Öppnade bloggen för att skriva ett inlägg, och hittade 329 kommentarer. Alla spam. Så trist det är med denna nätets ohyra. Nu är kommentatorsfunktionen avstängd tills vidare.
Men det var inte alls det jag skulle skriva om, utan om stipendieutdelningen som var på Reginateatern häromkvällen. Det kändes verkligen jättekul och nu blev det också mycket mer verkligt än när det bara dunsar in pengar på ett konto.
Jag var klädd i mina bästa kulturtantskläder, och kunde konstatera att kombon klänning och jeans, var allmänt förekommande bland oss m
edelålders damer. Skönt att man har fattat koden, typ.
Försökte tänka ihop ett tal i sista stund. Det var inte det lättaste, och när jag väl hade fått diplomet och skulle säga något, glömde jag bort det mesta. Men jag lyckades i alla fall få fram att om man är osynlig så finns man inte, och att autistiska barn faktiskt är i princip osynliga i dagens barnlitteratur. Visst finns det en och annan funktionshindrad unge som är en lattjo sidekick till bokens huvudperson, men aldrig att någon skriver för de autistiska barnen själva.
Men det ska jag ändra på nu! Ungefär så.
Sedan när allt var slut dök också bästa vännerna upp och firade med oss en stund, och därefter gick sambon, yngste sonen och jag till O’Connors och firade lite till.
Nöjd? Jajamensan!
Men nu – tvättstugan. Dörren till utrymmet där kattlådan står hade blåst igen. Katter är uppfinningsrika djur, och det låg en hög tvätt på mitt kontor.
Okej, det är inte deras fel förstås, men … Yuk! :p
/A