… och inte vilka höns som helst, utan sådana här höns! Träffade dem i Läby i dag och kände bara att ”åh!” … Synd att man inte kan ha höns på balkongen!
Månad: maj 2015
Det kostar att vara sin egen …
Hittade en lönekalkylator via DNs hemsida, och fick bekräftat det jag redan visste: för att ta ut 17 000 kronor i lön rent, är jag tvungen att tjäna (minst) 37 000 kronor före skatter och sociala avgifter. Då räknade jag ändå på att firman kostar mig max 2 000 kronor per månad att driva. Det är kanske lite lite egentligen, förra året köpte jag ju en ny dator till exempel, men det enda som händer är ju att min lön blir ännu mindre om jag tar med alla avdrag när jag räknar.
Samtidigt tillhör sådana som jag politikernas hjärtebarn, åtminstone i valtider.
Vi småföretagare är ju minsann landets räddare och hjältar, så det så! Ändå brandskattas vi så det är näst intill omöjligt att leva på sitt företag – åtminstone om man som jag hasar omkring i kultur- och mediabranschen.
Varför inte införa nollskatt upp till exempelvis 120 000 kronor?
Många frilansare inom olika områden skulle klara sig på sitt skapande om det vore så. Inte bara skribenter, utan också konstnärer, dansare, musiker och inte minst lågavlönade timvikarier inom exempelvis vård och omsorg – alla skulle få ett lyft. Dessutom skulle staten slippa en massa administration. Ja, för vad kostar det inte att hålla på och fippla med dessa evinnerliga småsummor hit och dit? Satsa på att kontrollera de stora bolagen i stället – inte minst riskkapitalisterna – som bollar bort pengar hit och dit, i stället för att bidra till vårt gemensamma samhälle. De betalar inga 50 % i skatt, det kan jag försäkra. Det är det bara sådana småskuttar som jag som gör …
Här är länken om du vill räkna själv:
https://www.driva-eget.se/kalkyler/lonekalkyl
Men varför fortsätter vi då, vi enskilda näringsidkare?
Förmodligen för vi är precis som maskrosor.
Vi ger inte upp!
Vi tar oss friheten att växa där vi vill, hur vi vill. Och hur många gånger vi än blir utrotade, så kommer vi bara tillbaka på ett nytt ställe, i en annan spricka i asfalten. Snabbt tränger nya frön ner i jorden, och upp kommer gyllene blommor och friska gröna blad, skapade av idéer, kreativitet och kämpaglöd.
Och den dag när sedan nya maskrosfrön sprids för vinden, bär de med sig våra drömmar in i framtiden.
Det maskrosupproret kan varken pålagor eller politiska beslut någonsin stoppa.
/A
Men hur tänkte de här?
Affischen för den nya filmen med George Clooney är verkligen usel. Jag ledsnade och skrev till Disney på deras sida på fb. Vad lever de i för århundrade egentligen? Suck …
I dag är en seg dag …
… och jag försöker skriva. Fick en jättebra idé i går när hundarna och jag var ute på sista kvällspromenaden. Stod där i det blöta vårgräset medan hundarna sniffade på sitt och plötsligt ”AHA!”.
Sedan i dag när det är dags att skriva ner alltsammans går det så trögt, så trögt … Suck, suck, suck …
Jag går och gör lite lunch i stället. Ska köra buss både i morgon och i övermorgon, och matlådor är ju alltid bra att ha. Dessutom borde jag ta itu med bokföringen, så den kan trilla ner i en postlåda nära mig så snart som möjligt.
Men åh, denna seghet …
I går var det förresten en helt fantastisk dubbel regnbåge vid stallet. Först ösregn, sedan lyste regnbågen otroligt starkt. Flera som lagt ut bilder på fb har fotograferat hela regnbågen, men jag fick bara med en liten del, och inte blev det bra bilder heller.
Här är en i alla fall:
Nej nu – mot spisen.
Ajöken!
/A
Travhästen Mackan
I dag har vi (det vill säga Carro och jag) för första gången kört Mackan med travsele och min gamla travrockard. Och vilken glad häst som sprang där mellan skaklarna! Det riktigt lyste om honom när vi körde iväg ut i dalen.
Vi körde bort till sommarhagen och sedan vidare upp på Militärvägen, där vi vände vid backen och körde hem igen.
Vid ett par tillfällen lät C (som körde) honom trava på lite snabbare – och det är helt enormt vilken kraft det är i en kallblodstravare. Tyvärr är det ju folk överallt i Hågadalen, så det var ju bara några hundra meter, men ändå kändes det som en liten försmak av hur det KAN kännas. Tyvärr tyckte säkert C att jag var lite harig. Jag gillar INTE att sitta bredvid när någon annan kör och jag inte har kontrollen på hästen.
Enda smolken i glädjebägaren var en gubbe, som såg väldigt arg och sur ut trots att vi tog det lugnt förbi, så nu kommer det väl snart en insändare i UNT om att folk tränar travhästar i naturreservatet … Suck! Ibland längtar jag ut till en enslig gård i skogen någonstans, långt bortom all ära och redlighet.
Men bortsett från gubben, så var det himla kul att köra igen, och jag känner mig så himla trygg trots allt, när jag åker efter Mackan. Han är verkligen kanonsäker framför vagnen och det är så kul att ha en bra körhäst efter alla vändor jag har varit ute på tidigare i hästlivet.
När vi kom hem fick jag träna på att snurra remmarna kring skaklarna, så jag kan spänna för själv i fortsättningen. Vilket j*kla mekande! Men jag gillar ändå travgrejor bättre än vanliga körgrejor. Det känns bra att vagnen faktiskt sitter fast och det är jätteskönt att slippa glappande draglinor och en massa annat i remväg som ska spännas och anpassas och joxa med.
Ser fram emot fler roliga körturer med Mackan i sommar – ute hos KH finns det massor av kilometer väg, och betydligt färre människor än här inne i stan.
Då ska det minsann gå undan, det kan jag lova! 🙂
/A
Underbar majkväll …
… även om mörka moln hängde vid horisonten, så sken solen när vi var ute på ridtur med Lotta/Prinsen och Nanna/Mio.
Nu ska jag kreeera något vackert att ha på måndagens maskeradhoppning. *hehe*
Vilda pånin på skogstur!
Det bästa med Mackan: han tvingar mig ut ur komfortzonen.
Det sämsta med Mackan: han tvingar mig ut ut komfortzonen.
Pånin har vilat några veckor, efter att ha lyckats sparka sig själv på insidan av vänster fram, vilket renderade honom ett stort svullet överben, metacam, två veckors vila, samt lite lagom långsam igångsättning. Han var inte halt, men husveterinären menade att han var rejält trycköm, så vi tog det säkra före det osäkra.
Men se att bli igångsatt lagom långsamt är inte pånins idé om livet!
Full rulle är det som gäller, och framförallt är det en konst han vill visa: sina galoppfattningar, som helst ska tas på tvären med ena bogen först och efter ett kvicksteppande av guds nåde.
Och jag blir bara SÅ TRÖTT! *suck*
Jag älskar min påni, men halva ridturen i dag satt jag och funderade ut den ena säljesannonsen efter den andra, typ ”lämplig för turridning, kan gå tio mil i sträck utan att stanna” och liknande. Och så funderade jag över om jag inte skulle sätta tygeln i nedersta ringen på postkandaret i stället, och så sätta honom på ändan typ var tionde meter. .
Men sedan plötsligt så hade han sprungit av sig, kunde trava riktigt långsamt och gick så fint så fint, och DÅ förstod jag liksom precis varför jag har honom.
Så tänkte jag också att det är ju en himla tur att han tvingar mig att lämna komfortzonen, rida ordentligt, och inte bara sitta och glida runt och kolla på vitsipporna, för då skulle jag aldrig göra något annat än det, och bara bli latare och fetare för varje år.
Och om tre veckor är det sommarlov för oss båda. Vi ska till KH som vanligt och njuta av Jumkils alla roliga vägar och stigar. Jätteroligt ska det bli, och skönt att kunna släppa hästen dygnet runt på grönt, slippa mocka och fodra.
Over and out härifrån!
PS. Kanske ska tillägga att jag ridit pånin två veckor redan, så det var inte första dagen vi var ute i dag. Första veckan fick han bara skritta på långa tyglar i en halvtimme. Det går alltid bra, så länge jag inte rör tyglarna och undviker att rida de vägar där ponnyungarna (och därmed även medryttare T och Mackan …) brukar rida i kapp …
PS2. Och ja, han ska få ett par benskydd fram. Vet inte om han sparkat sig i hagen eller ute i skogen, men den här på-tvären-galoppen (som inte ingår i något dressyrprogram ALLS!) kan ju vara anledningen till det ömma överbenet, så … Vi ska ta det säkra före det osäkra!
Att planera sitt skrivande
Det är tydligen väldigt populärt just nu. Man ska göra en plan. En detaljerad plan med kapitel som innehåller exakta angivelser om händelser, tid, rum, personer och fan och hans moster.
Sedan är det minsann bara att skriva, så det så, för det säger skrivcoachen.
Öh ….Det där låter ju faktiskt väldigt jobbigt, tänker jag när jag läser sådana inlägg på nätet.
När man väl fått in allt det där i datorn har man ju redan knackat ner hela manuset en gång. Vem orkar sedan skriva det en gång till? Inte jag i alla fall! Fast så är jag ju ingen bästsäljande deckarförfattare heller. Kan ju vara det då. Fast vem bryr sig? Jag vill ha kul när jag skriver. Känna hur det flödar text i huvudet, som rinner ut genom fingrarna, genom tangentbordet och sipprar fram mellan 1orna och 0orna i min mac.
Mitt skrivande bygger faktiskt helt och hållet på inspirationsmetoden!
Flow, känsla, tankar, fantasi och kreativitet.
Jag börjar skriva i ena änden av en historia, och under resans gång förändras saker och ting. Och jag låter dem förändras! Jag har ju inte någon plan. Jag kan göra som jag vill. Ha!
Vissa människor i ett manus visar sig ibland vara intressantare än man tror. Andra är riktiga träbockar, sådana där som man helst bara vill avliva snabbast möjligt hos närmaste veterinär. Fast det funkar ju sällan med själva intrigen, så det är faktiskt enklare att bara låta dem glida ut ur historien. Till skillnad från människor man möter i det riktiga livet och inte alltid kan komma undan ifrån, så bestämmer jag ju själv över min fantasivärld. Skönt!
Sedan har vi det här med att en plan är bra för att hålla ordning på manuset och alla personerna.
Mmm, just det. Eller?
Nä, inte alls bra, säger jag.
Om jag inte kan komma ihåg vad det handlar om ens medan jag skriver en text – hur tusan ska läsaren kunna göra det då? Och hur intressant är manuset i så fall?
Nej, jag kör på metoden att det jag inte kommer ihåg – det är oviktigt. Visst, ibland får jag putta in saker i efterhand som jag ser att behövs för att förklara ett skeende eller en persons görande och låtande – men det är inte konstigare än att man inte alltid kommer ihåg alla detaljer från farbror Knuts bröllop direkt första gången man berättar om det. Man minns liksom saker efterhand, och då kan man lägga till dem när det står klart att de behövs. Och behövs de inte, så slipper man sitta och stryka en massa strunt som tydligen hamnade i manuset helt i onödan.
Till sist: associationerna är mina bästa vänner.
De går alltid sina egna vägar. Saker kopplas ihop på de mest märkliga sätt när man har flow. Och där skapas också historien, händelserna, texten och undertexten.
Med en fast plan försvinner möjligheten att associera fritt och bara flyta med i historien. Visst kan man lämna sin plan och sväva ut, men man har ändå satt en begränsning, en ram kring sina tankar, redan från början.
Ordning. Reda. Först hände det. Sen det. Sen det. The End.
Så skriver man möjligen böcker, men knappast litteratur.
Och därmed godnatt!
/Anna