Mitt liv på tangentbordet – Anna Sellberg

I dag gjorde jag något jag tänkt ett tag: köpte ett par stora kartongark och en massa postnotislappar i olika färger. Tänkte att jag på detta vis skulle kunna hålla ordning på en del saker i det manus jag pysslar med på fritiden.
Men nu sitter jag här och stirrar på alltsammans och undrar VARFÖR det skulle funka bättre än min vanliga metod att använda hjärnan? Och hur ska jag göra för att få det effektivt, liksom? Känns urfånigt att sitta och skriva saker på postnotislappar och sätta fast på ett kartongark, när man har en dator.
Kanske borde jag sätta fast postnotislapparna på kanten datorskärmen i stället? Kommer förmodligen att vara effektivare, så jag tror vi kör på det.
Och så är jag ju lite lite sugen på Scrivener ändå. Jag älskar ju sådana där saker som framstår som om de gör mitt liv mer organiserat och välordnat, även om de inte gör det egentligen, på riktigt …

Nu är det dags att korsorda lite, och sedan sova.

Godnatt!

 

 

 

I dag när jag gick till Bokus och tog en titt så låg de där: Vera och Buster! Äntligen har de galopperat ut i verkligheten. Hoppas att de ska få många, många små barn att älska hästar – och då i synnerhet russ!

Vera och Buster hos Bokus

Men så är det det här med marknadsföring…
Nästa vecka ska jag till Nordstedts på fotografering, och jag vill verkligen INTE! Måste köpa något nytt att ha på mig och klippa håret, och jag har mycket större lust att shoppa nya ridskor och en snygg, vit vojlock som Mackan kan ha när vi ska rida pay&ride i dressyr på Säva den 28/2.
Men men …. vad gör man inte? *suck*

I övrigt skriver jag vidare på mitt projekt X. Har gjort klart 2/3 ungefär. Nu får det manuset dock ligga ett tag, för jag måste göra klart Stora Korsordsboken, Min Häst nr 12 tillsammans med Signe, och ska dessutom sitta nämndeman torsdag och samt köra buss fredag och lördag. Puh, känns som det kommer att bli en jobbig vecka framöver! Bäst att trilla i säng.

Godnatt!

 

Det retar mig som f*n att jag inte längre minns allt jag vill komma ihåg. Förr fanns alltid allting kvar i huvudet. Människor, telefonnummer, storylines, hästar, korsord, artiklar, fakturor, saker att göra, folk att ringa … Nu trillar grejor bort hela tiden.
Undrar om det är min ifåns fel? Eller är det att hjärnan börjar bli gammal? Borde man försöka träna sin hjärna på något vis?
Hade hade en app på paddan ett tag, men ledsnade snart. Om det står grön med blå färg, så ska man klicka på grönt jättefort. Jaha, ock …?

Hur som helst så tittade jag i dag lite på programmet Scrivener. Det ser ju himla smart ut på sitt sätt, men samtidigt: ska man administrera sin text – eller skriva den?
Sitta och fylla i hit och dit, spara små söta lappar på en virtuell anslagstavla, dela upp, greja och pyssla. Det blir ju som en hobby till sist, förmodligen. Och som alla hobbys kommer det att ta tid från det som verkligen är det viktiga: att komma framåt i historien.
Och kommer återigen den där tanken: om inte jag kan hålla hela handlingen i huvudet, hur fasiken ska läsaren kunna det då?

Samma för övrigt med alla dessa råd om att redan innan man börjar skriva ha allting klart och nedskrivet: karaktärer, idé, historia, tidslinje …
Det förtar ju hela nöjet! Faktiskt. Det blir bara en enda lång fylleriövning av alltsammans.
Nuförtiden är det ju så himla lätt att ändra, om man plötsligt vill att huvudpersonen ska vara eller göra något annat än vad man tänkt från början. Det var annat förr, när jag satt med min gamla facit privat, knackade ner bokstäver på skrivmaskinspapper, och gjorde av med litervis med Tipp-ex när det blev fel. Då gällde det VERKLIGEN att tänka till innan man skrev.
Nästa år är det faktiskt trettio år sedan den första datorn landade på mitt skrivbord. En Amstrad PCW 8256 med illgrön text på svart botten …. *sann kärlek*

---

Arbetet just nu, då? Jo, tack. Bara fint.
Har skickat tillbaka kontraktet på en hästbok till Stabenfeldts. Alltid bra med lite reprint-pengar så här i renoveringstider!
Har också skickat synopsis till ett annat förlag på en idé. Kan bli bra det!
Ska börja med Stora Korsordsboken i morgon.
Skrivit en hel del på projektet. Känns himla bra det också. Det var för den skull jag skulle skaffa Scrivener, men jag har bestämt mig för att stryka i texten i stället. Om historien är så rörig att jag inte minns den utan extra verktyg till hjälp, då är det nog ändå inget bra manus.

Har också gjort en god gärning i dag: skickade 100 kronor från Paypalkontot till Wikipedia. Har tänkt göra det flera gånger tidigare, men har saknat Paypal, och vill inte skicka från mitt ordinarie konto.
Det kändes bra att göra det! Jag gillar Wikipedia. Tycker det är helt fantastiskt med all denna kunskap som finns samlad där. Visst finns det säkert en hel del som inte stämmer, men i det stora hela är det mesta okej. Det ser man om man läser de artiklar som rör ens egna ämnen.

Just det, åt en semla också, samt tränade dressyr med pånin, städade lite på kontoret och gjorde ett korsord till Stora korsordsboken.

Nu är det definitivt dags att sova!

Godnatt!

Semlabild stulen
från facebook 

 

 

 

 

Fy fan vad jag är trött på män (och vissa kvinnor) som tycker att kvinnor inte ska skriva böcker om det de vill, utan ALLTID TA HÄNSYN TILL FAMILJEN OCH BAAAAAAAARNEN – samtidigt som samma män gladerligen hyllar manliga författare som inte tar ett skit hänsyn till FAMILJEN OCH BAAAAAAARNEN.
Hur j*vla inskränkta kan ett gäng medelålders karlar som aspirerar på att kalla sig författare bli egentligen?
Dinosaurier är ordet, sa Bill.
Jajamensan, sa Bull.
Nä, jag får nog gå ur den där gruppen Författare på facebook, innan jag får för mig att skriva en elak bok, eller drabbas av en total hjärninfarkt och börjar springa runt som pippin i Kalle Anka på julafton.

www.youtube.com/embed/RtEfGDNpm10

Vad är det som är så svårt med att litteraturen ska vara fri? Att man måste få skriva vad man vill? Att litteratur utan frihet bara är en massa ord utan innehåll?
Ja, fan vet. Men få saker är tydligen mer provocerande än kvinnor som beskriver män på samma sätt som Strindberg & co genom århundradena har beskrivit kvinnor.

Gaaaah …. alipappaaliaiiiaiiiiaiiiiaiiiiaiiii …

 

 

 

 

 

Godnatt!

Haha, ja den där boken av Eben Alexander var ju verkligen inte mycket att hänga i julgranen. Skriven i den där amerikanska stilen som är en korsning av Det Bästa, Bibeln och Dr Phil upphöjd till 10. Usch, den ska jag skicka vidare till närmaste loppis å det snaraste. Eller låta någon med öppen spis ha att tända med …

I övrigt är det en mycket tidig morgon, och lugnt och stilla. Jag vaknade och kunde inte ens somna om. Inte ens senaste (tämligen omständliga) deckaren om Ruth Galloway lyckades få mig att återvända till sömnriket.
Det är verkligen varierande standard på böckerna. Ett par har varit riktigt bra och gastkramande, andra är mer som en mycket lång och pratig veckotidningsnovell med myspysiga deckarinslag.
Jag tycker verkligen om uppläsaren Angela Kovacs, även om hon uttalar en del ord (som ”boule”) lite märkligt. Samtidigt måste man ju få ha sina små egenheter. Om allt vore likadant vore det oerhört trist, faktiskt.
Hoppas att de gör tv av böckerna framöver. Ruth Galloway skulle absolut kunna ta över efter Morden i Midsomer, som man ju ledsnat på typ hundra gånger om vid det här laget.

I övrigt är jag i valet och kvalet hur jag ska göra med mina gamla hästböcker. Ge ut dem själv på eget förlag, eller sälja dem när nu någon eventuellt vill köpa dem och ge ut dem?
Å ena sidan skulle det vara så himla roligt att göra allt jobbet själv, från början till slut. Å andra sidan: hade jag velat göra det, hade jag redan gjort det …
Det känns lite som att sälja sina barn. Samtidigt: om barnen får det bra, och man själv ändå inte är intresserad av att uppfostra dem, är det kanske inte så dumt ändå?
Och inkomsterna – de kan bli en grund för en pensionsförsäkring. Det brandgula kuvertet är nämligen inget man kan göra annat än skratta gott åt som frilans. Lika bra att inse att det gäller att ha pengar på kistbotten när det är dags för pensionen, om man nu inte vill leva på typ kokt potatis när man blir pensionär.

Ajöken!

/A

 

 

 

 

Jo, men visst. Antar att det avslöjar att jag varit med i branschen sedan 1900-talet. Journalisten som skrivit artikeln i UNT läste för övrigt Mirre på ridläger när hon var liten, sa hon i telefonen när hon intervjuade mig. Ja, allting går ju i cirklar, så det är ju inte så förvånande.

I övrigt är jag nöjd över att ha lyckats peta in Vera och Buster, och missnöjd med att journalisten inte ändrade felaktigheten att Wendy skulle vara nerlagd. Rättade det, men det blev ändå fel i tidningen. Wendy galopperar nämligen fortfarande på med 8 nr/år, tro det eller ej.

UNT 2016-01-24 Hästboken åter i ropet

I övrigt tycker jag att Anna Backman kunde fått mer plats, eller en egen artikel. Hon är otroligt påläst i ämnet och har mycket mer vettiga saker att säga än jag.
Här är en länk till Annas blogg Hippokultur – Till häst genom historien – där man hittar en hel massa intressanta inlägg!

---

Annars är det mycket busskörande nu. Trist ridväder och mycket utgifter – då kan man lika gärna jobba med annat. Och inte går mitt spelande på hästar bra heller. Fi fasiken vad det är svårt att pricka in rätt hästar så här års! Hade visserligen fyra rätt på V75 i går, men nära skjuter ingen hare. I dag satte jag 5 kronor på en häst, som sedan sprang baklänges neråt genom fältet, medan de andra fortsatte framåt. Han är nog snart med i gruppen ”Vi med ridtravare” på Facebook –alternativt förvandlad till hundmat …
Nu ska jag handla en smarrig kaka (orkar inte baka en själv!) och sedan bege mig till stallet och fika med bästa stallkompisarna! Finns få saker som är så bra på att lysa upp en gråmulen januaridag med blötsnö och blask!

Och i kväll är det dags att börja planera för årets korsord till nästa upplaga av Stora Korsordsboken till Linds förlag. Så himla kul att jobba med bästa Kajsa och en massa andra duktiga korsordsmakare igen!

Hejhå i det grå!

 

/Anna

 

Jag skriver mycket mer än jag läser. Dumt. Det borde vara tvärtom, men sådant är livet numera. Har i alla fall en växande bokhög bredvid sängen, och här kommer en genomgång!

Karin Bojs – Min Europeiska familj de senaste 54 000 åren har legat där en liten tid, som bekant. Läser några sidor i taget och förundras över det fantastiska jobb som ligger bakom denna bok.

Liv Strömqvist – Ja till liv
Ett måste bredvid sängen. Slår ofta upp en sida på måfå. Läser, flinar och får en ny vinkel på livet!

Ellen Ekman – Lilla Berlin
Upptäckte Lilla Berlin via tidningen Metro, och gillar den skarpt! Här är Metros framsida häromdagen.

I går kom ett paket från Bokus med några böcker till.

Samuel Björk – Det hänger en ängel ensam i skogen
Deckare från Norge som lovar gott!

Eben Alexander med Ptolemy Thompkins – Vägvisaren till himlen Hur vetenskap, religion och vanliga människor påvisar att det finns ett liv efter döden
En gång för mycket länge sedan skrev jag några artiklar om nära-döden-upplevelser. Det var fascinerande och intressant. Jag har svårt att avgöra hur jag ska ställa mig till det. Logiskt tror jag det är slut när det är slut, känslomässigt vore det väl trevligt med en fortsättning även på andra sidan.
Eben Alexander är en neurokirurg som själv haft en nära-dödenupplevelse. Före den trodde han inte på det hela, men nu tror han och i den här boken har han samlat in berättelser från hela världen. Oavsett om det är sant eller inte, så är det ett intressant ämne, så den boken fick också hänga med i paketet.

Och så till sist min nya favorit: Stå fast av den danske psykologiprofessorn Svend Brinkman. Välskriven, smart och dessutom rolig bok som tar ett fast grepp om självhjälpstrenden och skickar den åt helskotta!
Återkommer när jag läst klart den.
Här är länkar till några artiklar om Svend Brinkmann:

Dagens Nyheter: Psykologiprofessor gör upp med självhjälpstrenden

Svenska Dagbladets Idagsida: Våga vägra förändringshetsen

 

---

 

Även om jag inte läser så mycket, så lyssnar jag en del. Är på god väg att ha klarat av alla böckerna om rättsarkeologen Ruth Galloway och kriminalkommissarie Harry Nelson. Trivsamma engelska myspysdeckare, som dessutom är allmänbildande vad gäller utgrävningar, arkeologi och historia. Just nu är jag mitt i ”En orolig grav” och avslutade lyssnandet häromkvällen när Ruth och hennes dotter Kate är ensamma i ett litet hus långt bortsom all ära och redlighet, regnet piskar mot rutorna, det har kommit ett antal hotfulla sms och Ruth, som är på bottenvåningen, hör hur en golvplanka knarrar uppe hos den sovande Kate … *gaaaah*
Så ska en riktig deckare vara – man ska liksom inte våga lyssna vidare mitt i natten!
Till sist: nu går vi alla i väntans tider med de två första böckerna om Vera och Buster. 17 februari är det dags enligt Bokus, och spänningen är olidlig.
Kommer det att bli succé? Självklart, tror både jag, förläggaren, redaktören och tecknaren – men det känns ändå nervöst. Ungefär som att få barn, fast lite värre!

Nu – stallet och ridtur och kvällsfodring.

Ajöken!