… med ETT TVÅ … DÖD! – dags att skriva texten till Storytel. Min förläggare kom med ett förslag, och jag har gått och fnulat på ett, så nu ska jag maka ihop dessa två till ett och se om det kan fungera.

I övrigt är det otroligt skönt att vara klar med de fem deckarna om Wendela Vide. Känns som att bli utsläppt på sommarlov! Tjohoo!

När jag började skriva deckare var det inte ett infall. Nej, jag hade faktiskt gått och tänkt på det i ett antal år, och skrivit till och från på manuset rätt länge.
Till min stora glädje fick jag chansen att ge ut EN DÖD MAN som ljudbok hos Lind & Co 2018, och sedan har jag fortsatt, peppad av alla fina recensioner från läsare – och krav från goda vänner som krävt att få veta hur det går.
Men att hålla igång en bokserie är ett jobb som tar väldigt mycket tid och kraft. Man hamnar också i att det är svårt att skriva annat, för det finns alltid ett manus som måste bli klart först.
Men nu är det färdigt – och jag kan äntligen ta itu med en massa halvfärdiga saker och idéer som ligger på hårddisken. Ska också jobba som kommunikatör åt SKKs och Agrias forskningsfond, och det ska bli jättekul!
Om det blir några fler böcker, beror på hur den sista boken går. Det är väldigt hård konkurrens i deckarbranschen och lätt att hamna i bakvattnet.
Men jag ska väl inte stänga dörren helt. Man vet aldrig vad som dyker upp bakom nästa krök!

I övrigt har Storytel släppt nomineringarna till årets ljudbok, och jag är JÄTTEGLAD för att min goda vän Ulrika Fåhraeus bok, som hon skrivit tillsammans  med Anna Bohlin finns med! Den är heter HÄNDELSERNA PÅ HÄSTGÅRDEN, är utgiven av Forum, och finns också som både e-bok och pappersbok.
Boken är en jätteviktig berättelse om hur lätt man som ung tjej kan dras in i en sjuk relation, när en äldre, manipulativ man, får chansen att slå klorna i en. Rösta här!

OBS! Blanda inte ihop Ulrikas och Annas bok med Sophie Jahns bok ”Pappas flicka på hästgården”.
Det är visserligen samma gubbe, samma gård och samma vidriga liv – men den boken är dotterns version. Sophie Jahn har berättat sin historia för Marie-Anne Knutas, och boken är utgiven av Storytel, strax efter den första boken släppts.
Det märks att man från Storytels sida hade en plan att rida på den första bokens popularitet – nästan samma titel, nästan samma omslag – och självklart är den nominerad till Storytels egen tävling.
Jag tycker synd om Sofie Jahn och Marie-Anne Knutas som oförskyllt hamnade i detta. Är inte Sophies berättelse värd mer än att man måste hånka på en annan bok, för att försöka ge den luft under vingarna? Trist inställning av förlaget att inte tro på historiens egen bärkraft.

Jag fick för övrigt en spännande bok med post i dag. Återkommer med mer info när jag har läst den.

/A

Is och snö, men Mackan äter av fjolårsgräset, och eftermiddagarna är långa och ljusa. Så skönt att det äntligen går mot vår igen!

 

 

 

 

Det känns lite vemodigt att göra klart det här manuset faktiskt, och jag har skjutit på det till sista minuten.
Varför? Vet inte. Men jag gillar ju den lilla världen som finns i mitt och så många lyssnares huvud, men det är det dags att lämna den och gå vidare.

Just nu känner jag mig nämligen rätt färdig med själva författarjobbet.
Fjorton titlar på sju år*), varav tolv helt nya böcker, får väl sägas vara en rätt bra fart på produktionen. Dags att fylla på batterierna med annat!

Faktum är att jag har fått ett frilansknäck som kommunikatör till SKK och Agrias forskningsfond, och ska skriva om hund (och lite katt) forskning till Hundsport och deras webb. Ett drömjobb, minst sagt!
Fick verkligen smak för ämnet när Jenny och jag gjorde podden HOVAR TASSAR KLÖVAR KLOR, och har gått och fnulat på en fortsättning.
Att få berätta för alla läsare hur vi ska få våra husdjur att leva länge, friska och lyckliga – alltså det ska bli så skoj!
Sedan blir det pluggande också –  har kommit in på Historia A, på Uppsala universitet. Har längtat efter att få läsa klart kursen, så det ska bli jätteroligt. Började nämligen på distans för fyra år sedan, men jobbet och livet kom emellan, så jag tog bara 5 poäng. Nu är det dags att klämma några till. Nu har ju dygnet bara 24 timmar, så vi får se hur mycket jag hinner med av pluggandet. Jobbet går ju ändå alltid först.
Och så ska jag köra buss, för försörjningens skull – och för att det är roligt! Gillar mitt jobb, och har världens bästa arbetskamrater.

Nej nu är det dags att göra klart det sista. Jobba jobba! Ska vara klart till måndag morgon, så nu är det slut mitt och Wendelas långsamma farväl – tjohooooo!

/A

*)De två återutgivna böckerna är Mia på ridläger och Ovänner i stallet (tidigare Jennies drömhäst) båda hos Stabenfeldts, bokklubben Penny & friends. Sedan är det fem lättlästa böcker om Vera och Buster till Rabén & Sjögren, en ungdomsbok/hästbok till Stabenfeldts som heter Den ledsna ponnyn, fem deckare om Wendela Vide och en faktabok: Ridning, som kom ut i serien Sportskolan hos R&S. 

 

På bilden – finaste moppan Kitty. En stor personlighet och mycket speciell hund, som tyvärr är i hundhimlen nu. 

Det är härligt med julen, tycker jag. Alla ljus som tänds i mörkret, ledighet, chans att hänga med familjen och äta en massa godis.
Men jag gillar också när den är över, och jag får ta nya tag med allt jag har att göra.
Just nu är det korsord som gäller – snart dags för årets upplaga av Linds Stora Korsordsboken, och jag har lovat att göra ett gäng  bildkryss till den.
Sedan ska manuset gås igenom och rättas till. Det ligger här på datorn och glor på mig, men jag har bestämt mig för att inte sätta igång riktigt än.
Först ska det ligga där och mogna ett tag, så jag hinner glömma det. Då ser jag nämligen på det med nya ögon, och redigeringen blir bättre.

Jag har ju börjat twittra, och det var både roligt och en besvikelse.
Vad är det för fel på folk? är min ständiga undran när jag läser folks inlägg.
Det står så mycket dumt att man blir helt mållös ibland!
Snacka om att svenska skolan har misslyckats med att lära ut både grundläggande naturvetenskap och källkritik.
Att tonen i inläggen ofta är väldigt hotfull, gör inte saken bättre. Häromdagen skrev någon (fritt citerat) att ”när alla lögner om vaccinerna avslöjats, då kommer minsann den och den att få problem …”.
Mycket närmare ett olaga hot än så kommer man inte, tycker jag. Har därför anmält massor av inlägg och konton, både där och på FB – bland annat den antivaxxaren som hotade mig via messenger, efter att jag lagt ut en bild på min arm med ett plåster.
Händer det något?
Nej, inte ett sk*t, förstås.
Hade jag förväntat mig att något skulle hända?
Ja, faktiskt.
FB, Twitter och Instagram har ju alla väldigt hög svansföring vad gäller att de minsann rensar och tar bort fejkkonton och bla bla bla … Men just de jag anmäler, verkar inte hamna i den pipelinen, hur mycket antivaxxpropaganda, hat, hot och fejkade inlägg de än sprider.
Men när jag skrev till en ung man att han borde köpa en uppblåsbar docka, en sådan där som Robban Broberg sjunger om – då j*klar blev jag bannad i tre dygn …
Konsekvent? Inte ett dugg.

Nu är det dags att plocka ihop allt som ska med till busseriet.

God fortsättning!

/Anna

 

Rimfrost efter ridturen i går. 

Önskar alla läsare och lyssnare en fin jul och ett riktigt gott nytt år. Tack för att ni läser och lyssnar på mina böcker. Ni är bäst! <3

I går skickade jag iväg manuset till Mattias på Lind & Co, samt till mina testläsare. Två timmar senare insåg jag att min snuviga hjärna skickat fel dokument till allihop. Suck liksom!
Skickade om och var nöjd med det.
På kvällen låg jag och läste manuset en gång till, och hittar förstås fel som behöver åtgärdas … Det är då aldrig perfekt, liksom!
Testläsarna får behålla sina manus, för det är bara småsaker, men i Mattias manus ska jag ändra, så får han ett som är korrekt, och som blir det manus i vilket vi för in alla ändringar så det blir konsekvent.

Anna Maria Käll är vidtalad som inläsare av manuset, och preliminärt släpp är den 25 april – i Elitloppsveckan! Roligt eftersom manuset utspelar sig i travvärlden.

I övrigt har jag förhoppningsvis lyckats fånga ett jätteroligt jobb!
Kan inte berätta mer om det än, men jag är så glad!
Det ska verkligen bli jätteroligt att få skriva om något som både är en utmaning, ger nya kunskaper och dessutom kommer att bli en helt ny plattform för mitt skrivande.
Att det dessutom går hand-i-hand med egna funderingar på saker jag VERKLIGEN skulle vilja skriva om – då kan det helt enkelt inte bli bättre!

Hur det blir med deckarskrivandet framöver är därför högst oklart.
Serien om Wendela Vide är i princip avslutad, och vad jag vet finns det inte någon cliffhanger i sista manuset, som måste följas upp med en bok till.

Jag kan inte säga att jag tröttnat på att skriva deckare, men det finns annat också, som är minst lika roligt att hålla på med.
Att marknaden just nu dränks i deckare – typ 350 böcker  har kommit ut bara i år – gör också att inkomsterna minskar för varje bok.  Ersättningsnivåerna är deprimerande låga och tyvärr är det så att somliga blir väldigt rika på mitt jobb, medan jag som hittar på själva storyn och skriver boken är tvungen att köra buss för att gå runt ekonomiskt.
Eftersom mina böcker bara kommer som ljudböcker, står jag också utan möjlighet att söka stipendier från Sveriges författarfond, som enbart delar ut pengar till pappersböcker. Fatta hur gammaldags, liksom!
Jag har faktiskt lackat ur på det, och gått med i Sveriges författarförbund – trots mina dubier mot föreningar som tillåter medlemmar  som jag (för att fritt citera Groucho Marx). Men jag räknar inte med att kunna genomföra någon revolution för det – inte så länge folk fortsätter att skriva för småpengar ”för det är ju så roligt att ge ut en bok!”.

Nu ska jag ge mig ut i grådasset och köra en katt till veterinären och lämna in mitt covidprov.

/A

Fy farao vad jag är trött på mitt manus – MEN nu är jag äntligen inne på sista redigeringsrundan och sedan är det förhoppningsvis bara lite småfix kvar, innan det är färdigt.
Häromdagen kom jag på vem i historien som (nog?) är skurken.
Jag planerar nämligen inget sådant i förväg, utan skriver på känsla och inspiration i stället. Vissa gör ju upp mycket noggranna planer innan de börjar skriva, men om jag lägger tid på det känns det som om boken redan är färdig och jag måste skriva allt en gång till = jättetråkigt. Och det ska vara kul att jobba!
Utgivningsdatum är för övrigt planerat våren 2022, och läser in gör Anna Maria Käll. Jag blev jätteglad när förläggaren Mattias berättade det, för hennes inläsningar är fantastiska. Typ 1 + 1 blir 3!

Vad nästa skrivprojekt blir är inte klart än, men en sak är säker: det blir en hel del busskörande i november och december, medan jag funderar på den saken.
Jag trivs verkligen med mitt jobb, och bäst av allt är att det är så himla trivsamt. Bussen rullar, jag kör, och om det blir problem kommer någon genast och hjälper mig – eller så får jag en annan buss.
Jag behöver inte själv hoppa ur och laga mitt fordon, eller fundera ut hur vägen går eller vart jag ska. Dessutom har jag världens bästa arbetskamrater! De är guld värda!

Man hinner också lyssna väldigt mycket på radio när man jobbar, vilket är något jag älskar. Nordengren & Epstein, Stil, Spanarna, På Minuten, Gräns, Konflikt, Kinapodden, Fråga Agnes … Finns hur mycket som helst, ju!
Man blir både road och allmänbildad – och ibland lite less på alla repriser. Men å andra sidan är det ju fint att kunna lyssna om, för ibland missar man rätt mycket när man måste hjälpa passagerare till rätta, eller glider iväg i sina egna tankar.

Däremot är jag döless på allt prat på musikkanalerna. Varför tror ägarna att vi som lyssnar vill höra meningslöst babbel om ingenting mellan låtarna? Oftast är det helt värdelöst och varken roligt eller fyndigt. Jag förstår att den som sitter där som programledare vill ha något att göra, men som lyssnare är man totalt ointresserad. Ja, för om jag lyssnar på en musikkanal vill jag ju höra musik – men om jag lyssnar på exempelvis P1 vill jag höra pratande människor. Svårare än så är det inte!

Nu är det dags för en höstgrå ridtur i Hågadalen.

Hejhå från Anna

 

Stallrabattens rosor börjar ge upp i höstens oundvikliga mörker och kyla.

… har egentligen inte tid med det, men samhällsdebatt roar mig och om man inte är medlem i Twitter får man ju inte skriva det man själv tycker i trådarna. Här är länken om du vill följa mig: https://twitter.com/AnnaMSellberg

Twitter bad om ett motto, och jag valde ”Ingen man är en ö”, efter John Donnes poem: No Man Is an Island

No Man Is an Island

No man is an island,
Entire of itself;
Every man is a piece of the continent,
A part of the main,
If a clod be washed away by the sea,
As well as if a promontory were:
As well as if a manor of thy friend’s
Or of thine own were.
Any man’s death diminishes me,
Because I am involved in mankind.
And therefore never send to know for whom the bell tolls;
It tolls for thee.

John Donne var domprost i St Paul´s Cathedral i London och levde mellan 1572 och 1631.
Han prästvigdes inte förrän vid 43 års ålder, efter att ha konverterat från katolicismen. Tidigare hade han bland annat studerat juridik vid både Oxford och Cambridge, och dessutom varit parlamentsledamot. Lägg märke till det hipppa hipsterskägget. Det var alltså inne redan för fyrahundra år sedan.

---

Även om jag gillar att sitta själv när jag skriver, så tror jag på samarbete. Man behöver inte alltid tycka lika. Man behöver inte  vara överens.
Men man måste alltid samtala med varandra och försöka hitta den minsta gemensamma nämnaren.
Ska verkligen inte påstå att jag är världsbäst på det precis, men man kan åtminstone ha det som målsättning. Motsatsen funkar ju inte alls, liksom.
Och när folk säger saker som ”jag bestämmer över mitt liv”, så stämmer det ju inte. Varje beslut vi tar påverkar andra människor, på ett eller annat sätt, och vi är alla en del av samhället, med både rättigheter och skyldigheter.

---

I övrigt är det en vacker höstdag härutanför, med klarblå himmel, sol och sval luft. Ska strax åka till stallet och fixa lite, sedan hem och jobba vidare med manuset. Skriver och skriver på det sista, och saker börjar nysta upp sig.
Tycker slutet är absolut roligaste att jobba med – redigera, stryka, skriva till och flytta om. Perioden i mitten när jag bara producerar text, är betydligt mer av bara ”jobb”.

Men nu – i väg! Solskenet och kaffekoppen väntar!

/A

… och det blev ju sjukt mycket sidor. Ibland känns det som att ”hallå, men har jag verkligen hittat på så där mycket? Hur gick det till?” – och samtidigt är det ändå typ en fjärdedel av boken kvar att skriva. Siktar på minst 80 000 ord, för det kommer att behövas om den här storyn ska vindla klart.

Det är fantastiskt kul att se hur bra böckerna går just nu.
Det är som om en sten kommit i rullning, på något vis. Ju fler som lyssnat, desto fler lyssnar.
Vet faktiskt inte exakt hur många det är totalt, men över 1300 betyg på DÖDANDE LÖGNER på Storytel, är ett helt okej facit efter tre månader – särskilt med tanke på att det kommer så många nya deckare varje vecka. Men jag har väldigt många trogna läsare, och det är så himla roligt att de fortsätter följa serien framåt!

Nu är det dags att fortsätta läsa manus.
Om du vill följa mig på Instagram hittar du mitt konto HÄR.
Välkommen dit!

/Anna

När man ser alla happy-happy-happy inlägg på Instagram och FB är det lätt att tro att livet som skrivande människa enbart är fantastiskt.
Och det är det ju på sitt sätt!
Att skriva är ett kreativt yrke, om man blir utgiven blir man läst och får respons (förhoppningsvis positiv!) och kanske också en del pengar. Dessutom är ”att vara författare” ett drömyrke för många. Kändisskapet hägrar ju vid horisonten, och vem har inte sett Läckberg i Let´s dance eller Knausgård i något kulturprogram?

Men verkligheten är sällan så enkel.
Första boken är sällan ett problem. Då skriver man fortfarande mot en horisont av drömmar och förhoppningar, har god tid på sig och inga direkta förväntningar från omvärlden. Om manuset blir liggande en månad då och då för att man ledsnar på det – strunt samma.

Men när du väl har fått en bok utgiven – det är ofta då skrivkrampen kommer.
Till att börja med kanske förlaget vill ha en uppföljare, och den ska helst vara färdig inom en viss tid, ofta cirka 10-12 månader. Förläggaren vill ha tid för redigering, populära inläsare måste bokas tidigt och eftersom du har skrivit under kontraktet, måste du vara klar i tid.
Manus två ska dessutom helst bli minst lika bra som första boken, som tog tre-fyra år att skriva på lediga stunder och när lusten att skriva råkade infinna sig.

 

Samtidigt har du hela tiden bok nummer ett hängande över dig, som ett damokles-svärd.

 

Kanske har du fått kritik för vissa saker, och börjar fundera på att ändra ditt sätt att skriva eller bygga en story.
Har du fått väldigt få läsare/lyssnare – hur ska du få flera nästa gång?
Har du fått väldigt många – hur ska du någonsin kunna skriva något lika bra igen?

Själv har jag en massa strategier för att komma runt det här. 

Till att börja med: tid.
Jag skriver inte på ett kontrakt förrän boken är i princip klar, och jag vet säkert att jag kommer att skriva färdigt. Om jag inte vill skriva klart ett manus, så har jag inget lovat. Det känns skönt.
Tar inte heller ut förskott eller garantihonorar förrän manuset är i princip klart, och skulle aldrig i livet våga signa upp för fyra-fem oskrivna böcker i taget! 😮
– Om förlaget ligger på för mycket om nästa manus säger jag ”stopp och belägg, det här funkar inte!”. En seriös förläggare tar hänsyn till att du behöver tid för att bli klar.
– Att ljuga om hur bra det går, samtidigt som man sitter med ångesten i maggropen är dumt – och inte skriver man bra då heller. Bättre att prata med redaktören/förläggaren och be om hjälp att bolla texten, om man kör fast. Och nej, man stör inte. Om inte vi författare skriver bra böcker, får förläggaren inte behålla jobbet, så det ligger definitivt i hens intresse att man kreerar bra text.

Att pyssla med manuset – utan att skriva!
– Skriver ner spridda idéer, vare sig de är bra eller dåliga
– Gör research (även om jag tycker jag vet allt om ämnet finns det alltid mer att lära …)
– Arbetar med konsekvenslistan (den där jag har skrivit upp alla namn och människors inbördes relationer)
– Läser igenom random kapitel med rödpennan i hand
– Läser eller lyssna på en bra bok enbart för nöjes skull. Output kräver input!

Göra något helt annat funkar också! 
– Själv kör jag buss när jag kör fast i ett manus. Jobbar som timanställd, och det finns oftast jobb. Att bryta skrivandet totalt är ett fantastiskt sätt att komma vidare på. Ideer dyker ju upp när man minst anar det, och kan plitas ner i mobilen eller i ett löst anteckningsblock.

Byt skrivställe
– Ibland räcker det att jag flyttar från soffan till skrivbordet, till köksbordet, sängen eller loftgången – eller någon annanstans där jag inte satt nyss.

Nej, nu har jag prokrastinerat i en timme genom att skriva detta. Dags för lite sen lunch (eller tidigt middag?), sedan stallet med hunden, och så hem och fortsätta. Har skrivit 75 procent av boken ungefär, och faktiskt även vågat skriva på kontraktet, fast jag inte är riktigt klar. Men det är bara slutspurten kvar, så det känns helt okej.

Hoppas detta inlägg var någon till glädje i alla fall! 🙂

/A

Jag brukar aldrig delta i tävlingar, men ibland är det som om vissa saker bara trillar på plats. Ett förlag har en tävling, till vilken man kan skicka in ett visst sorts manus. Jag råkar ha ett sådant manus liggande på min ftp-server. Tänka sig!

Läste igenom manuset och insåg varför det inte funkade som det var. Slaktade texten och skrev om lite här och där. Och voíla – ett färdigt tävlingsbidrag. Ska läsa igenom det igen och skicka in det i morgon.

Egentligen hade jag tänkt ge ut det här manuset på eget förlag, men jag har insett att det får vara så. Jag vill skriva, och det är det jag är bra på. Att vara administratör och sälja böcker, nej … Det är inte min grej. faktiskt. Att man kan något betyder inte att man måste göra det, typ!

I övrigt är det äntligen höst, lugn och ro, svala dagar och fortfarande hyfsat ljusa kvällar. Älskar den här tiden på året!

För övrigt vill jag tipsa om mitt Instagramkonto, som är det jag uppdaterar mest och oftast. Bloggen är för det mesta sorgligt försummad, mest för att jag aldrig får någon annan feedback på den än från folk som vill sälja konstiga saker som jag inte vill köpa. Orka, liksom!

Instagramkontot hittas här: https://www.instagram.com/forfattare_anna_sellberg/

Vi ses där i stället!

/A