Författare: Anna

Vilda pånin på skogstur!

Det bästa med Mackan: han tvingar mig ut ur komfortzonen.
Det sämsta med Mackan: han tvingar mig ut ut komfortzonen.
Pånin har vilat några veckor, efter att ha lyckats sparka sig själv på insidan av vänster fram, vilket renderade honom ett stort svullet överben, metacam, två veckors vila, samt lite lagom långsam igångsättning. Han var inte halt, men husveterinären menade att han var rejält trycköm, så vi tog det säkra före det osäkra.
Men se att bli igångsatt lagom långsamt är inte pånins idé om livet!
Full rulle är det som gäller, och framförallt är det en konst han vill visa: sina galoppfattningar, som helst ska tas på tvären med ena bogen först och efter ett kvicksteppande av guds nåde.
Och jag blir bara SÅ TRÖTT! *suck*
Jag älskar min påni, men halva ridturen i dag satt jag och funderade ut den ena säljesannonsen efter den andra, typ ”lämplig för turridning, kan gå tio mil i sträck utan att stanna” och liknande. Och så funderade jag över om jag inte skulle sätta tygeln i nedersta ringen på postkandaret i stället, och så sätta honom på ändan typ var tionde meter. .
Men sedan plötsligt så hade han sprungit av sig, kunde trava riktigt långsamt och gick så fint så fint, och DÅ förstod jag liksom precis varför jag har honom. 

Så tänkte jag också att det är ju en himla tur att han tvingar mig att lämna komfortzonen, rida ordentligt, och inte bara sitta och glida runt och kolla på vitsipporna, för då skulle jag aldrig göra något annat än det, och bara bli latare och fetare för varje år.

Och om tre veckor är det sommarlov för oss båda. Vi ska till KH som vanligt och njuta av Jumkils alla roliga vägar och stigar. Jätteroligt ska det bli, och skönt att kunna släppa hästen dygnet runt på grönt, slippa mocka och fodra.
Over and out härifrån!

PS. Kanske ska tillägga att jag ridit pånin två veckor redan, så det var inte första dagen vi var ute i dag. Första veckan fick han bara skritta på långa tyglar i en halvtimme. Det går alltid bra, så länge jag inte rör tyglarna och undviker att rida de vägar där ponnyungarna (och därmed även medryttare T och Mackan …) brukar rida i kapp …

PS2. Och ja, han ska få ett par benskydd fram. Vet inte om han sparkat sig i hagen eller ute i skogen, men den här på-tvären-galoppen (som inte ingår i något dressyrprogram ALLS!) kan ju vara anledningen till det ömma överbenet, så … Vi ska ta det säkra före det osäkra!

 

 

Att planera sitt skrivande

Det är tydligen väldigt populärt just nu. Man ska göra en plan. En detaljerad plan med kapitel som innehåller exakta angivelser om händelser, tid, rum, personer och fan och hans moster.
Sedan är det minsann bara att skriva, så det så, för det säger skrivcoachen.

Öh ….Det där låter ju faktiskt väldigt jobbigt, tänker jag när jag läser sådana inlägg på nätet.
När man väl fått in allt det där i datorn har man ju redan knackat ner hela manuset en gång. Vem orkar sedan skriva det en gång till? Inte jag i alla fall! Fast så är jag ju ingen bästsäljande deckarförfattare heller. Kan ju vara det då. Fast vem bryr sig? Jag vill ha kul när jag skriver. Känna hur det flödar text i huvudet, som rinner ut genom fingrarna, genom tangentbordet och sipprar fram mellan 1orna och 0orna i min mac.

Mitt skrivande bygger faktiskt helt och hållet på inspirationsmetoden!
Flow, känsla, tankar, fantasi och kreativitet.
Jag börjar skriva i ena änden av en historia, och under resans gång förändras saker och ting. Och jag låter dem förändras! Jag har ju inte någon plan. Jag kan göra som jag vill. Ha!
Vissa människor i ett manus visar sig ibland vara intressantare än man tror. Andra är riktiga träbockar, sådana där som man helst bara vill avliva snabbast möjligt hos närmaste veterinär. Fast det funkar ju sällan med själva intrigen, så det är faktiskt enklare att bara låta dem glida ut ur historien. Till skillnad från människor man möter i det riktiga livet och inte alltid kan komma undan ifrån, så bestämmer jag ju själv över min fantasivärld. Skönt!

Sedan har vi det här med att en plan är bra för att hålla ordning på manuset och alla personerna.
Mmm, just det. Eller?
Nä, inte alls bra, säger jag.
Om jag inte kan komma ihåg vad det handlar om ens medan jag skriver en text – hur tusan ska läsaren kunna göra det då? Och hur intressant är manuset i så fall?
Nej, jag kör på metoden att det jag inte kommer ihåg – det är oviktigt. Visst, ibland får jag putta in saker i efterhand som jag ser att behövs för att förklara ett skeende eller en persons görande och låtande – men det är inte konstigare än att man inte alltid kommer ihåg alla detaljer från farbror Knuts bröllop direkt första gången man berättar om det. Man minns liksom saker efterhand, och då kan man lägga till dem när det står klart att de behövs. Och behövs de inte, så slipper man sitta och stryka en massa strunt som tydligen hamnade i manuset helt i onödan.

Till sist: associationerna är mina bästa vänner.
De går alltid sina egna vägar. Saker kopplas ihop på de mest märkliga sätt när man har flow. Och där skapas också historien, händelserna, texten och undertexten.
Med en fast plan försvinner möjligheten att associera fritt och bara flyta med i historien. Visst kan man lämna sin plan och sväva ut, men man har ändå satt en begränsning, en ram kring sina tankar, redan från början.
Ordning. Reda. Först hände det. Sen det. Sen det. The End.
Så skriver man möjligen böcker, men knappast litteratur.

Och därmed godnatt!

 

/Anna

 

 

Mediabubblan. Farligare än bostadsbubblan.

Läs texten eller lyssna på inslaget. Skrämmande. Mycket skrämmande.

https://www.svt.se/nyheter/sverige/alltfler-befinner-sig-i-mediebubbla

 

Det är som när vi var på körskolan, ungarna, sambon och jag.

Körläraren gick igenom hur man kör rätt i en rondell. När hon var klar räcker en av oss deltagare, en ung man med mössa på inomhus, upp handen och säger:

– Vad har du för källa på det där?

Körläraren blev helt ställd först.

Sedan svarade hon:

– Tja … lagboken!

 

Jag undrar fortfarande vad han hade förväntat sig för svar?

Flashback? Google? Bibeln?

Ja, f*n vet.

 

 

Gör en rondellhund.

Varje dag frågar jag mig varför Lars Vilks bevakning får kosta miljoner, medan vanliga kvinnor som förföljs av hotfulla, aggressiva män, i princip får klara sig själva, trots att de (och också deras barn) också lever under dödshot.

Alltså:
Svensk vit medelålders man som hotas för att han på eget bevåg kränker människor genom att låtsas försvara yttrandefrihet = får skydd
Kvinna, mamma, vars enda misstag är att hon en gång i tiden blev förälskad i fel person = får inte skydd

Visst är det konstigt?

Eller inte.

Men jag har en lösning på problemet: alla kvinnor som hotas av män kan i fortsättningen bara göra en rondellhund som ser ut som Muhammed och ställa i närmaste rondell.

Voíla, så får de all bevakning som de behöver!

 

… fast då kanske Lars Vilks blir utan, förstås.

Så synd.

Eller inte.

Nä, jag läser aldrig tidningar. De bara ljuger.

Är du en sådan där som lite nonchalant säger att ”jag läser aldrig tidningar, de bara ljuger!”?

I så fall visar det bara att du har dålig koll på hur de dagstidningar, magasin, tidskrifter och andra medier som har en ansvarig utgivare fungerar.

Här kommer därför lite info om detta, så du slipper stå där och se ut som en idiot nästa gång någon tar upp det här med nyheter.

Pressetiska regler
Vanliga dagstidningars journalister är med i Svenska Journalistförbundet. Det är journalisternas fackförbund, som också har en mängd olika regler för journalister. Alla journalister har förbundit sig att följa reglerna, och etik i tidningsvärlden diskuteras ofta och mycket på de flesta redaktioner. 
Spelregler för press, radio och tv – SJF
Ledarsidan kontra nyhetssidorna
Vanliga tidningar är inte politiska på nyhetsplats, utan enbart på ledar- och debattsidan. Hoppar du över dessa sidor, vet du i princip inte vilken politisk inriktning en viss tidning har.
I det enda fall där tidningar ”tycker något” på vanliga sidor, är när man anlitar en krönikör. En krönikör tycker något utifrån sin personliga inställning till saker och ting. Det syns tydligt vilka artiklar som är skrivna av en krönikör, de har oftast en stor byline med bild och namn på den tyckande personen. Den tyckande personen står själv för sina åsikter, och det är inte alltid säkert att krönikören har samma inställning som tidningen i en viss fråga.
På de vanliga artikelsidorna, så gäller de pressetiska reglerna – exempelvis ska man alltid intervjua båda sidorna i en sakfråga, inte bara den ena. Journalisten ska vara försiktig med namnpubliceringar och inte lämna ut människor när det inte är nödvändigt. Det finns också regler om att tidningen tydligt ska visa vad som är en betald annons och vad som är nyhetstext.
Ansvarig utgivare
Alla tidningar med utgivningsbevis har en ansvarig utgivare. Hen ansvarar för precis allt som står i tidningen, och kan få böta eller hamna i fängelse om tidningen inte följer det som står i lagen.
Därför kan du lita betydligt mer på vanliga dagstidningar, än på exempelvis sajter som Avpixlat och Flashback. Inte heller vanliga bloggar har någon ansvarig utgivare. En bloggare kan alltså skriva precis vad som helst, utan att behöva stå till svars för det, och det är oerhört svårt att göra något åt det. Tyvärr eftersom en bloggare kan sprida precis hur mycket sk*t som helst om personer, företag och annat, utan att det behöver vara sant eller kan granskas av något. Många som läser bloggar vet inte skillnaden, utan tar det bloggaren skriver för ”sanning”, men läs alltid alla bloggar med mycket kritisk blick. Även den här, naturligtvis. 
Pressens Opinionsnämnd
Om du tycker att tidningen ”ljuger” eller ”har tagit med fel fakta”, kan du höra av dig till den ansvarige utgivaren och påpeka det. Ansvarige utgivarens mejl står ALLTID med på hemsidan, eller i redaktionsrutan i den tryckta tidningen. Det finns nämligen lag på att så ska det vara. På radio och tv kan du hitta ansvarige utgivare på respektive hemsida. 
Det finns också något som heter Pressens Opinionsnämnd.
Dit kan man anmäla en artikel eller ett inslag på radio eller tv, som är uppenbart felaktigt. När en tidning, ett radio- eller tv-program döms i PO, är de skyldiga att publicera domen på nyhetsplats. Det vill säga: alla som läser tidningen och kan ha läst den felaktiga artikeln, ska få veta att PO klandrat tidningen och att den har gjort fel.
Besparingskraven slår främst mot antalet anställda 
Till sist: många tidningar har besparingskrav i dag. Det drabbar dock inte journalistiken i sig, utan det slår framförallt mot bemanningen på tidningen.
UNT har till exempel all sin kvällsredigering hos Norrköpings tidningar. Det innebär att redigerarna (de som gör tidningens sidor) redigerar även UNTs sidor. Det betyder inte att det som står där är mindre sant eller mer fel, utan bara att man har rationaliserat bort några människor i Uppsala och låtit fler människor i Norrköping jobba.
 
Hoppas du har någon nytta av det jag skrivit ovan.
Välkommen ut i verkligheten i stället för att isolera dig! 🙂

Du kunde varit det där barnet.

Om en stor stark vuxen karl klädd i uniform inte kan klara av en 9-åring utan att ta till allt det våld som visas i filmen från Malmö C, så tycker jag att han ska byta jobb.
För nej – en nioåring förtjänar inte att utsättas för den behandlingen av en vuxen människa.

Vi pratar om ett barn på flykt.
En nioåring som saknar sina föräldrar, som gråter i sin säng på kvällen och längtar efter sin mamma, sin pappa, sina syskon, sin egen säng därhemma, långt borta. 
En nioåring som borde gå i skolan, spela fotboll, kasta snöboll, palla äpplen och få en godnattkram varje kväll – inte ligga på golvet på Malmö Centralstation, medan en vuxen man pressar ner honom mot golvet.

Det är inte okej.
Jag upprepar det är inte okej!

Och ni som tycker det är okej borde ta och tänka en gång till.
Försök minnas hur du själv kände dig när du var nio år.
Inse att det kunde varit ditt barn, om du levt i ett annat land.
Inse att det kunde varit du, när du var nio år, om du själv fötts någon annanstans.

Det kunde ha varit du.
Förstår du det?
Du kunde varit det där barnet.
Vem är du att döma honom?

Och till sist: har ni tänkt på vad konstigt det är att när en vakt ger sig på ett 9-årigt flyktingbarn, då försvarar folk vakten. ”Ungen hade säkert förtjänat det”.
När vakten utanför krogen gör samma sak med en aspackad, otrevlig vit, svensk man som väger 97 kilo och tror han kan karate, då heter det ”den där jävla vakten, vilket avskum, jävla myndighetsmissbruk, han kom väl inte in på polishögskolan … ”.

Visst är det konstigt?
Jättejättekonstigt.

Och inte okej! Alls.

 

https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/oisincantwell/article20312433.ab

Nej tack, jag delar inte.

Det här är delvis en kopia av min fb-status i gå, så ni som redan läst den kan hoppa över alltsammans. Men jag är upprörd över detta, och kanske når jag någon mer om det kommer ut här också.

En del på facebook har börjat dela bilder på den brinnande jordanska piloten. Jag tycker det är fel och vill verkligen uppmana er att INTE göra det.
Dels är det obehagliga bilder, som gör mig och många andra väldigt illa berörda.
Dels brukar det rekommenderas att man inte ska dela bilder och filmer av övergrepp vidare, för då utsätter man personen på filmen för ytterligare ett övergrepp.
Jag skulle själv inte vilja att folk fick se mig dö, och sedan delade det varv efter varv efter varv så alla kan gotta sig i det. Tänk om mina barn fick se mig brinna levande i åratal framöver, på olika ställen på internet? Hur mår hans föräldrar, fru, barn och syskon som med all säkerhet kommer att få uppleva det gång på gång?
Jag tycker det är tillräckligt vidrigt att vi vet om att det har hänt. Vi behöver inte se det hända. Vi behöver inte vara så jävla nyfikna, helt enkelt.
Jag tycker vi ska visa den där unga piloten och hans familj respekt i stället.
Vi kan bry oss om och protestera mot det som hänt på bättre sätt än genom att dela det vidare på fb.

 

Jag fick många kloka kommentarer på inlägget och måste säga att det är skönt att det är fler som reagerar. Jag får lite känslan av att det är som S skrev – vi vill titta, för vi blir både äcklade och nyfikna. Det är samma som när man kör förbi en trafikolycka eller ser ett brinnande hus eller en färja i nöd – vad har hänt? Är någon skadad? Syns det blod?

Vi är vidriga fluktare, allesammans, och jag är absolut inte bättre. Jag tittade naturligtvis också på de där bilderna på den brinnande mannen, men försöker trösta mig med att jag åtminstone har samvete nog att inse att det är ett övergrepp mot honom att göra det. Och dela bilderna gjorde jag INTE!

 

En annan sak som en bekant delade var ett gäng bilder på unga mörkhyade män, som påstods vara de som våldtagit en kvinna på Finlandsfärjan förra veckan.

Det är också en sådan där upprörande händelse som lätt får känslorna att dra iväg. Någon med lite kunskaper i photoshop snor ihop ett gäng bilder och skickar ut: ”KOLLA, här är dom som gjorde det!” – och så går drevet.

Men stopp lite nu! Vet du ens om det är rätt personer som är på bilderna? Var du där? Såg du det hända? Eller grundar du bara dina åsikter på vad du läst på ställen som Flashback och Avpixlat?

Dessutom: fram tills dess att domstolen sagt sitt, så är de att betrakta som oskyldiga.

Ofta blir jag så jävla less på att folk är så himla lättlurade att de går på sådana här drev på nätet. Människor som jag tror är vettiga, normala, trevliga och roliga visar sig vara riktiga puckon som gladerligen delar rena lögner utan den minsta eftertanke eller källkritik.

Ibland har jag tänkt att jag skulle ta en bild på någon av de här som gärna sprider dynga, hitta på en historia och börja dela den, bara för att visa vilken enorm spridning en sak som inte är sann kan få.

”Kolla, här är den där jävla XX som våldtog min dotter i fredags. Polisen låter honom springa omkring fritt, fast det finns bevis. Fy fan, om bara någon kunde slå ihjäl honom! Här är hans namn, adress och telefonnr …”.

Låt säga att 100 av mina vänner delar det = 100 delningar

Låt säga att dessa 100 har 10 vänner var som delar det vidare: 1 100 delningar.

Var och en av dessa 1 000 delar det, och tio av deras vänner gör det: 11 000 delningar.

x 10 = 110 000 delningar.

x 10 = 1 100 000 delningar.

…. om jag gör det, så är den killen körd för all framtid! Och ni ska veta att det är såååå enkelt att göra det – bara ett par knapptryck bort, liksom.

 

Nej, nu ska jag duscha, ta ut hunden och ge mig av till mitt arbete. 3an och 9an i dag. Tänk, jag visste inte ens att 9an hade natttrafik, men alltid lär man sig något.

Hejhå!

 

/Anna

 

 

 

 

 

Fuck the duck until exploded …

En gång i tiden var jag översättare. Här är en länk till ett antal roliga skyltar. Förhoppningsvis har den som översatt dem också ett annat jobb i dag:  Tokiga översättningar.

Nu ska jag bygga en ny hemsida för mina böcker, korsord och allt annat frilansjobb. Insåg att den gamla hemsidan om böckerna inte är uppdaterad på allvar sedan 2006. Visserligen har jag ändrat förstasidan och djurens porträttgalleri (framförallt den sistnämnda sidan är ju oerhört viktig!) men har inte lagt till böcker och allt annat jobb jag gjort under åren som gått sedan dess.

I går var jag i stallet på eftermiddagen, och vi hade så himla kul.

Vi är ett stort och roligt gäng som håller till på Stall Surmulen, allt från vildsinta fjortisar till medelålders tanter och äldre farbröder. Snacka om påfyllning av energinivån, som varit ganska låg på sistone. Och på lördag blir det champagne med bästa L och hennes familj. Finns ju en del att fira, minsann! 😉

Nu – arbeta och göra en fin, ny hemsida med fräscha bilder och en massa nytt material. Det tar väl ett tag att få färdigt den, men den som väntar på något gott och så vidare.

 

/A