Oäkta barn, fetma och moralens väktare …

Förr i tiden stod prästen i predikstolen och predikade. Han (alltid en han!) talade om moral. Om Guds bud. Om vad Gud ansåg rätt och riktigt. För han hade ju direktkontakt med Gud och en kunskap som ingen ifrågasatte. Den var lika självklar som solens väg över himlen. Och ve den som inte lydde. Då väntade fördömelse och ånger, helvetets eld och djävulens lockande lismande leende.

Värst av allt var att få ett (eller flera) oäkta barn. Då hade man ju ägnat sig åt hor och lönskaläge. Ett oäkta barn och en ogift mamma var absolut längst ner på samhällsstegen i slutet av 1800-talet. Folk fnissade i hemlighet, pratade bakom ryggen, och kom förstås med elaka pikar så fort de fick en chans. Varken oäktingen eller modern kunde försvara sig. Alla visste ju att det var fel med hor, att kvinnan borde hållit på sig, haft karaktär och styrka nog att stå emot begäret. Ja, och eftersom hon tydligen inte förstod sitt eget bästa så måste man ju påtala för henne hur misslyckad hon var.
Visserligen kunde ju varken mamman eller barnet påverka sin situation i efterhand, men det gav i alla fall den som pikade dem en härlig känsla av att vara en bättre människa.

Och märkligt nog är det fortfarande likadant. Den enda skillnaden är att de moraliskt indignerade förkunnarna har bytt fokus – från sex till mat.
Med lidelse slungar de ut sina predikningar över församlingen – ät rätt, ät smart, träna, få bort dina extra kilon, späk dig, plåga dig …
Och nåde dig om du inte … Då väntar helvetet på dig!
För en sak är säker: en fet människa är en omoralisk människa. Hen är slav under sina laster, har dålig karaktär, kan inte hålla emot begäret.
Precis som den där pigan som blev med barn fast hon inte var gift.
Jojomensan.

Därför är det inte ett dugg konstigt att en sådan som Katrin Zytomierska får lov att sitta i TV och kräkas ur sig den ena elakheten efter den andra om feta människor och deras frosseri.
Hon säger ju faktiskt bara det alla vet. Att feta människor är omoraliska som inte tar itu med sin kropp. Att de borde banta. Att den som inte gör det, är en sämre människa. Man måste ha kontroll, karaktär, hålla emot sina lustar … Bli en BÄTTRE MÄNNISKA.
Visst låter det bekant?

Och nej, det hjälper inte att KZ gjorde en pudel dagen efter sändningen. Hon är ju inte ensam. Tvärtom. Visserligen är den nedlåtande attityden oftast gömd bakom välvilja och ett litet leende; ”men du vet ju ändå att om du bara …”.
Men ibland krackelerar fasaden, och ut kommer en stinkande sörja av moral, översitteri, avsky – och ibland också ren och skär ondska.

Själv tror jag inte alls att det handlar om att vara tjock eller smal. Det råkar bara vara det som är lämpligt att fokusera på just nu, i vår kultur där självbehärskning, stresstålighet och förmåga att stå ut med ett högt tempo är några av de saker som hyllas mest av allt.
Nej, i stället handlar det om att samhället alltid behöver ha en lämplig grupp att stigmatisera. Byt ut Katrin Zytomierskas avsky mot överviktiga till att gälla romska tiggare, muslimer eller psykiskt funktionshindrade i stället, så förstår du vad jag menar.
Same shit, Sherlock. Japp. Same shit.

 

Jag tycker verkligen att det är dags att vi slutar lyssna på de där människorna nu.

/A

 

Katrin Zytomierska diskuterar kroppsideal med Maja Engström (hos Malou i Efter Tio, TV4)

Natashja Psomas Blomberg: Tjocka vet allt om riskerna med övervikt – men vill få finnas ändå (Aftonbladet 2015-09-25)

 

 

Ful, fet och finnig …

… och det är minsann därför inget förlag vill köpa mitt manus!
Jag vet nog att det är så det är!
Det handlar inte alls om att det är dåligt skrivet, uselt stavat, ointressant, krångligt, ologiskt – eller är en historia som berättats på bättre sätt tusen gånger förut.
Nej, det handlar om Den Stora Konspirationen inom bokbranschen. Konspirationen som gör att bara de vackra, rika, kändisarna får ge ut böcker, medan mitt litterära mästervärk – helt i klass med något av Strindberg eller Tranströmer – aldrig når de stora massorna.

Åh, vad jag är trött på att folk tror det är så det går till på ett bokförlag. *suck*

Till att börja med är bokbranschen uppbyggd på att sälja böcker. Pengarna man får in går till royalties, löner, hyror, tryckkostnader, distribution, marknadsföring och en massa annat.
En bok som inte ger vinst, kostar lika mycket som en bestseller att ge ut. Den kräver lika mycket jobb och entusiasm av alla inblandade. Ändå hamnar den på minuskontot vid årets slut, hur bra den än är.
Varje bok en förläggare ger ut är en kalkylerad risk. Om hen missbedömer marknaden alltför många gånger i följd, går förlaget omkull.

Det är jättesvårt att veta vad som kommer att slå eller inte, men det finns några saker som (oftast) går hem:
* sedan tidigare känd författare skriver inside-roman om snusk i kulturlivet
* spännande och kittlande ämne – kungliga otrohetsaffärer, deckare, thrillers, romance …
* kändis skriver (eller spökskriver) om sitt liv – typ Lagercrantz bok om Zlatan

Om ett förlag kan lägga vantarna på ett sådant manus, så köper man in det.
För säljer man en bok i väldigt många exemplar (typ en kokbok av en kändis med fjorton sidor text och femtioarton recept!), så bekostar det kanske två romaner och en diktsamling året därpå.

Det blir en win-win-situation för alla!
Förlaget har råd att fortsätta ge ut böcker, och författaren som skrivit den lilla smala romanen som aldrig kommer att ge vinst, får den utgiven trots de röda siffrorna i årsbokslutet.

Ändå är det ett himla gnäll om kändisskap och utseende. Som om något enda förlag, i denna tuffa tid som råder, skulle välja bort ett välskrivet, genomarbetat manus med potential att bli en Augustprisvinnare, en bestseller eller få stor uppmärksamhet i media för sitt kontroversiella innehåll.
Det finns liksom inte på kartan att det är så!
Jag menar – hur snygg är Ranelid, typ?
Hans fru tycker säkert han är världens stiligaste, men inte skulle han vinna Mr Universum precis. Inte i dag, och troligen inte heller i morgon.
Ändå är hans böcker omdiskuterade, han är en ”författarkändis” och får sitta i tv-soffor och vara med i Let´s Dance. Aldrig har jag hört någon säga att det beror på att han är så snygg?

Och så har vi bokmässan. Många tror att det är ett litterärt event, helgat åt litteraturen. Nej, det är det inte. Bokmässan är en mässa där förlagen gör reklam för att få sälja fler böcker! Det är därför affischen är dekorerad med kändisar. För kändisar säljer.
I svallvågorna pågår en massa kul aktiviteter och seminarier, men det är bara grädde på moset för att locka besökare. Grundidén är fortfarande en och samma: sälja sälja sälja.
Vill man diskutera litteratur på djupet med sin favoritförfattare, ger det troligen mer att gå på ett författarbesök på stadens stadsbibliotek en gråmulen novemberdag, delta i en bokcirkel, lyssna på radions P1 eller studera litteraturvetenskap.
Bokmässan är lull lull och en massa skoj – men man ska ta den för vad den är!

Och till sist: en sak är säker: ju mer förlagen säljer, desto fler böcker kan förlagen ge ut. Och när det ges ut fler böcker, blir också fler författare publicerade. Även smala författare, med mystisk agenda och märkliga historier, får chansen – därför att det finns pengar i skattkistan till deras böcker också.

Det kan vi definitivt trösta oss med, vi som är fula, feta, finniga och fortfarande filar på Den Stora Romanen.

 

Länkar: 

Karin Olsson, krönikör Expressen: Välkomna till kändismässan
Kristoffer Lind (Lind & co) i Expressen: Vi ger ut de böcker vi älskar
Bokmässan 2015 

 

 

Alltså …

… 17-åriga killar ska inte behöva vara på flykt med sin hundvalp i en väska.
De ska gå i skolan, ragga tjejer (eller killar, om de hellre vill det), titta på tv, strunta i gymet, sova hela dagen på helgen, äta middag med familjen, skratta åt dåliga vitsar, tjafsa med morsan och fundera på livet …

De ska inte, jag upprepar, INTE, vara på flykt med sin lilla älskade hundvalp i en väska.

Sådant här gör mig så jäkla förtvivlad. Vad är det för värld vi har? Varför stoppar ingen de där idioterna som slåss?

Gör nåt då, FN!!!

https://www.expressen.se/gilladjur/nar-17-ariga-flyktingen-aslan-visade-vad-han-hade-med-sig-greps-vittnena-till-ta/

Ett bokomslag blir till!

Nu är omslagen till de två första böckerna om Vera och Buster klara. Här är en film som tecknaren Jullelin, alias Sara, gjort om hur hon arbetar med omslaget till första boken. Det är så himla kul att se hur det växer fram!

Bok1 Bok2

Önskeponnyn – Vera och Buster

Men ni ska jag administrera lite korsord och skriva räkningar, och sedan gäller det att åka till stallet lagom tills tvättiden börjar så sambon inte blir störd i sitt viktiga arbete med hushållet. *hehe* Man är väl listig? Och ganska så bortskämd också … 😉

 

/A

 

 

 

 

Att tjäna pengar på socker …

… går alldeles utmärkt. Och sockerbolagen är inte de enda som gör det. Det finns också de som tjänar pengar på att skrämma människor för saker som egentligen inte är farliga.
Självklart är det inte bra att äta flera kilo socker varje dag, men både vatten och luft är farligt i för stora mängder.
https://www.va.se/nyheter/2015/02/20/socker/

Julia Ceasar – en bedrövlig historia …

Hur kan man försöka bilda opinion, sprida sina åsikter och delta i debatten utan att stå för det med sitt namn? Vad är det för mening med diskussioner om man inte kan sägas emot, om inte tankar och idéer kan både stötas och blötas? Om man inte kan ta in att andra tycker annorlunda, och kanske ibland har fog för det?
Ja, jag vet då inte.
Att sedan dessutom hota den som tycker annorlunda – hur seriöst är det på en skala?
Inte seriöst alls är svaret. Det är bara oprofessionellt till max. En sådan debattör och hens anhang, ska man inte lyssna på. Hot om våld och död hör aldrig hemma i en seriös debatt.

När man skriver anonymt och vägrar ta debatten, handlar det inte längre om att vara en röst bland många andra.
Det handlar om att vara en megafon, en som inte är intresserad andras åsikter. Man vill bara skrika högst själv, gärna stående på toppen av en dyngstack.

Skäms Barbro Jöberger.

Och skäms ni som tycker det är okej.

För det är det inte.

Barbro Jöberger är Julia Ceasar

 

/A