Mitt liv på tangentbordet – Anna Sellberg

Vilken fin bok jag fick från etnologen Kristina Öhman häromdagen nämligen hennes egen: Saxat ur Starlet.
Hon ringde för att intervjua mig till sin avhandling om just Starlet, och jag blev både superstolt och väldigt glad!
Så himla roligt att någon äntligen tar tjejers populärkultur på allvar och faktiskt berättar om den – även inom akademien. Och tänk att vi seriemanusförfattare också får vara med på ett hörn. Det ska verkligen bli spännande att läsa avhandlingen när den är klar!

Här är en artikel ur SvD om Kristina och hennes forskning: ”Mental fara” – nu möter sågade Starlet en ny publik. 

Här finns boken att köpa: Bokus

Och så viktigast av allt: en länk till Kristinas roliga instagramkonto @tidningenstarlet.

Bilden är snodd från kontot Tidningenstarlet på Instagram.
Egmont äger rättigheterna. 

Tyvärr finns inte Starlet som tidning längre. Åren gick väl ifrån den, och jag är inte säker på att dagens tjejer skulle tycka den var så rolig.
Men för oss som sög i oss den (inte sällan i hemlighet!) som små – och sedan som vuxna fick äran att skriva serier till den – betydde den otroligt mycket.
Många tror att serierna bara handlade om hjärta och smärta. Och visst – så var det till viss del. Men mina seriemanushjältinnor var minsann alltid tuffa, självständiga tjejer som gick sin egen väg. Det var högt i tak på redaktionen, och Starlet var alltid ALLTID en tidning som stod på tjejernas sida!

Nu något helt annat.
I kväll såg jag på Libris (Kungliga Biblioteket) att 20 bibliotek har köpt in EN DÖD MAN.
Några av dem är förstås universitetsbiliotek som fått pliktex, men alla de andra har faktiskt tagit av sin (säkert alltför snålt tilltagna!) budget och köpt in EN DÖD MAN för att människor ska kunna låna den.
Det känns så himla bra.
Jag gillar bibliotek, har alltid gjort (fast jag är en notorisk försenad återlämnare av böcker …) och att få finnas på hyllan bland alla andra författare på S, känns fint.

I övrigt har jag egentligen semester, men har köpt lite facklitteratur att läsa – nämligen två böcker av Robert McKee. Det kliar att få börja med dem, men än så länge har jag lyckats låta bli att mer än bara titta på dem lite lite grann. Återkommer med om de var så bra som jag tror.

/A

 

Läste just den här intressanta debattartikeln om bokbloggare   skriven av författaren Johanna Schreiber.

Hittade också det här, vad som kan hända när en författare inte får den recensioner hen vill ha av bokbloggaren: artikel skriven av Celia Svedhem.

Det här med bokbloggare är något som jag tycker är både bra och dåligt. Visst är det fantastiskt att människor älskar att läsa och vill sprida läslust till alla andra. Samtidigt får jag en känsla av att vissa tror att även ett litet förlag som mitt, har ekonomiska möjligheter att strössla med böcker över alla som vill ha. Men så är det inte!

Själv skickade jag bara min bok till en enda bloggare, nämligen Villivonkanbooks på Instagram. Detta eftersom hon recenserat mina deckare när de kom ut som ljudböcker, och då skrev väl genomarbetade recensioner, med både ris och ros – och det gillar jag.
Har för övrigt också tipsat om henne här i bloggen tidigare.
Om hon har recenserat EN DÖD MAN ÄN? Ingen aning. Måste nog kolla, men jag tror inte det. Det får hon göra när hon vill och om hon vill.

I övrigt har jag avvaktat med att skicka ut fler böcker, och hittills känns det inte som om det är något som har behövts. Försäljningen tickar på ändå.

Så här skrev jag för övrigt om bokbloggar här i min blogg, den 12 maj 2020: 

Bokbloggare – kanske?
Till att börja med vill jag på en gång säga att jag verkligen uppskattar bokbloggar som fenomen.
Allt som får människor att läsa mer, förtjänar respekt!
Men innan jag skickar en bok till någon ”bara för att”, vill jag gärna veta hur hen ”arbetar” med sitt bokbloggande.
Det ska synas i recensionerna att hen är uppriktig och verkligen redovisar sina egna åsikter och tankar – vare sig hen gillar boken jättemycket eller inte.
Alla böcker är inte värda fem stjärnor, men en bokbloggare som ständigt ger allt hen läser full pott i betyg  (eller näst intill …) – nej, det tror jag inte på, typ.
Sedan blir jag också glad om hen lägger ner jobb på att dela bokbloggen på fler ställen – exempelvis lämnar sin text som ett boktips till biblioteket där hen bor eller pingar den hos nätbokhandlarna. DÅ är det intressant för mig att skicka en bok, och jag gör det med glatt hjärta till de riktiga boknerdar som finns där ute.
Fast ge bort böcker till mina vänner däremot – det går uselt.
Riktigt riktigt uselt.
Det flesta vägrar nämligen ta emot dem! 😮
De vill nämligen gärna betala för böckerna, med motiveringen att ”de vill stödja mitt författarskap” – och det gör mig j*kla glad (och lite rörd) att ha så många fina människor i mitt liv.
Tack! <3

Det märks redan att det vänt mot höst, även om sommaren fortfarande påstår att den pågår. Jag skriver på deckare nummer 4, målar stall, gjuter betong, matar katter, promenerar hunden Charles-Ingvar, hälsar på hästen i hagen – och ska väl köra lite buss också framöver.
Ungefär som alla andra somrar alltså. Det känns bra!

Men nu – dags för en kvällsfika i soffan!

/A

Förresten – just i kväll klockan 22.09 låg DÖDLIG DRESSYR på trettonde plats på Storytels deckarlista. Jätteroligt! 🙂 En blir verkligen en listnerd när ens ljudbok just har kommit ut … 😮

Att skriva snällt och långsamt – ja, det är min grej, har jag kommit på.
I många av dagens deckare flyger man fram som en kapplöpningshäst över sidorna. Språket går i raketfart. Det händer det ena efter det andra – pang pang pang – och högarna med lik växer.
Orka, säger jag från skuggan under min korkek. Jag skriver snälla och långsamma böcker i stället. Och jag är otroligt glad att så många uppskattar dem!

Jag menar – det finns ju långsamtv, som Älgvandringen. Det finns också långsamradio som Naturmorgon och Filosofiska rummet.
Varför inte långsamböcker?
Allt är ju så himla uppspeedat nu för tiden. Det är maxhastighet på varenda tv-serie, och allt bygger på snabba korta scener som innehåller massor av information.
En hel historia ska få plats på mindre än en timme och det ska vara avslutade avsnitt, så man skalar bort allt som inte är nödvändigt. Bara skelettet blir kvar, och det pyntar man med ett och annat blingat lik, så det ska funka som underhållning.

Jag skulle säkert kunna skriva så också, men det är roligare att skriva för långsam lyssning. Och bäst av allt: lyssnarna håller med mig! Det syns ju på betygen, inte minst.
Och ja, jag erkänner. Jag är besatt av att kolla på Storytel just nu – hur många har gett betyg och vad har de skrivit i sina recensioner?
Eftersom många läsare hittat till DÖDLIG DRESSYR, så gör det att fler läser både EN DÖD MAN och OVÄNTAD DÖD.
Många recensioner är det alltså, och varje gång någon skriver något snällt och positivt blir jag alldeles varm av lycka.
Roligast är när människor hör av sig via FB-sidan med sina åsikter. När man messar med varandra, är det också lättare att ta kritik, för inte sällan håller jag med om det som personen har att säga. Jo, en del saker kunde varit bättre – så är det ju alltid.

Nu har jag semester. Spelar Wordfeud, målar stall, fotograferar blommor och klappar hästen i hagen. Inte så dumt!
Men det är svårt att låta bli att skriva på Wendela-4, eftersom jag redan kommit nästan en tredjedel, så lite skrivande blir det också varje dag. Men skönt när det inte är ett måste!

Men nu i väg – färgburken kallar!

/A

Glad midsommar önskas alla mina lyssnare och läsare!
Det här är ju inte en midsommar ”som alla andra”, men hoppas att ni alla ändå firar på ett skönt vis – vare sig ni är ensamma hemma, jobbar, är i stallet eller ligger i en skogsbacke och studerar humlor.
Själv kommer jag att jobba hela helgen – både fortsätta skriva in mitt hästboksmanus så det blir digitalt igen, och så köra lite buss dessemellan. Ska också hinna med att bara njuta av solskenet och värmen, som äntligen verkar hålla i sig!

Missa inte att DÖDLIG DRESSYR släpps som ljudbok den 23 juni (och inget annat datum, har nog skrivit lite olika här och där). Det är den tredje delen om veterinären Wendela Vide och hennes goda vän – polisen och dressyrryttaren Annika Sandström.
Här är min egenhändigt gjorda reklamfilm som ligger på Youtube och lite alla möjliga andra ställen! 🙂

Ha det gott!

/A

Dödlig dressyr – reklamfilm

… och jag är en liten smula överväldigad. Men som någon skrev: det är livsfarligt när första titeln säljer bra, för då tror man att det är lätt att sälja böcker. Ligger nog mycket i det.

---

I går kom ett helt annat färdigt projekt i brevlådan, nämligen STORA KORSORDSBOKEN från Lind & Co.
Tillhör ju inventarierna när det gäller den, och nu när Keesing gjort sig av med mig och många andra korsordsmakare, så är det en ren glädje att få göra korsord ibland.Japp, jag är fortfarande sur på Keesing. Tycker korsorden i tidningarna (som fortfarande kommer i brevlådan) blir tråkigare och tråkigare.
Hur ska en dator kunna tänka ut nya, kluriga och roliga nycklar? Svaret är förstås att det kan den inte. Det blir samma samma hela tiden, och jag tror att den här datoriseringen är en av de sämre idéerna som branschen tagit till för att spara pengar.
Tur att Lind & Co fortfarande värnar det handgjorda korsordet och ger ut den här boken en gång per år! Me like!

Just nu håller jag på med ett annorlunda projekt. Ett förlag vill ge ut en av mina gamla hästböcker igen, och naturligtvis finns inte manuset kvar i digital form. Så nu sitter jag och knackar in det igen, ord för ord – och det är faktiskt som att göra en resa genom min egen hjärna för trettio år sedan!
Hur replikerna är utformade, hur mina åsikter om saker och ting lyser igenom, vilka namn och yrken människorna i boken har …
Allt berättar om vem jag var då – och nu 30 år senare finns det ju liksom lite av ett facit av vem man faktiskt blev som ”vuxen”.
Samtidigt som jag skriver in boken, moderniserar jag den också en smula, för när den kom ut hade ju ingen hört talas om varken smartphones, selfies eller snapchat. En telefon satt fast i väggen med en sladd och om en i familjen pratade, kunde ingen annan ringa – varken ut eller in. Man kommunicerade också via brev, hade en TVn som såg ut som en låda och ingen hade hört talas om tacos som fredagsmys.
Det var tider det! 🙂
Men det blir naturligtvis inga stora förändringar i manuset. Texten duger som den är, och så här i efterhand vill jag faktiskt ge den unga Anna en klapp på huvudet: bra jobbat!
Det är nog inte så himla många förunnat att få ge ut samma bok igen 30 år senare – och den funkar fortfarande som den gjorde första gången.

Men nu – stallet!

/A

Utan att ha den minsta kunskap om hur man säljer böcker, har jag alltså glatt kastat mig rakt ut i bokförlagsbranschen.
Eftersom jag gillar trial and error som metod, har jag naturligtvis inte brytt mig om att läsa på det minsta heller – varken om bokmarknaden, hur man säljer saker eller vad en god förläggare bör känna till.
Dumt? Ja, säkert kommer jag att tvingas uppfinna hjulet inte bara en utan minst fjorton gånger till – den saken är klar.
Men så får det bli.
Guldfuxen förlag och utgivningen av EN DÖD MAN är ett testprojekt som jag gör av glädje och lust att prova något helt nytt i mitt liv.
Det kanske aldrig blir mer än så här.
Det kanske blir mycket mer än så här?
Jag vet inte ens om jag tycker det är roligt att vara förläggare och försäljare – men jag ville prova, och nu gör jag det.
Sedan tror jag stenhårt både på EN DÖD MAN och på uppföljaren OVÄNTAD DÖD – för om inte jag tror på mina egna böcker, vem ska då göra det?

Ett tvärt nej …
Hittills har det mest slagit mig hur många som vill dra nytta av att man har ett förlag och ett aktiebolag. Det kommer märklig reklam och konstiga erbjudanden, både i brevlådan och i mejlen.
En nättidning för litteratur hörde exempelvis av sig och erbjöd en betald intervju för X antal tusenlappar.
Alltså – det var inte jag som skulle få betalt för att bli intervjuad
(… dream on …). 
Nej, i stället skulle jag betala för intervjun. Den skulle vara märkt som annonsmateriel (”sponsrad” kallade man det lite fint …) – och jag fick själv få bestämma vad som skulle stå i den.
Nej, tänkte jag direkt.
Sådant där tror jag definitivt att skadar ens trovärdighet!
Ja, för om man inte är mer intressant än att man måste betala för att få artiklar skrivna om sig själv …
Nej, nej och åter nej.

… och ett självklart  ja. 
Däremot när tidningen Ridsport (som jag läst till och från sedan den började komma ut i slutet av 1970-talet*) – hörde av sig, så svarade jag förstås ”ja” på en gång.
Min dröm har ALLTID varit att få vara med i Ridsport – fast inte som författare, utan naturligtvis som en av ryttarna på 10-i-topplistan i stora julnumret, tillsammans med Åke Hultberg, Jana Wannius, Ulla Håkansson & co.
Att jag hela livet har varit livrädd för att hoppa och avskyr att träna dressyr  – det har ingen som helst betydelse, varken då eller nu. En bra dröm kan alltid komplettera en lite gråare verklighet, och ni som känner oss vet att Mackan och jag alltid är redo för stordåd!

Bokbloggare – kanske?
Till att börja med vill jag på en gång säga att jag verkligen uppskattar bokbloggar som fenomen.
Allt som får människor att läsa mer, förtjänar respekt!
Men innan jag skickar en bok till någon ”bara för att”, vill jag gärna veta hur hen ”arbetar” med sitt bokbloggande.
Det ska synas i recensionerna att hen är uppriktig och verkligen redovisar sina egna åsikter och tankar – vare sig hen gillar boken jättemycket eller inte.
Alla böcker är inte värda fem stjärnor, men en bokbloggare som ständigt ger allt hen läser full pott i betyg  (eller näst intill …) – nej, det tror jag inte på, typ.
Sedan blir jag också glad om hen lägger ner jobb på att dela bokbloggen på fler ställen – exempelvis lämnar sin text som ett boktips till biblioteket där hen bor eller pingar den hos nätbokhandlarna. DÅ är det intressant för mig att skicka en bok, och jag gör det med glatt hjärta till de riktiga boknerdar som finns där ute.
Fast ge bort böcker till mina vänner däremot – det går uselt.
Riktigt riktigt uselt.
Det flesta vägrar nämligen ta emot dem! 😮
De vill nämligen gärna betala för böckerna, med motiveringen att ”de vill stödja mitt författarskap” – och det gör mig j*kla glad (och lite rörd) att ha så många fina människor i mitt liv.
Tack! <3

Nej, nu ska jag skriva vidare. Men först fundera lite till över Facebooks algoritmer. De är nämligen inte så lätta att förstå sig på, och ska få ett eget  inlägg en annan dag. 🙂

/A

*) … minns ni sidorna med hästannonser längst bak? Åh, vad jag lusläste dem när jag var en hästlös tonåring som drömde om en egen häst!  

I dag hämtade jag en låda med 40 ex av EN DÖD MAN – pocketversionen! – som Stjärndistribution vänligt nog skickat mig (på min bekostnad visserligen, men ändå!). Och jag hann knappt ut i bilen innan jag kastade mig över lådan, öppnade den och ryckte till mig det översta exemplaret!
Trodde det första jag skulle få syn på skulle vara ett stavfel – men tack och lov inte. I stället ser den faktiskt ut precis som den ska – och jag känner mig som en mycket nöjd mor som pressat fram ett finfint a-barn på första försöket!
Inte blev dagen sämre av en fin intervju i Ridsport digital heller! Susanne Högdahl, webbredaktör och journalist, ringde i går och intervjuade mig. Här är en länk för den som vill läsa: https://www.tidningenridsport.se/anna-sellberg-skriver-om-dodlig-dressyr/

/A

Artikeln som PDF: Ridsport_200504

 

 

… av flera olika anledningar, men framförallt för att det varit så mycket annat senaste tiden.

Dels är DÖDLIG DRESSYR äntligen färdigskriven och inne på förlaget. Skönt! 26 juni står som släppdatum på Storytel, så nu är det bara att vänta på hur det går för den.
Guldfuxen förlag är också igång, och EN DÖD MAN skickad till tryck via Italgraf Media i Stockholm. Det känns spännande och jag har väl funderat mer än en gång på vad jag gett mig in i.
Häromkvällen sa exempelvis en kulturreporter på tv att ”Bokmarknaden har sjunkit med 12 %” …
Ja, men så bra att börja ge ut böcker just då, mitt i den brinnande coronakrisen som har lamslagit hela samhället!
Som om inte branschen var tillräckligt besvärlig som den är?

Men men – ingen minns en fegis, så … 😉

I övrigt önskar jag alla en fin påskhelg, och hoppas att ni håller er hemma – varför inte med en bra ljudbok i öronen?

/A

Tiden går snabbt så här års och utanför fönstret är det redan vår, fast det bara är februari!
Härligt med solsken och blå himmel, men den här vintern har verkligen varit lång, grå och dyster utan snö. Jag som älskar snö och kyla! Hoppas det blir bättre nästa år.

Nu har jag en ny korsordsbok ute i hyllorna. Det är den fantastiska Superhjälten Lisa – alias Röda Masken – som har fått en egen, utgiven av Rabén & Sjögren. Jag är jättestolt över den! Barnkorsord är faktiskt det som är absolut allra svårast att göra. Barn har ju inte alls samma referensramar som vuxna, och det innebär att man inte kan använda många av de småord som förenklar arbetet med korsord för vuxna lösare.
Utmanande och klurigt inte bara för den unga lösaren alltså, utan även för konstruktören som fick gnugga geniknölarna ordentligt.
Tack till kollegorna på Rabén & Sjögren för ett gott samarbete, och till Agnes och Elias Våhlund som lät mig få bli en del av kretsen kring Röda Masken.

I övrigt arbetar jag på med Guldfuxen förlag, som numera är ett riktigt AB och registrerat hos Bolagsverket. Det känns verkligen roligt, och jag är glad att jag äntligen tog steget.
Mycket beror det på min fantastiska familj och alla vänner, som alla peppat mig. Det är ju verkligen att lämna sin komfortzon att vandra in på banken och försöka övertyga dem om hur bra och vinstgivande ett AB kommer att bli – samtidigt som man har typ 38,75 kronor på kontot …
Men nu ska det bli ändring på det framöver, hoppas jag!

Sedan är också en tredje bok om Wendela Vide klar.
Dödlig dressyr blev namnet och den kommer på alla ljudbokstjänsterna i slutet av juni – lagom till semestern. Spännande lyssning i hängmattan utlovas!

/A

… sedan nyår – och därefter tar en ny tid i livet vid. Ska ju starta katt förlag och det känns både läskigt, roligt och spännande.
Samtidigt är det här något jag velat göra ända sedan slutet av 1980-talet. Det har bara kommit en massa andra saker emellan hela tiden, som artiklar, barn, böcker, seriemanus, hästar, fler böcker, korsord, bussar, stallet …
Massor av erfarenhet, som nu ska användas till något konstruktivt alltså!

En riktigt härlig jul- och nyårshelg önskas alla läsare och lyssnare!

/A