Jag har ägnat några dagar åt att först packa ner och sedan upp ett stort bibliotek som tillhör en familjemedlem. Böcker, böcker, böcker – den äldsta från 1700-talet, den yngsta från i höstas. Tysk frakturstil och skinnband med guldskrift, elegant layout och moderna typsnitt, fyrfärgstryck kontra streckteckningar i svart och vitt, slitna pocketar och inbundna romaner.
En hel del var sönderfallande pappersbuntar, sådana som varit böcker en gång, andra kommer direkt från affären med glänsande omslag. Udda reafynd blandas med förstaupplagor, och många av de äldre böckerna var försedda med spretiga namnteckningar, exlibris från anno datzumal, eller understrykningar och kommentarer i kanterna som visade läsarens tankar och funderingar kring texten.
Ja, en rejäl blandning var det – och ungefär tjugo lådor fullpackade.
En sak slog mig efter ett tag: vad många böcker det finns av män om män.
Böcker med titlar som ”Så minns jag herr X” skriven med en beundrande ton av herr Y, för att inte tala om ”Min självbiografi” av YY eller ”Filosofiska tankar och betraktelser” av HL.
Väldigt många sådana böcker fanns det i det här biblioteket.
Men också mycket intressant.
Fick med mig ett par böcker hem av Uppsalaprofilerna Sigrid Kahle ”Att vilja sitt öde” och Martin H:son Holmdahls ”Mitt liv”. Ska läsas framöver.
Fick också med mig en faktabok om slump: ”Världen växer – En bok om slumpens historia” av Tor Nörretranders.
Men högst av allt skattar jag de två lite äldre böckerna som fick följa med hem – båda fackböcker om psykiatri: ”De nervösa” (P. A. Nordstedt & Söners förlag, Stockholm, 1918) av Eugen Loewenstein samt ”Vårt själsliv och dess rubbningar – sinnessjukvård” (Zetterström och Persson boktryckeri, Stockholm 1929) av Med. Lic. Mikael Söderström. Den sistnämnda en lärobok för ”undervisning i sjukvård för sinnessjukhusens personal II”.
”De nervösa” är tyvärr inte komplett. Ska försöka hitta den på ett antikvariat framöver, så jag får läsa slutet på denna förfärliga lärobok om ”De nervösa” från 1918. I den tas ”den nervöses” liv och beteende upp, och hela boken är skriven i en synnerligen överlägsen ton utan minsta medkänsla:
”Den nervöse söker oupphörligt efter sinnesrörelser, han behöver ständigt ett nytt retmedel. Det blir med tiden lika oumbärligt för honom som en skarp krydda är för somliga människor, som därförutan ej ha smak för maten. Lugn är obehagligt för dessa personer och de skapa sig en konstlad oro. Sådana människor äro olyckliga om de t ex. någon dag ej få brev, ty ett brev betyder för dem, att någon väntar, fruktar eller hoppas något av dem. Detta är ju också ett, låt vara knappt märkbart, sätt att härska och utöva inflytande.”
Och på ett annat ställe i boken:
”Den nervöse sluter sig helt annorlunda än den friske till medlemmarna i sin familj. Han ”klibbar”, om man så får säga, vid den krets varifrån han utgått, och kan ej komma lös. (—) Till grund för allt detta ligger en strävan efter säkerhet, ty i den trånga familjekretsen kan det ej bli fråga om nederlag. Där behöver man ej lägga band på sig utan kan obehindrat låta alla yttre och inre formaliteter fara, ja t. o. m. slarva med språket. (—) I familjekretsen kan man ej blott efter behag rådslå med varandra utan även hålla sladder”.
Hålla sladder? Men hu så hemskt.
Det var minsann ord och inga visor!
När jag läser boken ”De nervösa” känner jag helt klart igen det som i dag kallas för tvång (OCD), panikattacker och ångest .
Vilket elände de som drabbades av ångest hade på den tiden, och vilken otroligt nedlåtande syn på ”de nervösa” som läkarkåren (och förmodligen även resten av samhället) hade.
Man blir arg när man läser, och vill försvara de stackare som Loewenstein skriver ner så totalt. Samtidigt måste man minnas att det är länge sedan, i ett helt annat samhälle, där man inte hade ett dugg koll på sådant som signalsubstanser, kognitiv beteendeterapi eller panikångestattacker. Visserligen vet man inte allt i dag heller, men det finns ändå en större förståelse för neuropsykiatriska funktionshinder och olika ångestsyndrom.
Läroboken för sinnessjukhusens personal är helt annorlunda skriven. Författarens syn på att arbeta på ett sinnessjukhus säger allt: ”All sjukvård är arbete i mäniskokärlekens tjänst. Men glädjen att se detta arbete belönat genom patienternas tillfrisknande är oss ofta förmenad. (—) Den inre tillfredsställelse, som enbart kan göra vår arbetsdag lätt, få vi då söka i medvetandet att ha fyllt vår plikt i mänsklighetens tjänst, när vi efter bästa förmåga sökt lindra de lidandes lott under ett arbete präglat av människorkärlek. (—) … det kan blott lyckas om vi aldrig släppa den tanken ur sikte att den ”elakhet”, den kitslighet, den motsträvighet, den våldsamhet de visa oss, just äro symptom på sjukdomen och ej jämställbara med en frisk människas avsiktliga handlingar”.
Heder åt denna författare, som ser på sina patienter med kärleksfulla ögon, och definitivt verkar ha insett att det inte är med vilje människor drabbas av oro, ångest, schitzofreni eller andra sjukdomar och funktionshinder.
Förhoppningsvis var han inte ensam om det. Många gjorde vad de kunde med de små medel de hade till buds, för att göra livet lite drägligare för patienterna som hamnade på sinnessjukhus. Jag försvarar inte institutionsvård in absurdum, men frågan är om inte de obotligt sjuka ibland hade det bättre på den tiden. De hade ett hem, tak över huvudet, mat på bordet, rena kläder och hade ändå visst sällskap av varandra. Är det bättre att leva i misär som nu hundra år senare, när nästan all mentalsjukvård är nedlagd och människans ”självbestämmande” går så långt att det är helt okej att svälta ihjäl, omgiven av smuts, stank och ensamhet?
Jag tror inte att dåtida institutioner alltid var bra. Men de var heller inte alltid dåliga. Varför kan man inte hitta något mellanting? Något mitt emellan slutenvård och total misär?
Gissar att svaret stavas pengar och resurser, och att många psykiskt sjuka inte har möjlighet att själva kräva den hjälp de behöver och borde ha rätt till.
Om samma nedskärningar skett inom cancersjukvården som inom mentalvården hade det lett till ramaskri. Här är råder i stället bara en kompakt tystnad, anhöriga som tvingas ta ett enormt stort ansvar, sjuka som inte får den vård, det stöd och den hjälp de behöver utan lever i samhällets utkant, som uteliggare, missbrukare, utnyttjade av andra ”smartare kamrater” och så vidare.
Det är mycket sorgligt, och om med. lic. Mikael Söderström vetat hur vården av de sinnessjuka sköts i dag, snart nittio år efter att han skrev sin lärobok, hade han nog blivit helt bestört.
Förresten hittade jag honom på nätet: med. lic. Mikael Söderström. Kolla spalt två en bit ner. Han jobbade på samma ställe som min pappa och min farfar, Birgittas sjukhus i Vadstena. Är säkert därför både farfar, och pappa haft hans bok i sina bokhyllor – och nu står den i min, som ett minne över en tid och en typ av vård, som inte längre existerar.
/A
Att skriva är omöjligt att låta bli. Som en konstnär som aldrig sålt en tavla, men ändå målar vidare, år ut och år in. Hemmapianisten som spelar Månskenssonaten tusen gånger tusen gånger. Sångaren som sjunger i den lilla kyrkokören, har ett helt annat yrke egentligen, men låter musiken fylla all övrig tid.
