Månad: september 2018

Har varit superförkyld hela helgen, med feber och ont i halsen.
Var inte ens i stallet i går, och i dag var jag där en kortis bara och äpplade räcerpånin, samt kliade honom. När jag är i hagen och har kliat en stund och försöker gå därifrån – då hindrar han mig, genom att snabbt ställa sig mellan mig och grinden, så jag inte kommer förbi! Han är så listig den där hästen – en av de smartaste hästar jag har haft, alla gånger.
Han skulle älska att bo här hemma i lägenheten, ligga på en mjuk, mysig matta nedanför soffan, äta äpplen och titta på tv. Jag får helt enkelt flytta ut på landet, och ha honom på verandan.
Satt och läste lite sommarstugeannonser på Hemnet innan, och det finns många fina uppåt Hälsingland där jag vill bo. Drömmar är bra att ha, typ!

Manus nummer två om Wendela Vide är klart, och har varit på testläsning. Mina testläsare är faktiskt helt fantastiska! Jag är otroligt tacksam för all input från dem, och all tankemöda de lägger ner på mitt skrivande.
Nu måste jag bearbeta manuset lite till, några faktadetaljer som måste ändras, men sedan är det förhoppningsvis klart och redo för inläsning. Det blir samma inläsare som förra gången – Anna Maria Käll.
Jag är jätteglad åt att hon tar även detta manus, eftersom det förra fick så mycket beröm för den finfina inläsningen.

Har funderat ganska mycket på hur jag ska gå vidare med skrivande, liv och jobb. Och apropå drömmar så är det väldigt inne just nu att man ska ”peppa sig själv till storverk” – typ att om du själv går in för att se på din bok som en bestseller, så kommer den att bli det.
Men nä … Det tror jag inte på.
Klart att livet blir roligare om man har en positiv livssyn och ser framåt med glädje och nyfikenhet – men att leva i en fantasivärld, tror jag är dumt. Framförallt är det lätt att man börjar nedvärdera sig själv när det INTE räcker med det egna peppandet av egot för att lyckas.
Hur många har inte kämpat förgäves för att vinna – men ändå misslyckats? Och beror deras misslyckande alltid på att de inte kämpat tillräckligt hårt? Nej, knappast
En satsar allt och förlorar. En annan satsar allt och vinner. Vilket det blir beror på så otroligt många andra parametrar än ens eget kämpande.
Viktigt att komma ihåg när man funderar på framtidsdrömmar och planer!

För övrigt är mitt motto fortfarande H C Andersens  ”Att lefva är icke nog. Solsken, frihet och en liten blomma måste man också hafva”. Och jag är tacksam för att så är fallet i mitt liv.

/A

”På puben Churchill Arms åt jag fish&chips, serverat av en engelsman. Medan vi satt där passerade människor från hela världen förbi – tonåringar, unga, gamla, barn i barnvagnar, förälskade par hand i hand blandades med trötta människor på väg hem från jobbet och kulturtanter som jag själv, rökande farbröder och en och annan lite äldre dam med rollator. På väg till bussen gick jag in i en tobaksaffär och köpte tonic water av en ung kille från Mellanöstern, bussen hem kördes av en av mina bosniska kollegor, i bussen satt vi bakom en tjej med huvudduk, som satt mitt emot en svart kille med rastaflätor, som satt bredvid en svensk tjej, som …
Jag älskar min hemstad, som i kväll var som som vilken internationell storstad som helst! En plats där vi alla är olika, men ändå binds samman av att vi är människor som just nu befinner oss i Uppsala, Sverige, planeten Tellus, Vintergatan …”

Delar mitt facebookinlägg även här. I går kväll när vi satt där i den ljumma septemberkvällen kände jag en sån otrolig känsla av kärlek till min hemstad sedan drygt 35 år. Hit är verkligen alla välkomna.

När jag kom till Uppsala 1984 var det inte för att jag ville hit, utan för att jag ville ifrån. Återvända till Motala fann inte på kartan, och det bara råkade bli här jag landade. Kunde lika gärna blivit Stockholm, kanske Göteborg, eller någon annan stad, för efter ett år på Nordens folkhögskola Biskops Arnö var jag vilse. Men när en av mina kompisar där sa att hon hade en lägenhet att låna ut över sommaren, så nappade jag, och blev som så många andra kvar i staden vid ån, nedanför universitetet och alltid med slottet och domkyrkan i fonden. Bästa Uppsala – aldrig lämnar jag dig!

I övrigt gick Författarstafetten i Missionskyrka bra. Läste första kapitlen ur nästa deckare, och pratade lite om mitt skrivande. Kändes helt okej, och väldigt roligt att det kom så många! 🙂
Lyssnade också på en annan författare, Anna Ahlund. Hennes bok ska jag absolut läsa, för jag fastnade direkt för hennes människoporträtt i det stycke hon läste. Roligt när man hittar en alldeles ny författare, som man inte kände till tidigare!

Efteråt gick sambon och jag på Churchill Arms och åt, och sedan hem och tuppade av, typ. Hade ju varit på hästtävling hela dagen, och lyckats bärga min och räcerpånin Mackans allra första rosett – en fjärdeplacering i hoppning 40 cm, på Ridtravarnas tävling på Jälla.
Det var ungefär den mest otippade rosetten i världshistorien och därför jättekul! – och jag är sååå stolt över min fina och duktiga häst.

Nu skiner solen här utanför. Vi ska gå och rösta, och sedan ska jag åka till stallet och provmata Mackan med hästgodisarna vi vann i går. Han är nog betydligt mer intresserad av dem än av rosetten!
Och kom i håg en sak: det är lätt att rösta bort demokratin, men sedan kan man aldrig rösta tillbaka den igen.

/A