Det är tydligen väldigt populärt just nu. Man ska göra en plan. En detaljerad plan med kapitel som innehåller exakta angivelser om händelser, tid, rum, personer och fan och hans moster.
Sedan är det minsann bara att skriva, så det så, för det säger skrivcoachen.
Öh ….Det där låter ju faktiskt väldigt jobbigt, tänker jag när jag läser sådana inlägg på nätet.
När man väl fått in allt det där i datorn har man ju redan knackat ner hela manuset en gång. Vem orkar sedan skriva det en gång till? Inte jag i alla fall! Fast så är jag ju ingen bästsäljande deckarförfattare heller. Kan ju vara det då. Fast vem bryr sig? Jag vill ha kul när jag skriver. Känna hur det flödar text i huvudet, som rinner ut genom fingrarna, genom tangentbordet och sipprar fram mellan 1orna och 0orna i min mac.
Mitt skrivande bygger faktiskt helt och hållet på inspirationsmetoden!
Flow, känsla, tankar, fantasi och kreativitet.
Jag börjar skriva i ena änden av en historia, och under resans gång förändras saker och ting. Och jag låter dem förändras! Jag har ju inte någon plan. Jag kan göra som jag vill. Ha!
Vissa människor i ett manus visar sig ibland vara intressantare än man tror. Andra är riktiga träbockar, sådana där som man helst bara vill avliva snabbast möjligt hos närmaste veterinär. Fast det funkar ju sällan med själva intrigen, så det är faktiskt enklare att bara låta dem glida ut ur historien. Till skillnad från människor man möter i det riktiga livet och inte alltid kan komma undan ifrån, så bestämmer jag ju själv över min fantasivärld. Skönt!
Sedan har vi det här med att en plan är bra för att hålla ordning på manuset och alla personerna.
Mmm, just det. Eller?
Nä, inte alls bra, säger jag.
Om jag inte kan komma ihåg vad det handlar om ens medan jag skriver en text – hur tusan ska läsaren kunna göra det då? Och hur intressant är manuset i så fall?
Nej, jag kör på metoden att det jag inte kommer ihåg – det är oviktigt. Visst, ibland får jag putta in saker i efterhand som jag ser att behövs för att förklara ett skeende eller en persons görande och låtande – men det är inte konstigare än att man inte alltid kommer ihåg alla detaljer från farbror Knuts bröllop direkt första gången man berättar om det. Man minns liksom saker efterhand, och då kan man lägga till dem när det står klart att de behövs. Och behövs de inte, så slipper man sitta och stryka en massa strunt som tydligen hamnade i manuset helt i onödan.
Till sist: associationerna är mina bästa vänner.
De går alltid sina egna vägar. Saker kopplas ihop på de mest märkliga sätt när man har flow. Och där skapas också historien, händelserna, texten och undertexten.
Med en fast plan försvinner möjligheten att associera fritt och bara flyta med i historien. Visst kan man lämna sin plan och sväva ut, men man har ändå satt en begränsning, en ram kring sina tankar, redan från början.
Ordning. Reda. Först hände det. Sen det. Sen det. The End.
Så skriver man möjligen böcker, men knappast litteratur.
Och därmed godnatt!
/Anna