Månad: maj 2018

Därav hjärtat är fullt, talar munnen – och i dag berättar jag på bloggen Bara hästböcker om mina hästböcker. Här är länken: Bara hästböcker

Malin Eriksson, som är en av dem som driver bloggen, frågade redan i vintras om jag ville vara med. Vilken ära, tänkte jag, och släppte sedan glatt alltihop eftersom det kom en massa annat emellan. Men nu så!
Det känns jätteroligt att få berätta, och jag hoppas förstås att det gör så att ännu fler läsare hittar fram till mina – och andras – hästböcker!

Prinsessan Leia Scrollan Skywalker är inte på jakt efter en bok, utan efter en fyrbent kille med långa ben och snygg svansföring. Ännu ej kastrerad är hon som vilken tonårsbrud som helst med lite attityd! 😉

 

---

En rolig sida på instagram är Tidningen Starlet, som drivs av etnologen Kristina Öman: https://www.instagram.com/tidningenstarlet/

Även en del av mina gamla rutor har fått chansen att vara med – så då måste det ju vara en riktigt bra sida, inte sant? *hehe*
Det är jättekul att någon uppmärksammar kära gamla Starlet, som jag saknar. Skrev ju seriemanus i massor till tidningen, både när den kom ut i Sverige och Norge, och under perioden den bara kom ut i Norge.
Många tror att redaktionen bestämde vad vi författare skulle skriva om, men så var det inte alls. Vi hade stor frihet och mina hjältinnor var alltid starka tjejer som gick sin egen väg – en valde exempelvis bort pojkvännen för att satsa på musiken i stället.

I dag finns det ingen plats för tidningar som Starlet på tidningsmarknaden. Det är lite sorgligt på sitt sätt, men omvärlden förändras. Själv kan jag sakna tonen som fanns i tidningen. Läsarna var viktiga, och här fanns en kanal för kommunikation mellan tjejer långt före Internets tid.

I ett avsnitt av podden Snedtänkt har Kalle Lind intervjuat etnologen och forskaren Kristina Öman, som alltså håller på att skriva en avhandling om just populärlitteratur.

Jag hade verkligen sett fram emot programmet, men blev faktiskt lite besviken. Kalle Lind var dåligt förberedd, och medgav själv att han inte hade läst tidningen som barn och tonåring. Nå, men då kunde han väl ha hasat iväg till universitetsbiblioteket i Lund och läst den som vuxen? Lite mer engagemang hade faktiskt varit önskvärt! Samtidigt – trots att han medgav sin egen okunskap, lät han inte Kristina Öman prata på i lugn och ro, utan var tvungen att dra in en massa annat som inte alls hade med saken att göra. Sådant som han visste något om, alltså.
Tråkigt tycker jag som lyssnare, och det känns också tyvärr ganska typiskt när halvgamla killar ska göra ”balla program om tjejiga saker från när jag var liten”. Vem vill framstå som lika mycket dinosaurie som gubbarna i generationen före? Ingen, så klart! Men om man nu är det, är det kanske bättre att erkänna och krypa till korset – och framförallt låta den som kan ämnet ta mer plats än en själv!

Oavsett min kritik av programmet – som jag ändå gillar och alltid brukar lyssna på – är det roligt att Starlet blir uppmärksammad. Men jag hade gärna lyssnat mer på Kristina Öman, och självklart fortsätter jag följa kontot på Instagram. Det är omöjligt att låta bli, liksom!

Och efter detta superlånga blogginlägg, är det börja skriva deckare. Men först lite lunch. Puh, ingen rast och ingen ro!

/A

 

 

Just nu går det en serie dokumentärprogram på radions P1 om en hästgård utanför Stockholm där unga tjejer utsatts för sexuella övergrepp under decennier. Trots att det varit välkänt skvaller inom ryttarkretsar, så har verksamheten fått fortsätta – och pågår förmodligen än i dag.
Den första som tog upp det här var Ponnymamman, Ulrika Fåraheus, i en lång intervju på sin blogg. Jag har skrivit om det tidigare här i bloggen också, och här är en länk till hennes blogginlägg: Bortom bubblan. En berättelse om fasa, terror och befrielse. 
Här är en länk till P1, som alltså gjort en uppföljning i fem delar: Hästgården

Viktigt att läsa och lyssna på – och framförallt: vi måste sätta ner foten och säga att det inte är okej. Varken små eller stora tjejer ska behöva försvara sig på grund av att de blir sexuellt trakasserade. Man ska kunna vara i stallet och ägna sig åt sin hobby, utan att bli tafsad på, kramad, få snuskiga förslag eller dickpics via mms mitt i nätterna.

Jag tycker också att det finns en väldigt stor dubbelmoral bland män. Många av dem gapar vitt och brett om hur ”de där muslimerna” behandlar sina kvinnor. Andra gapar om att feminismen i Sverige gått för långt, att män måste få vara män och kvinnor kvinnor. Inte ens #metoo-uppropet verkar ha fått en del män att fatta att det är DE SJÄLVA som måste förändras och skapa en ny mansroll, genom att bära sig vettigt åt.
Det handlar inte om att någon är bättre än den andre. Det handlar om respekt och vänlighet, att man frågar innan man tar för sig, att man inte förutsätter att man alltid har rätt att bete sig hur man vill mot någon annan.
Behandla andra så som du själv vill bli behandlad – en välkänd gammal regel, som tål att upprepas, gång efter annan.

Men nu ska jag smita från jobbet och bege mig ut i solskenet. Härliga, underbara vår!

/A

 

När jag var liten var hovslagaren en man. En smula sliten kom han körande in på stallplanen i sin skrotbil, med en hund av obestämt ursprung i framsätet.

Hovslagaren var en man omgärdad av mystik. Han hade exempelvis alltid en egen tideräkning. Tisdag klockan 16 kunde vara vilken tisdag som helst den månaden. Eller en fredag. Eller ingen dag alls.
Ibland fanns det en bra anledning till att han kom försent. Plåster här och där, en fläskläpp, blåmärken eller till och med gips, tydde på ett tufft liv.
Vi hästtjejer lyssnade andlöst på hans historier och beundrade hans mod och dåd, medan hunden systematiskt nosade igenom stallet på jakt efter rester av döda möss, hästpellets och bitar av hovhorn – en blandning som fått de flesta andra jyckar att avlida i svåra plågor inom en kvart.

När hästen var färdigskodd flåsade och pustade hovslagaren en aning och torkade svetten ur pannan. Han kallade in hunden, fick pengarna i handen, sparkade igång sin skrotiga bil och försvann i ett moln av blå rök. Man visste aldrig om han skulle komma tillbaka fler gånger, eller om det var dags att försöka hitta någon annan som kunde sko.
Något som påminner om ett vågspel – lika mycket nu som då.
Det är nämligen inte alltid den som snackar mest som är duktigast på att sko. Hovslagarna har ju naturligtvis  också följt med utvecklingen, och lägger numera en hel del tid både på att göra reklam och sälja in sig. Och det är lätt att gå på en person med ett välsmort munläder, som pekar på hästens hovar, talar om hur usel ens förra hovslagare var och meddelar att hen är en gåva från Gud till alla hästägare och nu ska rätta till alltihop.
Ibland blir man lite trött, minst sagt.
Som tur är finns det andra hovslagare också. De där som utan att babbla en massa lull-lull bara skor, och gör det så himla snyggt att hästen ser lika välskodd ut sex veckor efter besöket som när fötterna är precis färdiga.
De kan jobbet utan och innan, och har känslan för hur det ska vara, men de behöver inte skryta med sina kunskaper eftersom resultatet talar för sig själv. Den sortens hovslagare ska man vara rädd om, bjuda på kaffe och bulla och viktigast av allt: lyssna på historierna om hens mod och dåd, med samma intresse som man gjorde som fjortonåring …

Hovslagaren i den senaste Vera och Busterboken är en tjej som heter Jenny. Hon visar, förklarar och skor om Buster, medan Elin och Vera tittar på. Hittills vet jag inte en enda bok som handlar om hovslageri, skriven för mindre barn, så jag hoppas att läsarna ska tycka det är roligt att läsa den!

Här kommer en sneak peak ur boken, som inte finns i affären än – men den är på gång.

Själv är jag på gång till busseriet. Hela Uppsala är avspärrat för cykellopp i dag, och det drabbar förstås oss som kör buss. Fattar inte varför man måste lägga sådant där mitt inne i en storstad? Knöligt och krångligt för alla oss (majoriteten!) som inte är ett dugg intresserade, och jag hade hellre varit ledig och njutit av en dag i solen. Men ibland måste man ju arbeta, så är det bara.

/A

Äntligen kom den – Lycko-skorna!
Det är den femte boken om Vera och russet Buster, och den handlar om att hovslagaren Jenny kommer på besök. Vet ingen annan som skriver om samma saker som jag för barn – åtminstone har jag aldrig läst en hästbok om hovslageri tidigare. Ska bli spännande att se hur det tas emot av läsarna, bibliotekstjänst och biblioteken!
Här är en länk till Bokus. Jag borde förstås fotografera mig med boken och ett fett leende, men orkar inte riktigt ta tag i det i dag. 

Har börjat skriva igen, och insett att mycket måste kastas. Är det roligt? Nej. Bort med det.
Om inte ens jag orkar läsa det, hur ska då en läsare kunna bli intresserad? Bläk!

Har också ett gäng korsord i pipelinen. Svårare än vanligt ska de vara, eftersom det är en ny uppdragsgivare med andra krav än mina tidigare. Man får vända och vrida på nycklarna, och knyckla till hjärncellerna en aning.
Men det är skoj också, så klart.

Det gror i en plastlåda bredvid mig. Potatisarna som jag fått av J är nedstoppade i jorden och nu är det bara att vänta. Fascinerande att saker rör sig där inuti dem, att det sker en process som så småningom ska ge upphov till en massa nya potatisar. Livet går vidare.

Nu – ut i solen!

/A

Ha, i går kväll kom jag äntligen på vad mitt aktiebolag ska heta! Ett bra, kort namn som ingen annan hunnit sno åt sig. Nu gäller det bara att dra ihop de där 50 000 kronorna som behövs för att få bilda ett bolag, och det gör jag på säkrast möjliga vis – genom att spela på V75. 🙂

I övrigt har allting handlat om korsord på sistone. Tänk om det kunde komma in så här mycket jobb året runt.
Jag gillar verkligen att göra korsord, även om mina inte är bland de mest avancerade i genren. De där riktiga finlirarna, som kör med både listiga nycklar och svårlösta associationer – och sedan dessutom vinner tv-tävlingar i att veta allt om allt – de spelar i en helt annan liga än jag gör. Beundrar dem, och inser att jag aldrig blir lika bra, men mina ”brukskorsord” passar mina lösare, och det är det som gäller.

Skriva? Var det någon som sa skriva?
Nähä … Inte jag heller. Det står stilla i huvudet för tillfället. Jag kallar det ”kreativ vila” men egentligen handlar det om ”hjärnstillestånd”. Har drabbats av alltings meningslöshet på sistone, som så vanligt på våren.
Tänker på Stagnelius, han visste hur man led på ett vackert vis vad gäller ord i alla fall. I verkligheten hade han det nog inte så roligt på sin kalla vindskammare här i Uppsala, där han tog en kandidatexamen år 1814.
Sjuk, eländig och med ont överallt, skrev han ändå förunderliga dikter och efterlämnade en hel säck med skrivna ord till eftervärlden att reda upp.
Här är en intressant artikel ur Läkartidningen av Carl Lindgren, med dr, om vad som hänt om Stagnelius fötts i dag i stället: Erik Johan Stagnelius – ett fall för medicinsk utredning?

På den tiden var inte Uppsala så stort, precis. Kartan är skapad av Jonas Brolin år 1770, och gatorna som Stagnelius vandrade omkring på finns fortfarande kvar.
Det är lika fascinerande som att Linné vandrade omkring i Hågadalen, där jag numera rider omkring på min trogna springare. Min hund Scilla älskade att bada i hans kallkälla, som ligger invid grusvägen, strax nedanför stallet, och de blommor vi njuter av är ättlingar i rakt nedstigande led, till de växter han en gång studerade. En kedja av liv.

Nej, dags att fixa den där V75-raden och sedan åka till stallet och släppa ut hästen, när det äntligen slutat regna. Och stallfika med bästa vännerna blir det också, den saken är klar!

/A