Författare: Anna

Alltså – jag blir galen!
Det pågår ett enormt bygge utanför mitt kontorsfönster och varje gång en lastbil levererar saker, måste den tydligen backa.
Och varenda j*kla gång en lastbil backar hörs det enerverande tutandet som ska rädda folk från att bli överkörda!
Gissa om det får min koncentration att banga ur?
Jag undrar dessutom en annan sak: om det tutar hela tiden, hur många bryr sig om tutandet då? Man måste väl bli helt döv för ljudet när man jobbar på ett bygge, tänker jag. Och hur uppmärksam är man då, i synnerhet om man har stora lurar på hörhuvudet dessutom …

Själv pluppar jag in ploppar i öronen och lyssnar på Mozart på youtube. Det gör åtminstone koncentrationen lite bättre, om än inte bra.

I övrigt jobbar jag på med två saker samtidigt – ett projekt till Rabén & Sjögren och så det gamla vanliga manuset.
Just nu håller jag på att skriva ihop det hela till en fungerande berättelse. Har en massa pusselbitar som tillsammans ska bilda ett manus, och ibland undrar jag om det någonsin blir klart. Men en tredjedel är på plats nu, och det är jag nöjd med.

Är för övrigt himla glad åt att så många lyssnar på böckerna på exempelvis Storytel, och att jag får en massa bra feedback på Facebook dessutom. Man lär sig av lyssnarna vad som fungerar och inte. Det är delvis i alla fall, en helt annan sak att skriva för ljudbok än att skriva en vanlig bok, och svårt att veta själv vad som låter bra eller inte i någon annans öron.

Nej, dags att fixa vidare med lite annat. Det har åskat och regnat varenda dag på sistone. Trist för man blir blöt, men samtidigt oerhört vackert att få uppleva alla naturens krafter.

/A

Veckan som gått kände jag inte för att skriva mer på manuset. Ibland måste saker bara få vila!
Så i stället så anmälde jag mig och hästen till en distansritt. Vi skulle rida 20 km, en Prova På klass, och delta i Rimboritten.
Det hela utgick från Lovisedals gård, och på morgonen lördagen den 3 augusti, styrde Mackan och jag kosan dit.

Eftersom jag är tämligen ostrukturerad och sambon inte var med, så blev det en del incidenter på vägen. Inget farligt, men ändå – väldigt typiska för mig.
Först körde jag naturligtvis vilse på väg till tävlingsplatsen, och fick åka en lång bit extra och vända. Att jag kollat upp vägen noga före, hade gps i bilen och dessutom på ett ungefär visste var det var någonstans … Det hjälper inte mig.

Sedan hittade jag inte mina jodphurssskor. Var helt säker på att de stod kvar i hallen hemma! Men j*klar! Då skulle jag ju inte kunna starta, för rida i gympadojjor utan klack är inte okej, om man inte har sådana där kåpor som sitter framtill på stigbygeln och hindrar foten från att glida igenom.
Fast det visade sig att jag hade ju bara ställt skorna på ett annat ställe i bilen, och att de var med. Puh!
Och därefter försvann bilnyckeln!
Jag hatar de här klumpiga nycklarna med fjärröppning. Vem tusan behöver öppna sin bil på tio meters håll? Värdelös uppfinning! Och vad ska man ha nyckeln i för ficka, så den inte försvinner?
Efter att ha vänt upp och ner på ALLT hittade jag till sist bilnyckeln på golvet framför framsätet. Vet inte hur den hamnat där, och vill inte veta heller.
Tack och lov kunde jag låna Team Eriks underbara groomar, som både höll i Mackan och hjälpte till med råd och pepp när det behövdes. Utan dem hade det helt enkelt inte blivit någon ordning alls på det hela! Tur att det finns så många fantastiska hästmänniskor!
Team Erik består av Jenny Garland och hennes arabiska fullblodskille Erik (som egentligen heter något så fint som Zentor Gallish).
Här hittar du Jennys sida på Facebook , där du kan läsa mer om hennes jobb som veterinär. Erik och Jenny startade 5-milen, och det var tack vare hennes peppning som Mackan och jag också kom iväg.

Nå, äntligen gick starten!
Mackan och jag skrittade ut från gårdsplanen ett par tre minuter efter alla andra, vilket var planerat, eftersom jag ville helst rida själv, utan att stressa och ha bråttom.
En bit bort från gårdsplanen, ser jag en röd pil.
Vi följer den – och rider vilse!
Distansritten har alltså pågått i typ två minuter för vår del, man kan fortfarande se startområdet bakom oss – och vi är redan på fel väg!
Tack och lov mötte jag en som sa att jag ridit fel, jag vände och red tillbaka, svängde åt rätt håll – och där hade en tjej och hennes pojkvän parkerat en transport och håller på att lasta av en häst, mitt på vägen som är tävlingsbana!
För att komma förbi höll vi på att trassla in oss i ett innebandy mål och en grushög – men sedan var vi ÄNTLIGEN på väg!
Och nu blev det full rulle!

Räcerpånin kallas inte det för inte, och snart var vi faktiskt i kapp de två i vår klass som låg sist.
Och medan jag red med dem, ringer plötsligt telefonen i fickan:
– Hej Anna, det är domaren. Jag vill bara kolla så du är på rätt väg!
– Va?
– Ja, de är lite oroliga för dig här. Är allt bra?
Underbara människor, som bryr sig om en förvirrad deltagare!
Och jag kunde försäkra henne att allt var bra. Vi var på rätt väg, hade hittat ett par andra från vår klass, och det var absolut inga problem.
Och när jag svarade i telefon, såg jag också ett sms från sambon:

Jag har nu alltså lärt mig något viktigt inför framtiden:
1. Missa inte början på bangenomgången.
2. Följ pilarna och titta på kartan, och om du inte ser någon pil, titta en gång till.
3. Kolla dina sms från sambon då och då. Kan vara bra!

Hur som helst: efter en liten bit släppte vi våra klasskamrater igen. De ville rida fortare än vi, och jag kände att Mackan började bli trött. Det blåste visserligen, men var rejält varmt, han hade inte druckit på flera timmar, och gräset på tävlingsplatsen var sådant där torrt stickigt gräs.
Sedan var det också en baktanke med vår långa skrittur tillbaka till målet. Man behöver inte springa i kapp alla som är framför en, nämligen! Man kan ta det lite lugnt och lyssna på sin matte i stället. Och det är okej när ett gäng ädla fullblodsaraber med tävlingssugna ryttare, galopperar förbi. Det går inte att springa i kapp dem ändå – låt dem löpa!

Så vi skrittade fram längs de underbara skogsvägarna. Massor av fjärilar och blommor, doften av sommarskog – och ett enormt stenbrott där vi tog en härlig galopp på en fin och mjuk vägbit.
Så småningom kom vi i mål, och det inom tiden – startade 12.03 och var i mål 14.36. Vi kom sist, förstås, men det var ju ingen tävling för vår del.
Mackan var okej med 52 i puls (hade 48 när vi gick ut), men en smula uttorkad och dåliga tarmljud. Han fick därför fika med bästa Erik, och jag fick mysigt sällskap med resten av teamet igen.

Roligast var att Mackan gillade Eriks hö och vatten bäst. Erik å sin sida tyckte att Mackans hö var godast! Så de bytte helt enkelt mat, och båda var mycket nöjda.

Själv drack jag kaffe, stolt över min fina och duktiga lilla häst, och nöjd med en jättetrevlig tävling. Måste säga att arrangörerna hade verkligen gjort ett fantastiskt jobb med att lägga bra banor, och man kände sig både omhuldad och välkommen som ”ensamkommande utan groom”.
Hit ska vi återvända, den saken är klar!

Utanför fönstret är det nästan mörkt nu vid 22-tiden på kvällen, och hösten närmar sig snabbt.
I morgon är det den första måndagen i augusti, ”alla” är tillbaka på jobbet – och det är dags för mig också att sätta igång och jobba igen. Manuset ska snart vara färdigt, och flera andra projekt väntar framöver.
Men helgens härliga långritt med Mackan – den kommer jag att leva på länge – den saken är klar!

/A

I dag var jag med i serien Vykortet i UNT.
Jätteroligt för jag kände verkligen att jag ville dela med mig av just mitt absolut bästa ställe i världen  – Hågadalen och Nåsten.

Till att börja med är det så otroligt vackert med den stora öppna dalen, och skogen som sträcker sig upp över Nåstens ryggås, som en mörkare bakgrund till ängarna och åkrarna. Himlen är hög och klara vinternätter lyser stjärnorna som gnistrande ädelstenar i universums evighet.

I mitten av dalen slingrar sig Hågaån, som visserligen håller på att växa igen helt, men som samtidigt ger en fristad till fåglar och en mängd andra djur. Vi har förmodligen en bäver (!) boende där, bara som ett exempel. Om det skvallrar tuggade och fällda träd, som ligger ut i vattnet längs åkanten.

Hågaån rinner ner mot dalens södra ände, som sträcker sig ända ner till Ekolns strand och därbortom – Mälaren och så småningom Östersjön. Det gör att det nästan alltid fläktar en aning i dalen, oavsett årstid. Skönt för både folk och fä under varma sommardagar!
I andra änden av dalen vilade Kung Björn i sin hög (tills någon grävde upp honom …). På den tiden var dalen fylld med vatten, eftersom en flik av havet sträckte sig långt inåt land just där. Jag brukar tänka att det måste ha varit en fantastisk plats att bli begravd på.

Kung Björn levde under vikigatiden, och i stallets ena hästhage har någon lämnat två hälsningar från då – runristningar, varav den ena faktiskt handlar om en svärmor (!), och lär vara den enda i världen som gör så. Dåtidens statusupdateringar, helt enkelt.
Tänk om de där som ristade orden dök upp i dag – vad förvånade de skulle bli, men säkert ändå känna igen sig – också.

Carl von Linné traskade för övrigt också omkring i Hågadalen på sin tid, och i sällskap hade han studenter och andra lärde män. Linné har en kallkälla uppkallad efter sig, en plats som min gamla hund Scilla älskade! Hon brukade vada ut i vattnet, dricka och plaska omkring bland blad och kabbelekor.
Om man vill kan följa flera olika Linnéstigar i dalen, och njuta av de blommor och örter som funnits där sedan hans tid. Lite längre bort längs banvallen mot Enköping, finns det dessutom en fjärilsstig – med informativa små skyltar och mängder av vackra, fladdrande varelser sommartid.

Ja, Hågadalen och Nåsten här är fantastiskt – och det är helt otroligt att det inte är bebyggt eller förstört av bostäder, industrier eller vägar. Numera är dalen och skogen dessutom ett naturskyddsområde, vilket gör att det förhoppningsvis kommer att bevaras som det är – till glädje för oss och alla framtida uppsalabor.
Och just det – de där planerna på att dra en motorväg tvärs igenom dalen för att knyta ihop 55:an och E4 – det hoppas jag är en idé som är för evigt begravd i ett arkivskåp någonstans!

/A

Skrev ut allting och räknade ord i dag, och lite drygt hälften är klart – det vill säga 35 566 ord. Puh! Blev alldeles lycklig över att det var så mycket, eftersom jag inte hade koll på exakt hur långt jag hunnit.

Så här mitt i ett manus dyker det alltid upp en massa oroande tankar.
Håller det? Är det värt jobbet? Blir det bra?
Och framförallt: var finns hålen i väven och vad har jag glömt?

Att skriva en deckare för vuxna är inte så lätt som man kan tro. Framförallt är det inte så lätt som jag trodde innan jag gav mig på det.

Det man skriver om måste vara glasklart och förståeligt, historien ska vara trovärdig och språket lättsamt.  Eftersom det är ljudböcker går en hel del ”fluff” bort. Allting måste höra ihop och inget onödigt får sticka ut. Det svåraste är att ge läsaren ledtrådar, så hen har en rimlig chans att kunna fundera på vem som är mördaren – samtidigt får man inte avslöja för mycket. Det är verkligen en  utmaning – men samtidigt så himla kul. Jag är verkligen privilegierad som har den bästa av läsekretsar, som gett mig chansen att få skriva vidare om Wendela Vide.

Nu något helt annat – hästböcker för barn och ungdomar!
Vad glad jag blir att det poppar upp massor av hästböcker överallt. En del skrivs av sådana som är gamla i gården, andra är nykomlingar som valt just hästar och livet i stallet som miljö för sin berättelse.
Ångrar ibland att jag släppte hästböckerna till förmån för vuxendeckare, men samtidigt – man måste utveckla sitt skrivande och lämna komfortzonen ibland. Och inget hindrar att jag skriver en när manuset om Wendela Vide är färdigt.

Förresten måste jag tipsa om ett par roliga profiler på Instagram – det är dels biblioteksassistenten och bokslukaren Villivonkansbooks som alltid skriver både bra och initierat om det hon läser, dels profilen Iminbokhylla som också har en väldig bredd på läsandet.
Båda delar med sig av ljuvt och lett om olika böcker, och läslusten bubblar på deras sidor! Om jag skulle läsa allt de tipsar om, skulle jag inte hinna skriva så mycket som en rad själv …
Rekommenderas alltså å det mesta och bästa för den som letar läsning till hängmattan – eller soffan inomhus om det är bättre där.

Nej, nu är det dags att göra annat, men i kväll blir det skrivande igen, och en sak är säker: det är dags att ta itu med ord nummer 35 557!

/A

Fem dagar i Hälsingland, som avslutades med ett härligt hästrally – det är verkligen sommarens höjdpunkt för mig. Älskar naturen däruppe – de blånande bergen i fjärran, de små sjöarna, de milsvida skogarna som sträcker sig mot horisonten.
Överallt ser man vackra gamla trähus, med snickarglädje och stora verandor. Här och där – övergivna ladugårdar, där någons slit genom decennierna nu har gått i stå. Lutande väggar och hopsjunkna tak har bara vildvuxna ängar och skog som sällskap, sedan husbondefolket har lämnat.
Och så all vänlighet hos de som bor där. Jag har inga rötter alls där uppe, bara hamnade där för att min häst Mackan kommer därifrån. Ändå är det lätt att bli ”en i gänget” och man känner sig verkligen välkommen.

Så mitt tjat om en sommarstuga på lämplig plats, fortsätter oförtrutet. Att affirmera är grejen, tänker jag, läser husannonser på Hemnet och drömmer mig bort.
Jag vill sitta och skriva i suset från träd, vågskvalp och surrande insekter. Jag vill ha min häst betande utanför köksfönstret, och en veranda som är perfekt för fika och kortspel, långa ljusa sommarkvällar.
Så är det bara, och omöjlig dröm eller inte, så är det värt att jobba för.

Rallyt gick i år i trakterna kring Älgered. Tyvärr ganska mycket grusvägar, men naturen var som vanligt fantastisk. Vi red 3,7 mil på lördagen och 1,7 mil på söndagen, så totalt 5,4 mil.
Mackan var så pigg att han taktade in i mål, och hade gärna kunnat gå nåra varv till, hälsar han. Skönt med en häst som alltid är lika glad och med på noterna, vad matte än hittar på för tok!

I övrigt är det man kan kalla semester slut nu.
På fredag blir det busskörning igen, och så rullar sommaren vidare mot höst.
På torsdag är det dags för Stockholmsbesök. Har ett roligt projekt på gång, mer om det senare.
Har skickat mitt sista korsord till Keesing (fd Bonniers) i dag. Ja, det kom två till droppande från redaktionen, som nu är kreerade och levererade.
Jag kommer att sakna jobbet, och även de jag jobbat med. Och jag tror de kommer att sakna oss korsordsmakare.
Det är faktiskt ett problem att Keesing köpt upp alla korsord i hela Sverige. Åtminstone tycker  jag det är fel när en enda stor leverantör har kapat åt sig alla uppdragsgivare, och det förvånar mig storligen att inte konkurrensverket protesterar.
Nu senast var det Svenska Korsord som efter ett antal år som Expressens huvudleverantör fick sluta: Expressen dumpar leverantören – efter 32 år.
Jag är glad att korsorden alltid bara varit en bisyssla till allt annat jag gör, och att jag har busskort. Inom busseriet finns det gott om jobb än så länge, och även om förarlös kollektivtrafik är på gång, är det långt kvar innan den blir verklighet.

Nej, dags att ta itu med dagens jobb. Och så ska jag åka och handla ett par gympaskor, lämpliga för Friskis&Svettis. Dags att uppfylla ett av årets nyårslöften – bättre sent än aldrig!

/A

På maskeraden var vi utklädda till flower power – komplett med Beatleslåtar på mobilen på högsta volym!  Foto: Kim Jonsson

… och det här är bästa tiden att vara ledig!
Fast med ett manus på gång blir det ingen riktig semester.
Det är verkligen jobb 24/7, även om det ofta ser ut som om jag gör helt andra saker än pysslar med skrivandet.
Själva processen pågår ju i huvudet hela tiden, även om jag rensar ogräs, är ute och rider eller kör buss. Och understundom poppar helt nya och oväntade saker upp vid helt fel tillfälle.

Ibland kommer idéerna mitt i natten.
Då är det bra att ha mobilen beredd och snabbt kunna lägga in några ord i anteckningar. Det är mycket enklare än att använda papper och penna, som ju kräver en tänd lampa.
Men allt man kommer på mitt i nätterna är inte bra.
Det lär finnas en historia om en man som missbrukade kokain. Han tyckte att han blev så oerhört smart av denna drog. Ja, smartare än någon annan i hela världen!
För att inte missa alla sina intelligenta tankar, så hade han papper och penna till hands nästa gång det var dags att sniffa kokain.
Nästa morgon när han kvicknat till, var han oerhört nyfiken. Han tog upp anteckningsboken och läste den enda mening han skrivit kvällen före.
Det stod: ”Om bananen är stor, är dess skal ännu större” …

Förresten ska det visst åska rejält på torsdag.
Här är en länk till den åsktracker jag tycker är allra bäst! => nordicweather.net. 

Blixtar och dunder och magiska under alltså – eller nåt!

/A

Kör en massa buss de här två sista veckorna i maj. Tur att det är ostadigt väder och regn, känns ändå bättre då.
Sedan ska jag ha semester, eller vad man nu ska kalla det. Har för avsikt att hålla mig hemma och skriva – samt måla och pyssla i stallet. Det sistnämnda är den bästa rekreationen som finns, när man är trött och behöver en paus i tillvaron!

Skrivandet får stå på sparlåga den här veckan. Har inte gjort ett dugg åt manuset, men antar att det undermedvetna jobbar på i bakhuvudet. Tycker det är det absolut bästa sättet att vara kreativ på! Man gör något helt annat, men tankarna går ändå till historien man vill berätta, och personerna i det lever vidare i sina liv – så jag har något att skriva om när tiden är inne.

Har fått ytterligare en hästbok, men mer om den nästa gång. Den är av James Aldridge och heter ”Den underbara vildhästen”.
För några år sedan fick jag chansen att hälsa på prezwalskijhästarna på Nordens Ark här i Sverige. Föll pladask för lilla stoet Xidney, som numera har flyttat till en vildhästflock, där hon förhoppningsvis lever ett fritt liv. Hon är en av de hästar som kommer att hjälpa till att rädda rasen för framtiden – vår enda riktiga vildhäst!
Ska försöka hitta artikeln i Min Häst och lägga den här.

Men nu i väg till busseriet: ity arbete skapar hälsa och välstånd – åt arbetsgivaren!

/A

Väntar på ett viktigt besked, och under tiden gör jag en massa annat.
Sista korsordet någonsin är snart färdigt till Bonniers, som numera ägs av Keesing Tankesport och har sagt tack och hejdå till mig och många andra frilansar.
Känns verkligen trist, men jag försöker se det positivt.
Hur många timmar har jag inte lagt ner på korsorden – tid som jag nu kan lägga på skrivandet i stället. Och i dag ringde de från busseriet – ska köra buss 6 timmar i kväll. Känns helt okej, efter att ha varit ledig och tillbringat hela helgen i stallet, med goda vänner, stallfix, målning, fika och sedan pizza på en av de många bra pizzeriorna här i vår ände av stan.
Men ändå är det med sorg i hjärtat jag för sista gången letar igenom ordlistan som hör till barnkorsordet i KNEP & KNÅP. Ska jag lyckas klämma in en SNIGEL, en LÖK eller en RYGGSÄCK? Ja, man vet aldrig i förväg hur det blir. Bara att det här är sista gången.
Hej då, typ.

Men jag har oavsett det bestämt att fortsätta göra korsord för mitt eget höga nöjes skull. Kan ju publicera dem här på hemsidan, om inget annat.
Och en vacker dag kanske datorn Hal på korsordsfabriken brakar ihop, och i panik rings vi frilansar in igen!
Konstigare saker har hänt.
Eller kanske inte.

Häromdagen kom ett nytt bokpaket. Den där gruppen med KÖP-SÄLJ-BYT HÄSTBÖCKER på Facebook är ju livsfarlig för sådana som mig!
Den här gången innehöll paketet fem böcker – alla gamla godingar.
Svarta Hingstens Travföl av Walter Farley passar perfekt in i min samling med travböcker (fast den får stå tillsammans med de andra av Farleys böcker) – och så var det några andra också– Häst till salu av Lynn Hall (minns fortfarande omslaget!) och Hoppla vi rider av Helen Kay.
Läs mer om Lynn Hall här: Ponymad booklovers

Vad härligt det är att återse HÄSTKALENDERN från 1974 och 1976 av Ulla Ståhlberg. Vad man läste dem – fram och tillbaka, varv efter varv. Den lite förnumstiga tonen och de kloka råden. Att ha ordning och reda och alltid bry sig mer om hästen än sig själv, var viktigast.
Ulla Ståhlberg hade nog blivit förvånad om hon sett dagens ponnyryttare, med illrosa ridhjälmar och glittriga schabrak! Men hon hade säkert gillat det, förutsatt att hästarna hade det bra och blev väl omhändertagna.
För trots det lite ”klappa på huvudet”-aktiga sättet att skriva på, förmedlar hon inte en attityd av överlägsenhet mot de unga läsarna som fanns då. Tvärtom, vill hon gärna berätta hur man kan göra, så det blir rätt och riktigt i stallet och på ridbanan. Heder åt denna inställning!
Tack så mycket, snälla Helena, för att du skickade böckerna till mig! <3

/A

I dag har jag skrivit två kapitel, varav det ena var ett typiskt mellankapitel. Det innebär att det inte händer särskilt mycket, utan kapitlet är till för att fördjupa historien och berätta om saker som egentligen ligger utanför själva huvudhandlingen. I ett mellankapitel kan man beskriva till exempel relationer som är viktiga för en viss person, men inte för själva handlingen i sig.
Kapitlen behövs också som andhämtning. En bok som hela tiden flåsar fram i 200 km/h är inte njutbar att läsa eller lyssna på. Det måste också finnas sträckor där tempot minskar och läsaren får vila.
Även författaren kan ta sig en liten vilostund i ett sådant kapitel. Man skriver kanske inte långsammare, men om andra saker och lite lättsammare ibland dessutom.

Var iblandad i en diskussion på Facebook i går, och inser att en del som anser sig vara i ”författarbranschen” ändå inte alltid har någon egen erfarenhet av hur man arbetar på ett förlag.
Visst jobbar alla bokförlag olika, men en sak ska man ha klart för sig: pengarna styr vad som ges ut.
Bokförlag är ingen lattjolajbanverksamhet som ger ut böcker lite på en höft och utan att ha koll. De förlag som jobbar så går snart omkull.
De flesta förlag har i stället en rejäl marknadsavdelning, alternativt köper in tjänsten av en erfaren konsult. Varje manus vägs på guldvåg. Finns det avsättning? Finns det intresse, läsare och möjlighet att få ekonomin att gå runt?
Om inte blir det nobben, vilket händer 97 % av alla manus som kommer in till olika svenska förlag varje år. Bara Lind&Co får in 2 500 manus per år, och en bråkdel av dem ges ut.
Och marknadsavdelningen sitter inte och gissar. Det räknas på upplagor och kollas på trender. Vad går just nu på bokmässorna? Vad ligger i pipelinen hos andra förlag? Vad är nästa ”grej”?

Att förlagen jobbar så, kan tyckas trist och kapitalistiskt. Typ att pengarna styr allt.
Men det betyder inte att det är omöjligt att skriva konstnärligt eller berätta sin egen historia. Alla förlag letar nämligen med ljus och lykta efter ”det där” manuset – det som kan lyfta ekonomin nästa år eller till och med flera år framöver.
Alla böcker går nämligen inte runt. Eller rättare sagt: de flesta går med nöd och näppe plus/minus noll. Men författaren, redaktörerna, formgivarna och chefen ska ändå ha lön och hyran betalas – så utan en och annan bestseller, blir det inga böcker alls.

Sedan kan man självklart skriva utan målet att det ska bli en bok. Skrivande kan ju vara så mycket annat än bara upplagor, försäljning och så småningom: kvarnen som mal ner ens verk till pappersmassa igen.
Men det är ett helt annan sorts skrivande, än det man ägnar sig åt när man försöker leva på att vara ”författare”.
Jag kan inte kreta med ett manus i ett år, för att sedan upptäcka att det redan finns tjugo böcker till om samma sak eller på samma tema.
Skriva en deckare om en kvinnlig kriminalare på Gotland till exempel …
Njä. Det känns liksom lite uttjatat, om vi säger så.
Man ska vara både unik och mainstream samtidigt – svårt, men vad i livet är inte lite besvärligt ibland? Man får ta det som en utmaning!

Men nu – dags för annat.

/A

Vart sjönk egentligen Titanic?
undrar Vän av ordning