Författare: Anna

Visst är det konstigt att mystiska tjuvar på landsbygden alltid kör vita skåpbilar?
Om jag vore tjuv skulle jag åka runt i en svart jaguar i stället. Då skulle ingen misstänka mig.

He he!

Hittade en sida på nätet som heter Östgötaförfattare – och jag finns inte med där. Hm. Inte ens bland raddan med författare från Motala står mitt namn.
Nå, jag tog raskt och mejlade dem och påpekade min existens.
Inte för att det spelar så stor roll, men ändå.
Lite kul är det ju att vara omnämnd, och dessutom tycker jag det är en princip: hästböcker är också viktiga!
På listan står för övrigt alla möjliga andra författare med – från Karin Boye till Stefan Andhé och Ellen Key – så varför inte jag? *och då utan jämförelser i övrigt*
Nåväl, det var dagens marknadsföringsåtgärd. *check*

I övrigt skulle jag ha flyttat 20 hyllmeter böcker i kväll, men orkade inte riktigt börja med det ändå. Ute regnar det och det är redan kolsvart.
Var är sommaren? Var är ljuset?
Tror jag ska krypa till kojs med paddan och läsa lite i stället. Har Readly, som verkligen kan rekommenderas. Där finns allt möjligt, och lite till.

/A

* Skrev ju om böcker jag skulle läsa häromsistens, och har inte uppdaterat detta alls. Fick hur som helst en deckare av Lena Mathijs av sonen i födelsedagspresent för en dryg månad sedan. Trodde jag skulle gilla den, men se det gjorde jag inte alls. Platt språk, ologiska händelser och hyfsat förutsägbar handling. Nej, hon var inte min kopp te.

* Har i dag gjort godaste potatissalladen: kokade färskpotatis och skar i bitar, lade dem i en skål, hällde över olivolja och hackad rödlök, och så sådana där små gröna … öh … ja, vad heter de då … pluttar i glasburk*). Ja ja, kommer väl på det senare! Gott blev det hur som helst. Åt det med keso, men det passar nog till nästan vad som helst.

* Tänk att det fortfarande är så himla roligt med hästar. Efter alla dessa år kunde man väl tycka att entusiasmen borde mildrats något, men ändå är det alltid lika kul att lära nytt och fortsätta utvecklas.

* …. *) var tvungen att gå till kylskåpet och titta efter. Det heter KAPRIS.

* Kartong efter kartong töms, och jag gräver mig ner genom lager av papper, damm, gamla bilder, brev, tidningsurklipp, barnteckningar och oanvändbara pennor. Snart är alla kartonger som står på kontoret genomgångna, men det finns fortfarande fler kvar i förrådet.
Men tänk när de också är slut? Ja, tänk om det faktiskt finns ett slut på detta sisyfosarbete med mitt samlande och slängande?
Hm … en märklig tanke. Faktiskt lika märklig som frågan om huruvida universum är ändligt, och vad som i så fall dyker upp när man passerat denna ändlighets yttersta utpost.

* Köpte magasinet Vi Läser häromsistens. Där fanns en intervju med Kristina Sandberg om hennes böcker om Maj. Intressant. Ska köpa dem alla tre framöver. Men VARFÖR ser Sandberg ut som Kindberg-Batra? Har de samma stylist, månne? *saker att undra över*

* I dag har jag bara städat och slappat. Har varit massor på facebook, som ju sådana här dagar fungerar som en långsamt gående chatt. Man pratar och diskuterar och dividerar om än det ena, än det andra. En rolig grupp är Vetenskap och Folkbildning, en annan Mopsarnas Facebook, en tredje …. och så vidare. Man kan läsa de mest hårresande saker – och sedan hitta annat som är fullständigt lysande. Ibland kan jag känna en sådan enorm lycka över att internet finns, eller – snarare att det finns så många människor där ute som jag nu får chansen att ha kontakt med!

* Kanske börjar mitt nästa manus så här:
”Det var inte alls meningen att mopsen skulle bo hos Felicia”.
Eller?
Ibland vet man inte.
Alls.

* Det är otroligt svårt att få till en vettig rad på travet för tillfället. Varenda gång jag spelar är det helt otippade skrällar till hästar som springer som sjutton, medan mina streckade djur kommer tvåa, trea – eller inte alls. Jag som tyckte jag var bra på det där … Uppenbarligen var det inte sant, utan enbart en Pellefantisk överskattning av min förmåga att analysera information och få fram vinnande system. Men i morgon är det lördag – så på´t igen!

Godnatt!

PS. Tänk, den här lilla gerillaodlingen en bit hemifrån oss gör mig så himla glad varje gång jag ser den. Att någon gjort sig besvär för att göra vår omvärld lite vackrare är en sådan skön känsla.

Fortsätt läsa ”Osorterat direkt ur huvudet!”

… nämligen att pengarna inte är det viktigaste – ja, det är Göran Greider förstås. Håller med honom för det mesta, om än inte alltid.
Här handlar det om Michael J Sandels bok ”Vad som inte kan köpas för pengar” (… och därför länkar jag till Bokus, där boken ifråga finns till salu för 200 kronor. Vilken anakronism! 😉 )

För mig är tid det viktigaste som finns.
Tid att sova på morgonen, att vara i stallet och fika med mina vänner, rida ut med Mackan i skogen, skriva saker som inte är till salu, umgås med nära och kära – och inte minst fejsbooka. I går påpekade äldste sonen att jag är den mest aktiva av alla han har på sin fb. Haha! Och så sägs det att ungdomen som är nätets härskare … Kyss mig där solen aldrig går upp!
Men det är ju så himla roligt med folk, och kul att pratas vid.
På min tidslinje pågår dessutom ofta diverse diskussioner om än det ena och än det andra. Feminism, näthat, alternativa behandlingsmetoder, nyttigheten med mat fri från tillsatser och huruvida dödsstraff är okej eller inte.
Ibland blir folk så osams så både jag och andra som deltagit i diskussionen blir blockade av vissa. Och visst, man får välja själv om man vill ta bort de personer som man inte gillar, för att slippa se deras åsikter.
Men själv är jag tveksam till detta. Ju mer man diskuterar, desto mer lär man sig om världen och människorna, och konsensus är inte alls det viktigaste. Tvärtom! Absolut tvärtom!
De jag har tagit bort är i stället människor som varit riktiga energitjuvar. De är inte borttagna för att de haft fel åsikter, utan för att jag inte stått ut med gnäll och elakhet. Där går min gräns. Du får vara smygrasist och dela statusar om att våldtäktsmän ska hängas offentligt i lyktstolparna, om du bara kan motivera varför och är beredd att ta diskussionen. Men om du ständigt kräver att jag ska stötta och tycka synd om utan att ge något tillbaka, aldrig får säga emot dig, eller om du sprider elakheter om andra både på och utanför nätet – då blir du till sist blockad.

Nej, dags att fortsätta röja och lyssna på travet. Vann ingenting i går, men i dag är det en ny dag! 😀

/A

… och gör det bra dessutom. Hatten av för Johan Ring på Debutantbloggen. Det han skriver om är precis det som jag själv reagerat på och skrev om i ett blogginlägg häromsistens: tänk att en person inte kunde skriva en historia till ett gäng ungar bara för skojs skull, för en författare ska minsann ha betalt för varenda ord … Och respekt. Glöm för f*n inte respekten! *suck*

Klart att vi ska ha betalt.
Men pengarna är inte drivkraften – åtminstone inte för mig!
Tro mig, jag har under fattiga tider i livet verkligen försökt att kräma ur mig text som skulle vara lätt att sälja och ge massor av stålar.
Hur svårt kan det vara?
Mina kära vänner manar på mig: ”Men skriv den där deckaren då …”. Revisorn säger: ”Jaha, och när kommer tantsnuskboken som ska göra dig ekonomiskt oberoende?”
Sambon säger: ”Men hallå, jobba på nu, skicka många fakturor, jag vill åka på solresa i vinter …”.

Men för mig är det omöjligt. Tyvärr. Jag kan inte skriva för pengar.
Jag kan inte göra ett schema över den perfekta deckaren eller tantsnuskboken, där alla karaktärer står med och alla händelser är i kronologisk ordning, och sedan bara knacka ner historien från A till Ö.
Jag önskar så att jag kunde det.
Bahamas, here we come, liksom!
Men i mitt liv går det inte till så, helt enkelt. I stället handlar det om flow, känsla, en bild … Att något måste skrivas. Och det går bara inte att låta bli, oavsett!

Ta till exempel Alistair MacLean, som bland annat har skrivit ”Fruktan är mitt vapen” och ”Kanonerna på Navarone”. Han gick omkring och tänkte länge, länge innan han skrev varje thriller.
Sedan låste han in sig på ett hotellrum i tio dagar och skrev koncentrerat. När han kom ut ur hotellrummet var manuset klart.
Tänk om man hade den självdisciplinen och det sättet att jobba!
Själv kan jag också komma in i flow, när jag bara skriver och skriver. Men sedan tar det liksom stopp och manuset behöver ligga till sig en stund. Då är det skönt att köra lite buss, göra korsord, vara i stallet eller dricka kaffe och spela gin rummy med Karin.

Man kan inte stressa fram känsla.
Om skrivandet skulle vara ett oerhört strukturerat arbete, skulle glädjen över det hela försvinna lika snabbt som innehållet ett glasspaket i en frys nära mig gör ibland, fast jag inte ens är hemma när det inträffar …

Jag behöver ställtid!
Att producera text är inte svårt – har ju skrivit ett antal kilometer text genom åren – men att skriva Den Där texten, det är det som är det kluriga. Och svåra. Och det gör sig inte på beställning!
Som senaste boken om Vera, som kommer nästa vår någon gång.
Idén kom en regnig vårkväll när jag stod med hundarna på en grön gräsplätt. Jag skrev själva texten på en dag.
Den blev ju bra, tyckte Sofia på förlaget, och nu är kontraktet skrivet med mig och med tecknaren och det ska faktiskt bli en bok.
Men det tog tid innan idén dök upp. Typ tre veckor.
Hur hade det blivit om jag piskat fram den? Lika bra – eller inte lika bra?
Jag vet redan svaret. Jag kan inte trycka ur mig text som andra klämmer tandkräm ur en tub. Sorry. Jag beundrar er som kan det, men tyvärr – var och en har sin egen väg att följa i det här jobbet.

Nej, nu är det sängdags med Travronden.
I helgen är det två dagars V75 på Axvalla travbana, och jag ska spela bort hela 100 kronor. Eller kanske 200 kr. Vi får se.
Om man blir rik på att spela på hästar? Njä … Men det är otroligt spännande! Och i höst ska jag gå travskola på Solvalla – superkul, minst sagt. Har alltid velat lära mig köra trav, och nu när barnen är stora och livet är en räkmacka, är det dags att ta itu med det. Bara så ni vet … Det är vi hästtanter som har roligast! Tjohoooo!

Till sist måste jag bara säga en sak: läs Liv Strömquist. Jag tycker så mycket, mycket MYCKET om hennes serier. Så mycket så jag nästan är beredd att sno vissa av dem och lägga upp dem i min blogg, bara för att ni ska se hur bra hon är!
Fast då ska man nog fråga först, så … Köp eller låna själv och läs! Och skratta. Och förundras. Och känn hur glad du blir över att någon äntligen skriver de där träffande, underbara, elakheterna som man önskar att man själv kommit på!

/A

Har länge funderat över hur jag skulle skriva om det här utan att vara elak. Jupp. Jag vet att jag kan vara tämligen dryg ibland. Känsliga läsare varnas härmed!
Ni som frivilligt passerar linjen nedan, gör det på egen risk.

Hen är en person som skriver.
Hen blir i förbifarten tillfrågad om inte hen som är duktig på att skriva kan hitta på en kul historia till barnen i hens barns klass på en skola.
Hen går i taket totalt! Hen startar därför en nätdiskussion som går ut på att hen känner sig OERHÖRT kränkt av lärarens vänliga fråga.
HUR kunde läraren fråga så?
Har läraren INGEN respekt för författande?
FÖRSTÅR INTE läraren att hen inte arbetar gratis …?
FÖRFATTANDE ÄR MINSANN VIKTIGT OCH FRAMFÖRALLT INGENTING SOM MAN GÖR UTAN ATT FÅ BETALT! 

Och så vidare.
Ni förstår, inte sant.
Suck.
Kommentarerna i tråden fick faktiskt Fru Prussiluskan i Pippi Långstrump att framstå som en hyvens människa med en skön stil och mysiga åsikter. Typ.

Jag kunde självklart inte låta bli att ge mig in i diskussionen. Försökte förklara att läraren säkert inte menade illa. Att hen borde ta det som en komplimang. Att  läraren SÄKERT förstår att författande minsann också är ett arbete – och så vidare.
Fungerade inte.
Ingen förstod.
Jag var också dum. Fy mig. Till och med Den Kända Författarcoachen tyckte jag var dum. Minsann, så var det. *shame shame shame on me*

Sedan dess har jag gått och funderat på det här.
Vad är det som gör att vissa människor som skriver har en sådan grandios självbild? Varför är det så ohyggligt svårt att  bli glad för en komplimang av typen ”du som är så duktig kan väl?” …
Varför kan man inte sträcka ut handen och vara givmild i stället? Varför är det så omöjligt att dela med sig av gåvan att kunna hitta på till andra som inte har samma möjligheter?
… och framförallt: VARFÖR HANDLAR DET BARA OM PENGAR? 

Det finns faktiskt en värld utanför plånboken! Utanför kontonummer, visakortets blänkande chip och klirrande kronor i myntröret. Och jag tycker den är j*kla viktig faktiskt! Kanske den allra allra viktigaste!
Bland de där barnen kan det tänkas att det fanns en kille eller tjej som hade fått en aha-upplevelse av den där historien. Som kunde fått ett helt annat liv, tack vare att en givmild människa sträckte ut handen och visade vägen till en ny värld.
Kanske som den gången Zlatan måste ha insett att ”wow, det här är min grej!” och bestämde sig för att bli världens bästa fotbollsspelare. Eller när Nils Ferlin plötsligt satt där med en dikt som han knåpat ihop, och som en tidning ville köpa av honom. Eller …
Det behövs ibland så lite för att rulla en sten i en helt annan riktning än vad som egentligen var tänkt. Och som människa med resurser tycker jag att man har ett ansvar för att dela med sig av dessa.
Jag menar – hur svårt kan det vara?

Sedan är det självklart en annan sak att författare inte ska arbeta gratis. Att bli utnyttjad av stora, rika uppdragsgivare och göra massor av jobb för nålpengar – det är absolut inte okej.
Men att inte kunna sno en liten historia till en klass med barn i en skola, där man dessutom har sina egna barn gående, för att man anser sig vara En  Författare Som Minsann Inte Jobbar Gratis *hmpf! Så det så!* – det är faktiskt rent och skärt trams. Det är en överskattning av den egna betydelsen helt i stil med kejsarens i sagan – ni vet, han som inte alls bar en gyllene klädedräkt, utan i stället var alldeles, alldeles väldigt naken …

/A