Fääääääääääääärdig!

Projekt X är skickat för testläsning. Och känslan av att jag borde jobba vidare med manuset är helt borta. NU är det klart på riktigt nämligen, det var det inte häromdagen. Det finns faktiskt en särskild känsla, som inte infinner sig förrän sista ordet är skrivet och sista tanken tänkt.

Har firat med en Skotte som jag köpte tidigare i dag. Nu blir det sängen, för klockan är 03.17 på natten. Dags att sova sju kvart i timmen, och i morgon ska jag plugga historia, göra klart ett gäng korsord, åka till stallet och rida – och eventuellt köra buss.

Det ska faktiskt bli skönt med omväxling till detta evinnerliga projektet X, som legat över mig i månader nu. Hoppas att testläsaren ska gilla det. Spännande värre, detta! 🙂

 

Over and out!

 

/A

 

Edit 24 timmar senare: inte helt klar, men nästan. Nå, nära skjuter ingen hare!

 

The end …

Jag har ett projekt som jag hållit på med i närmare tre år nu. Det är otroligt länge för att vara jag. Brukar aldrig ha sådan uthållighet, men någonstans har jag väl ändå känt att ”ja, det är värt det”.
Nu börjar det bli klart.
Det känns jättekonstigt och nästan lite sorgligt. Det känns hela tiden som om jag bara vill hålla på med det lite till, och lite till, och lite lite till … Som om det finns en oändlig mängd ändringar och saker som måste fixas innan det är dags att skicka iväg det. Och visst, så är det. Det är bara att fortsätta hålla på, men till sist tror jag det är svårt att se skogen för alla träd.
Så nu får det bli lite ordning här. En sista genomgång, sedan SWISCH iväg med det.

/A

 

 

Fatalist – ja visst!

Nu är alltså Trump och Putin världens två mäktigaste män.
Jaha.
Aftonbladet skriver att Trump redan ändrat på Vita Husets hemsida: ja, väck med klimatet.
Okej.
Men vad spelar det för roll? Hur mycket man än tror på klimathotet och att jorden blir allt varmare, så är det ändå ingen som gör något ju. Allra minst i USA. Så länge alla dessa krig pågår runt om i världen är det kört i vilket fall. Och krigen lär ju fortsätta. Är det överhuvudtaget någon som ser en ände på det, liksom? Hur mycket avgaser släpper en stridsvagn ut på en timmes körning i en öken någonstans? Går den siffran överhuvudtaget att jämföra med vad det kostar miljön att jag kör bil till stallet, i stället för att cykla när det är isgata och vinter?
Nej, i det stora hela tror jag att mitt bidrag till den här planetens död är mycket minimalt och inte så mycket att bry sig om.

Och vad gäller USA: Jag minns när vi hälsade på ungarnas pappa i New York för kanske tio år sedan, mitt i vintern.
Lägenheten, en tvåa i närheten av 168:e, värmdes med superheta vattenelement, eldade med oljeeldning. Överallt på taken runt omkring såg man skorstenar som spydde ut rök och gnistor, 24/7.
Elementet hade tyvärr inget vred för att ställa in värmen.
Så för att inte dö av värmeslag, var vi tvungna att ha fönstret öppet (!) hela tiden. Visst var det mysigt att ligga på en madrass på golvet och lyssna på storstadens alla ljud (och ja, NY låter precis som i ”Spanarna på Hill Street”, om någon minns den!), men miljövänligt var det ju inte. Och jag tror knappast att saken är ändrad tills nu.

Nå, framtiden är spännande, minst sagt! Och jag är en nyfiken person, så lite kul tycker jag ju att det är. Det är säkert naivt att tänka så. Inte minst eftersom den politiska diskussionen i vårt eget land är så otroligt polariserat. Katerina Janouchs uttalanden i finsk och tjeckisk tv, om att fler och fler svenskar lär sig skjuta och att vi har fullt med no-go-zoner överallt …
Nja. Riktigt så är det ju inte, menar i alla fall Svt. 
Jag kör ju själv buss i en sådan där no-go-zon (enligt vissa!), och oftast på helgerna. Nattbuss, dessutom.
Har överlevt hittills. Har väldigt sällan problem i den stadsdelen, faktiskt. Folk kliver på, blippar sitt kort, sätter sig och åker med, kliver sedan av nere på stan – eller tvärtom.
Vilka passagerare som krånglar mest?
Svenska ungdomar, inte sällan från stadens finare villaområden.
Antingen vill de inte betala alls (har förmodligen lärt sig hemma att allt i livet är gratis!) eller så önskar de att få ägna resan åt att Tala Med Arbetarklassen.
Det sistnämnda är särskilt tydligt i stadens finaste villaförort.
Där kan en gänglig ung man med finnar i pannan stå och tala till mig som vore han direktör och jag .. tja … en arbetare. Har skrivit om detta förut, tror jag, men sedan dess har det hänt ett antal gånger till.
Det känns betydligt mer irriterande än när en påtänd tjugofemåring i en annan stadsdel inte har pengar på kortet, men ser så trött och frusen ut att hen får åka med hem ändå – för att inte bli liggande och frysa ihjäl där på busshållplatsen, när natten är kall och snön faller.

Till sist: fatalist? Ja, visst!
Jag är glad åt att jag redan levt ungefär 2/3 av mitt liv (approximativt i alla fall!). Skulle det sk*ta sig, så har jag i alla fall hunnit med en massa kul saker – barn, böcker, hästar, kärlek, vänner och många många koppar kaffe …
… och just nu en förkylning som närmar sig en nära-döden-upplevelse.
Jag som som skulle gått till bibblan i morgon och försökt läsa in mig på kurslitteraturen till första momentet av Historia A på distans. Det får bli en annan dag.

För övrigt är historia är allt, men allt är inte historia. Och vi lever mitt i vårt nu, precis som 1700-tals människan levde mitt i sitt nu! *)

Ungefär så.

/A

*) Mycket fritt citerat ur någon av
de två föreläsningarna

jag lyssnat på hittills. 

 

Domedagen närmar sig!

Varför är det så inne att dela den ena domedagsprofetian efter den andra just nu? Jag tror det handlar om att det är mycket mer spännande att tänka sig att allt kan gå åt helv*te än att fundera över vad som kommer att bli bättre.
Ta bara en sådan sak som att fler människor än någonsin tidigare i mänsklighetens historia, har mat på bordet och tak över huvudet. Är det någon som skriver om det?
Näääää … Inget spännande ju!
Vi är helt enkelt så himla präglade av amerikanska domedags-hollywoodfilmer att vi inte vet hur vi ska hantera att det går jäkligt bra för Sverige just nu. Lite ledsamt, kan jag tycka, för jag tror att som man ropar i skogen får man svar …
 
Visst, om tio år får de kanske de negativa domedagsprofeterna säga ”vad var det jag sa!” med njutningsfull röst. Å andra sidan kommer vi som är positiva att ha det mycket MYCKET roligare under tiden fram tills dess!
 
Kom i håg var ni läste det här först! 😉
/A

Där satt den!

Senaste Vera och Busterboken fick en 5a i betyg av Bibliotekstjänst. Hurra!

Här är den finfina recensionen, som gjorde mig och illustratören Sara Ingelmark-Julin otroligt glada i går!

 

Häst-tokig

Lättläst kapitelbok. Vera är förkyld och hemma från skolan. Hon är trött på att vara inne och saknar ponnyn Buster som bor i granngården. Vera får inte gå ut när hon är sjuk och inte heller gå ensam till hästarna. men solen skiner och längtan efter Buster blir för stark. Hon tar ett äpple och smiter ut. Buster är i sin hage. Han kommer inte fast Vera ropar. Hon klättrar över staketet, lockar med äpplet och nu kommer Buster men också de andra hästarna. Vera blir knuffad och hamnar på marken. Rädd tar hon sig upp och springer hem men utan den ena stöveln som blir kvar. Denna charmiga och riktigt spännande berättelse av Anna Sellberg ingår i serien Lättläst och är den fjärde i raden om Vera och Buster. Texten är luftig där korta och lite längre meningar varvas. Orden som ingår är vardagsnära och i huvudsak ljudenligt stavade. Varje uppslag består av en färgillustration som erbjuder rikligt med kontextuella ledtrådar vilket underlättar läsförståelsen. Avslutningsvis finns ett faktauppslag som knyter an till berättelsen. Boken är, såsom serien anger, verkligen lättläst utan att innehållet för den skull blir torftigt. Den är en utmärkt börja-läsa-bok och då inte minst för djurtokiga barn som precis knäckt läskoden. 

Helhetsbetyg: 5. – – Elisabeth Frank

Och på förlagets hemsida låg den på framsidan i går. Känns bra det också!

/A

 

https://www.bokus.com/bok/9789129701760/vera-buster-4-hast-tokig/

Årets produktion …

… eller delar av den. Det mesta syns ju inte. Korsord, artiklar, två manus som är klara, men ska bearbetas lite till, en massa idéer och … Som vanligt alltså. 🙂

bocker1

För ett tag sedan var jag med i ett upprop för de stackars afgahnska unga killarna som ska bli hemskickade i en enda klump, oavsett.
På Flashback finns det nu en tråd om detta, och jag blir så himla full i skratt. Vill inte länka till den, men googla på Flashback och mitt namn, så dyker den upp.
En ganska snäll tråd, visst, men töntig.
Vad är det för människor som sitter och skriver sådant trams om andra? Någon skriver typ att ”vi verkar ha jobbat mycket på våra efternamn” – öhö …. Jag har väl alltid hetat det jag heter?
Alltså, seriöst: om det där är standarden på den svenske mannen i genomsnitt, (för det är naturligtvis bara män som kommenterat!), så tror jag det är bra att nya gener förbättrar inavelskoefficienten – för den tycks vara totalt allenarådande inom vissa grupper i samhället.
Tur att de där killarna har Flashback där de kan dunka varandra i ryggen och nöjt ropa ”ut med dem!”.
Som om deras obefintliga ligga-läge skulle förbättras av det, liksom? Rasism, inskränkthet och noll koll är ju inte precis sexigt …

Nej, nu – ut i kylan!
/A

 

 

Dan före dan före …

… och här kommer årets julkort!

I morgon ska jag ta en bild på alla mina
böcker! Sedan januari 2016 har det kommit ut sex stycken, plus att jag sålt ett manus som det kommer ett kontrakt på efter jul.
Det här året har varit fantastiskt jobbmässigt, och jag är glad över att få samarbeta med så många kreativa och roliga människor: min redaktör Signe på Min Häst, tecknaren Sara Ingelmark Julin – Jullelin, teamet på Rabén & Sjögren, Jannica på Stabenfeldt, Kajsa på Lind & co och redaktörerna på Bonniers korsordstidningar Buslätta och Knep & Knåp – med flera.
Jag är verkligen en priviligierad frilans, som har jobb och får göra en massa roliga saker!

Till sist – världens bästa pepparkaksrecept! Rekommenderas VERKLIGEN!

/A

recept1

Det är kallt nu …

Mysigt att sitta hemma och skriva på dagarna? Njae … Själv fryser jag mest. Skulle kunna ge vad som helst för en sprakande öppen spis eller en värmefläkt. Har på mig massor av kläder, men när man sitter stilla blir man ändå kall.

Att jag sitter här och gnölar för mig själv, får mig att tänka på tiggarna som sitter utanför matbutiken. Inlindade i filtar och varma kläder, sträcker de fram muggen och säger sitt mantra ”Please mam, pliiiiis …”. Och ja, jag tillhör dem som ger. Efter UNTs utmärkta artikelserie, som faktiskt visade att pengarna trots allt går till romerna själva och deras barn, så känns det bättre att lägga i koppen. Det är trots allt bara småsmulor av mitt överflöd jag delar med mig av.

”Gör inte godhet till ett skällsord” skriver Amanda Björkman i en ledare i DN, som jag tyvärr inte kan länka till eftersom den kostar pengar att läsa.
Den handlar i alla fall om hur det har blivit ”inte okej” att vara god, och som exempel tar hon upp etikprofessorn Ann Heberleins krönika i tidningen ”Fokus”.
När jag läser Ann Heberleins text blir jag så himla förbannad. Maken till snorkig och överlägsen attityd har jag sällan skådat – och detta från en professor i etik dessutom!

Själv ger jag lite nu och då. Love Nepal, Läkare utan gränser och UNHCR får en slant när jag kan avvara den. I stallet har jag samlat beställningar och sålt kattalmanackor från Föreningen Samvetet/Uppsala katthem, och ställt en påse i sadelkammaren i vilken man kan lägga grejor till Uppsala Stadsmission.
Jag försöker göra bra saker för andra av två anledningar.
För det första får det mig att känna mig nöjd med mig själv. Att ge någon något, är alltid är en mer eller mindre egoistisk handling.
Men framförallt gör jag det för att jag KAN!
Jag är en bortskämd, priviligierad människa, född med silversked i munnen. Om jag kan hjälpa någon – då bör jag göra det. Om inte är man bara en liten lort, som Astrid Lindgren skulle ha kunnat uttrycka det.

Den del av min inkomst som går till Läkare utan gränser, Stadsmissionen, Kattföreningen Samvetet eller en tiggande rom utanför affären är bara en liten, liten skärva av det som mitt godis, min dator eller bensinen till bilen kostar varje månad. Och ja, jag kan avvara den slanten.
Bara Mackans stallhyra på 3 200 kronor i månaden, är en halv läkarlön i Rumänien …

Och att ge till de fattiga är inte ett nytt påfund, även om Ann Heberlein tycks tro det. Inom alla världsreligionerna finns det uppmaningar att ge av sitt överflöd, och ta hand om samhällets svagaste.
Det finns också mängder med forskning som visar att samarbete gynnar alla i en grupp människor. Så om vi lyfter dem som behöver det, gör vi vårt samhälle bättre. Det är nämligen hur vi behandlar våra svagaste, som visar hur högt vi lyckas nå som tänkande och kännande varelser.
Man kan tycka att en professor i etik borde ha koll på detta. Typ.

Nej, jag tänker fortsätta ge det jag vill och kan.
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Sen att Ann Heberlein inte kan hantera givande, det är faktiskt hennes problem Och jag tycker det säger mer om henne än om mig.

”Ann Heberlein är debattens vindflöjel” – Ida Ölmedal på Expressens kultursida (2016-05-26)

/A
img_5873

Påsen i sadelkammaren, som ska fyllas med saker till Uppsala Stadsmission – tvål, schampo, bindor, tvättlappar för bäbisar, kläder och en massa andra ”bra att ha-saker”. 

 

Skillnaden mellan lydnad och respekt

Läste den här bloggen och blev beklämd.

Amelia – blogg som handlar om barnuppfostran

Det är snart 2017 och vi har alltså inte kommit längre än så här när det gäller barnuppfostran?
Och sedan blev jag sittande i bussen och tänkte på skillnaden mellan lydnad och respekt.

 

Lydnad är det du tvingar på någon som inte vill göra som du. Det finns olika metoder, allt från aga till manipulation, men alla går ut på att den du bestämmer över ska sluta ifrågasätta och sluta tänka själv.
Den ska lyda. Punkt. Mamma eller pappa har alltid rätt, och om du inte förstår det är det du som är dum och inte förstår bättre.
Respekt är i stället när du har ett pågående samtal med någon. När ni gemensamt diskuterar er fram till en lösning. När den du talar med förstår varför det är bättre att göra på ett sätt än ett annat. Win-win för båda parter och no hard feelings efteråt.
Gissa vilket som ger bäst resultat i längden, om man vill fostra trygga barn som tänker själva? Barn som inte bara lyder när du tittar på eller de hotas av straff som att bli av med mobilen eller inte få äta efterrätt.

Minns att våra barn älskar oss och är lojala med oss. De vill inget hellre än göra som vi vill – om bara vi låter dem göra det!
Och jag brukar ofta tänka på Bo Hejlskovs Elvéns ord: ”Alla som kan uppföra sig gör det!”.

Här är hans hemsida för den som vill veta mer: https://www.hejlskov.se


 

Mina egna barn har faktiskt aldrig blivit straffade.
Klart vi har bråkat ibland. Vid några tillfällen var jag säkert j*kligt förbannad också. Föräldrar är inte mer än människor och att dölja känslor är inte min bästa gren. *)
Men tvinga barnen att lyda eller hota med straff för att få dem att göra som jag vill – aldrig.
Jag tror i stället benhårt på positiv förstärkning. Typ: ”Kom igen, nu städar vi järnet ett par timmar och sedan äter vi chokladpudding!”.
Funkar hur bra som helst – särskilt på mammor som själva har lite svårt med motivationen att städa …

*) Jag tror på att visa att man är arg, om man är det.
Att koka inombords, men visa ett leende yttre,
är bland det värsta man kan utsätta
en annan människa för!

Sedan är det klart att man måste ha gränser. Men man kan sätta gränserna på olika sätt. I vår familj satte (och sätter) vi dem tillsammans. Alla förstår dem.
Gör man fel är det inte hela världen – vem tusan är perfekt egentligen?
Nästa gång går det bättre!
Mina numera vuxna barn är faktiskt mina bästa vänner – och jag hoppas att jag är en av deras.

 

 


vagra600

Kom också att tänka på den här bilden, tagen i Tyskland 1936.
August Landmesser heter mannen som inte gör någon hitlerhälsning.
Han gifte sig med en judisk kvinna, de fick två barn tillsammans, och både han och hans familj fick betala ett högt pris för sin vägran att lyda.
Men sjuttio år senare, är det hans namn världen minns.
Männen runt omkring honom  – de är bara en anonym massa av lydiga undersåtar, som blint följde ledaren mot undergången.

Lydnad eller respekt? Det är du som väljer.


 

Läs mer om fotografiet och om August Landmesser här:

August Landmesser – Newsner

Mer om August Landmesser

The Hub Pages

/A

 PS. Hade ju förresten tänkt sluta skriva så mycket, och i stället köra mer buss och bli en seriöst hårt arbetande kvinna som samlar i ladorna inför pensionen. 
Men nä, så blir det nog inte. Fast det hade ni kanske redan listat ut? 😉  DS.