Som en potatis!

I dag när jag skulle fixa lunchen, hade potäterna fått fötter. Eller ögon, heter det väl egentligen.
Jag tog upp en av dem, och skulle just börja skala, när det slog mig att potatis och folk inte är så väsensskilda egentligen. Kanske var det för att de små vita prylarna som stack fram såg ut som om de var levande, typ vita maskar med ansikten och pliriga små ögon?
Det bar mig verkligen emot att sätta skalaren i dem.

I stället började jag tänka på potatisens liv. Den föddes i en leråker i Uppland någonstans, tillsammans med en massa syskon. Hamnade sedan på ett lastbilsflak i en stor potatislår, och så småningom (efter lite om och men!) i en påse med en massa bryllingar, kusiner och kompisar.
Och där har den legat, nöjd och belåten, i väntan på skalaren, kastrullen, vattnet och mig.

Men just den här potatisen kände plötsligt hur det började röra sig inombords. Den ville mer! Livet var helt enkelt inte tillräckligt spännande och bestämt sköt den ut ett par trevande vita fötter.
Kanske skulle framtiden ändå kunna bli något helt annat än den trodde?
Och när jag tog upp den i handen, liksom kommunicerade den det!
Så i stället för att hamna i kastrullen, fick den en egen kruka med lite fuktig jord – och jag kände mig som Karlsson på taket när han planterade en köttbulle i en kruka hemma hos Lillebror.

Nu väntar jag i spänning på vad som ska hända, och det gör förmodligen potatisen också. Säkert har den redan börjat dra in fukten från den omkringliggande jorden och allting känns annorlunda inuti än det gjorde i morse. Den plirar mot ljuset från fönstret, som ger hopp om en helt annan framtid än den hade trott.

Och det är där likheten med oss människor kommer fram.
Om man ligger i en mörk påse med en massa andra, är det inte säkert att man har så mycket idéer om vad man egentligen vill göra.
Man är en i mängden, man gör det man ska, väntar på att tiden ska gå. Kanske trevar man lite med vita fötter, men känner bara papperspåsen och sina närmaste kompisar.
Men ibland börjar det spira inombords. Och om då rätt människa dyker upp vid rätt tillfälle, lyfter en upp i ljuset och försiktigt och med mycket kärlek planerar ens kropp i lite fuktig jord – då kan det ske ett mirakel.
Det borde vi kanske tänka på lite oftare, i stället för att bara kassera den som inte är riktigt vad vi hade förväntat oss när vi öppnar den svarta påsen.


Nu doftar kardeummakakan underbart inne i ugnen, ute skiner en blek vårsol och det är dags att åka till stallet, rida och umgås med bästa vännerna. Glad fredag önskas alla!

/A

PS. På bilden är potatisen upp och ner. Jag trodde de där vita var rötter. Men det var de inte. De skulle vara uppåt, så nu är potatisen rättvänd. DS.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.