omslag, baksidestext och inläsning. Någon gång i februari kommer den att finnas lite varstans.
Funderar på marknadsföringen och vad man ska göra för att inte drunkna i bruset. Dansa naken på gågatan framför stadsbiblioteket, kanske?
Ja, gud vet, och förmodligen inte ens hen, så jag återkommer i frågan.

/A

 

I höstas satte jag igång en liten marknadsföringskampanj.
Den mynnade ut i ett intet.
Jag hade väl ändå förväntat mig någon sorts reaktion, men tji fick jag. Inte ens ett vänligt men bestämt ”nej”, utom från en agent som tyvärr sa att de inte letade efter just min sorts manus just nu.
Det var ett vänligt skrivet mejl, och ägaren till agenturen var jättetrevlig när vi pratades vid, så det var ett nej som kändes helt okej. En annan gång kanske jag har något som passar dem, vem vet?

Men att inte svara alls?
Jag tycker det är otroligt nonchalant.
Visserligen hör jag som frilans av mig på vinst och förlust, men hur svårt kan det vara att skriva ett enkelt svarsmejl, typ ”Tack för … Vi behöver inte just nu … – alternativt – jag hör av mig inom … veckor/månader … Hälsningar …”. 

Nu när jag ska starta mitt eget förlag, är svara på mejl en sak som jag förbanne mig ska prioritera. Om förhoppningsfulla människor hör av sig med manus eller annat material, ska jag minsann inte bara lägga det i högen för ”en annan dag”, utan faktiskt ta mig tid att svara.
Jag tycker nämligen det är bättre med ett nej, än inget svar alls!

---

I övrigt är det full rulle med en massa jobb, jul och allt annat som händer i december. Härligt med alla ljus överallt, och det finns många anledningar att fika och äta pepparkakor tillsammans.
Och snart vänder det mot ljusare tider igen! Till våren har jag en massa roliga projekt på gång, inte minst dra igång mitt eget lilla förlag.
Det blir spännande värre!

Men först lite busskörning denna mörka söndag. Sån´t är livet när man har typ fem jobb samtidigt. 😉

/A

Mackans alltid lika glada öron, solsken och en oändlig väg framåt att utforska – kan det bli bättre? Tror inte det!

Det raskar på mot jul, och i dag kom den första blötsnön. Stora vita flingor som singlade ner från en mulen himmel, men fick inte leva när de väl nådde den varma marken.  Två veckor kvar, sedan vänder det igen mot ljusare tider. Äntligen!

Insåg att jag har glömt att skicka ett omslagsförslag till min redaktör på Lind & co. Det har liksom bara glidit åt sidan. Men nu har jag samlat ihop några bilder som kanske kan fungera, och en titel finns det också. Vi får se hur det blir!

Just i kväll sitter jag här och skriver till soundtracket av Lars Winnerbäck. Ibland glömmer jag hur jäkla bra han faktiskt är.
Jag får liksom ingen ordning på mitt liv

Jag kan ha räknat sekunderna som gick
Mellan ljuset, och åskans dån
Jag kom på mig själv med att undra för ett ögonblick
Om du var på väg hit, eller härifrån
Det tysta ekot är av ett slag för sig
Det kommer ensamt, om det är nåt att ha
Vad du än gör ta inga råd från mig
Jag vet, de fungerar inge bra

Tänker att jag är tacksam för så mycket – mina fantastiska barn och min familj, mina vänner, mitt roliga omväxlande liv med en massa olika saker att göra hela tiden. En liten purrande katt i knäet när man skriver, den allra första klunken kaffe på morgonen, den kalla klara vinternattens himmel över ett frostigt landskap.

Samtidigt – runt omkring oss faller världen i bitar, och maktlösheten gror inombords. Finns inte mycket att göra åt det, dessvärre.
Vi kan sopsortera ända in i helsike, men så länge så många andra släpper ut så mycket mer, är det tyvärr sk*t samma i vilken soptunna jag stoppar kattmatsburkarna.

Ja, tänk att politikerna har fått oss att tro att världens klimat framförallt är en fråga för individen – samtidigt som stora företag får fortsätta att skövla regnskog, släppa ut giftiga ämnen och det byggs nya kolkraftverk mitt i Europa.
Och så har vi alla krig. Vem sopsorterar i Syrien eller i Yemen?
Nej, skit samma vad det kostar miljön med ruiner, stridsvagnar, landminor, tiotusentals döda barn och förtvivlade människor – men att jag inte sorterar förpackningar i rätt lådda – det kan minsann uppröra en hel skock svenska människor till otyglad vrede.
Tro mig, jag har testat.

Kom igen när allt annat är fixat, så lovar jag att dra mitt strå till stacken och sopsortera vartenda grej – resten av mitt liv!
Tills dess avvaktar jag – och räknar bitarna som faller.

/A