Ljuvliga kvällar …

Nej, det blir inte mycket bättre än så här. Doften av sommar från syrenbuskens lila blommor. En humla som vimsar förbi, medan stallkatten sitter i kvälssolen och spanar intresserat ut i gräset. Hästarna som doftar sött när man borrar in näsan i hårremmen och andas in deras värme.
Nybryggt kaffe i koppen och en glass som nästan smälter innan man hinner äta upp den. Hundvalparna som leker på gårdsplanen, tills de plötsligt tröttnar och dricker tillsammans ur vattenskålen i skuggan under syrenen.
Tänk att det finns sådana här dagar och kvällar – och att jag tillhör de priviligierade människor som har möjlighet att njuta av dem!

 

/A

Föräldrar skapar ADHD hos sina barn …

… ja, det läste jag i en grupp på facebook i dag. En tjej som (hemskt nog!) jobbar med barn med ADHD, anser att barnen kan få det för att föräldrarna beter sig på ett visst vis. Och när fler gav sig in i diskussionen fick jag lära mig att kostförändringar som lchf och att plocka bort gluten, kan bota både det ena och det fjärde, och dessutom gör kolhydrater hål i artärerna – ”för det har jag läst på nätet och dessutom ljuger alla läkare”.
Mmm … Precis så är det.
Tänk om det fanns en diet som kunde bota dumhet. Så mycket enklare allting skulle vara då.


 

I dag var det för övrigt dags att göra sitt pensum som fru Justitias hantlangare på Tingsrätten i Uppsala.
Alltid lika intressant, och i dag var det tack och lov ingen det var direkt synd om. Jo, för jag tycker ofta synd om de där som sitter där på andra sidan. Brukar tänka att ”men stackare, om du fått hjälp när du var liten, så …”. Men för en gångs skull var det faktiskt bara folk som klantat sig alldeles av sig själva. Det känns faktiskt lite lättare då.


 

För ungefär 1,5 år sedan läste jag en artikel om professorn Micael Dahlén som beslöt sig för att ändra 40 vanor under ett år.

https://www.unt.se/leva/han-andrade-40-vanor-pa-ett-ar-3540771.aspx

Jag har lyckats ändra två vanor på sistone: slutat med mjölk i kaffet och slutat dricka cola zero i tid och otid.
Frågan är nu – vad ska jag ändra på härnäst? Testa att sova på nätterna och vara uppe på dagarna kanske? Kan faktiskt vara värt ett försök – så godnatt!

/A

 

IMG_3129

 

 

 

 

 

 

 

Jävlabambi i backen i Stenhagen.

Guldglitter och listor

I går beklagade sig min stallkompis Mårr över En dag i stallet. Efter att ha hört den, vill nämligen hennes dotter måla glitter på familjens hästs hovar – precis som Elin och Vera gör i boken!
– Hörde du, du får ju allt tänka lite på vad du skriver! suckade hon och såg bister ut, eftersom guldglittriga hästhovar verkligen inte är hennes grej!
Jag tror jag ska köpa en tub hovglitter från Hööks till Mårr-dottern framöver, och så får hon helt enkelt dekorera min häst med det.
Vad gör man inte för att glädja sina läsare? 😉

Populärast_160511

Jag förstår mig inte på listorna hos nätbok-handlarna. Ibland hasar man upp några steg, sedan glider man ner några steg och det verkar helt ologiskt vad som påverkar egentligen.
Ingenstans finns exempelvis någon redovisning av hur många böcker man sålt för att få sin plats på listan. Är det tre, femton eller sjuttioåtta?
Och ännu konstigare: En dag i stallet dyker inte upp bland de senast utgivna, även om man ställer in sökningen på just det. Varför gör den inte det, kan man ju undra? Populärast_160511

Men jag bifogar ändå en skärmdump från Bokus, där Önskeponnyn och Nu rider vi! ligger bland de tio bästa igen – för jag blev så glad när jag upptäckte det!

Men nu – godnatt!

/A

 

Att ge ut själv …

Jag borde kanske inte skriva det här inlägget, efter att ha fått Uppsala kommuns stipendium för att kunna ge ut ”Hästkillen Kalle” på eget förlag. Typ: man ska inte kasta sten i glashus …
Men jag kan tycka att den här egenutgivningstrenden som just nu finns inom skrivarbranschen är lite lurendrejeri. Lurendrejeri, därför att de företag som säljer tjänster av olika slag till den som vill ge ut sin egen bok, inte alltid är helt ärliga med hur mycket jobb som faktiskt krävs för att det ska bli bra.

Till att börja med: det är tyvärr sällan så att ett nej från ett förlag innebär att förlagsfolket är dumma i huvudet och inte inser manusets storhet.
Vi älskar ju alla våra egna ord, liksom. Det gör jag också, så det säger jag absolut ingenting om.

Det ligger säkert flera mil med text i sparade på olika hårddiskar på mitt kontor – texter som jag själv tycker att uppnår världsklass (jojomensan!), men som ingen annan än jag gillar. Så är det att skriva. Man älskar alla sina barn lika mycket!

Men faktum kvarstår: att förlaget inte vill ge ut ett visst manus, beror på att de inte tror det kommer att löna sig.
Och om det inte lönar sig för dem – varför skulle det då att löna sig för mig?
Alltså – ärligt talat: hur bra är manuset egentligen om ett antal olika förlag tackat nej till det? Förmodligen mindre bra.
Visst, det finns en och annan historia om ”den där författaren som fick nej till utgivning först, men sedan skrev en bestseller och i dag är rik och berömd” – men det finns de som vinner på Eurolotto också.

Man måste vara kritisk som tusan till sin egen manus, när man fått ett eller flera refuseringsbrev. Oftast är det betydligt enklare att stoppa undan det i en låda någonstans och börja på ny kula, än att fortsätta kämpa.
Kill your darling, men dra nytta av de lärdomar det gett dig, typ.

Men ändå … *sniff sniff*
Jaha, okej då!

I dag finns alla möjligheter att trycka böcker både lätt och hyfsat billigt – alternativt svårt och orimligt dyrt.
Men det är inte riktigt så enkelt ändå!
Innan en bok hos ett vanligt förlag går till tryck, har den passerat mängder med professionella personer som inte gör annat än ger ut böcker hela dagarna.
Jag ser ju bara på mina egna lättlästa Vera och Busterböcker.
Tjugo uppslag. Några rader text på varje. Runt tjugo teckningar av duktiga illustratören Sara. Ser inte så mycket ut för världen, nej, men ändå är det massor av folk inblandade utgivningen förutom författaren och illustratören: en förläggare, en redaktör, en formgivare, en korrekturläsare/granskare och sedan kommer repro, tryck, distribution och de som pysslar med försäljning/marknadsföring …
Mitt manus och Saras teckningar, går runt varv efter varv mellan dessa personer. Det diskuteras, nagelfars och pysslas om på alla sätt och vis – innan det till sist är en bok som står där i hyllan i affären.

Jaha, men jag kan säkert göra allt det där själv, tänker många. Hur svårt kan det vara?
Svårt, säger jag. Det handlar om att se på text och bild med andra ögon än sina egna. Att ta av de rosa solglasögonen och inse att det måste vara bra om det ska kunna sälja. Och ibland säljer inte ens det som verkligen är bra!
Att ge ut en illa formgiven bok med svårläst typsnitt, en orimlig och inkonsekvent historia, stavfel och dåligt språk är faktiskt ingen idé. Lägg pengarna på något vettigare i stället – eller skaffa professionell hjälp. Annars riskerar boksatsningen att bli en dyr och ibland lite pinsam flopp. Ett tiotal sålda eller bortskänkta exemplar till familj och vänner, och några bruna bokkartonger i garaget, där de får stå tills man inte orkar se dem längre och de åker på tippen.

Är det då fel att ge ut själv?
Nej, inte alls. Men man ska vara medveten om att det inte är så enkelt att sälja böcker, och att det behövs fler ögon än två för att det ska bli bra.
Att köpa in en lektör, en granskare, en formgivare – allt kostar, men är i förlängningen värt det. Om du lagt tre-fyra år på att få ihop ditt manus, varför slarva med själva utgivningen?
Jämför olika sätt att ge ut själv och försök vara kritisk – vad passar mig? Vad kostar det? Vad ingår? Vad ingår inte? Hur mycket tid har jag egentligen för sådant som marknadsföring och försäljning?
Och är mitt manus verkligen så bra som jag tycker själv?
Faktum är att i dag ges det ut oerhört många böcker, men väldigt lite litteratur, som någon sa.

Och till sist: ha inte bråttom!
Det här kan vara din ”once in a lifetime”-satsning – se till att den blir så bra som möjligt och genererar en egenutgiven bok som du kan vara stolt över resten av ditt liv.

… eller så struntar du i alltsammans och lägger tryckkostnaderna på att lära dig skriva bättre i stället – förslagsvis ett manus som ett riktigt förlag faktiskt vill ge ut.
Då slipper du allt extra jobb och får ägna dig åt det som är roligast i stället: att skriva!


 

Och efter dessa moraliska ord är det dags att bege sig till arbetet och köra lite buss. Underbart vårväder ute, och äntligen värme – jag ska minsann se till att njuta av den här dagen!

Lyssnar förresten på ”Hinsehäxan” av Lillemor Östlin på Storytel just nu. En fascinerande livshistoria berättad en av Sveriges mest kända kvinnliga brottslingar, som tillbringat en stor del av sitt liv bakom galler.
Kan inte låta bli att tänka att hon borde ha kunnat haft ett helt annat liv, om hon inte blivit med barn vid 16 års ålder och hamnat ”i dåligt sällskap”. Så mycket kraft, kreativitet och möjligheter bortslösat till ingenting. Hur många fler som hon finns det där ute? Många – det är nog en sak som är säker!

Over and out!

/A