Författare: Anna

Åh, vad jag älskar minionerna. Jag vill ha några stycken. De skulle få det bra hos mig. Jag är lite lik en minion. Faktiskt är det så. Vi skulle tycka om varandra.
Fick en jättefin handduk i födelsedagspresent av gudsonen i dag och en tårta med minionerna på, som jag just svalde sista biten av. Nomnomnom … Inte dumt alls tillsammans med en deckare av Lena Matthijs som äldste sonen köpt.

 

I övrigt försöker jag skriva. Blir störd hela tiden. Lyssnar på Mozart och det hjälper inte. Försöker tänka på hur jobbigt han hade det – ingen dator, inget elektriskt ljus, inget internet, ingen facebook, ingen mobil, ingen perco … Hade han ens kaffe, stackaren? *suck*
Hjälper jättemycket att tänka på hans liv och inse hur priviligierad man är. Om han levt i dag, vem hade han varit då? Som Avicci kanske? Eller Lasse Berghagen? Rammstein? Alphaville? David Bowie? Stand-Up-komiker, skådespelare, programledare, säkert världsberömd på något vis – eller många vis.
Fatta hur kul han hade haft i vår tid. Han hade passat in. Trivts som fisken i vattnet.

Nu ska jag hämta mer kaffe (koffeinfritt) och sätta igång igen.

/A

 

”Kära Dagbok, nu ska jag berätta allt för dig.
PS. Jag är åtta år!”

Ja, det var så det började. Minns fortfarande hur pappa och jag åkte till en bokhandel och jag köpte min första dagbok. Det var den 30 mars 1973. Vi måste ha bott i Linköping på den tiden, för vi flyttade inte till Bankeryd förrän den 1 juli det året.
Sedan dess har jag skrivit, skrivit och skrivit.

Det händer att jag ångrar att jag inte gick natur på gymnasiet, eller läste in matte, fysik, kemi och biologi på KomVux efteråt. Veterinär tror jag hade varit kul att vara. Eller kanske läkare. Jag tror jag hade gillat att forska, skriva, undervisa studenter och åka runt på konferenser och berätta om saker som jag upptäckt. Jag hade säkert blivit en sådan där udda professor helt utan administrativa kunskaper, som med håret på ända och de hoptejpade glasögonen på näsan kom jäktande försent till föreläsningarna, utan att ha en aning om vilken veckodag det var.

Men att skriva var det enda som gällde.

Det fånigaste av allt var att jag hela tiden trodde att om jag bara fick en bok publicerad, då skulle jag få vara med i Det Coolaste Gänget på gymnasieskolan där jag gick. Fast tjoflöjt heller. Så cool lyckades jag aldrig bli! Mitt gamla och synnerligen o-coola ytterskal satt alldeles för hårt. *suck*
Å andra sidan har jag under årens lopp lärt känna en massa fantastiska vänner som var precis lika o-coola som jag de där hemska tonåren. Vi som betraktade de andra på avstånd, de där som visste hur man gjorde och alltid verkade ha så roligt, innan vi gick hem till våra ödsliga tonårsrum. Vi lyssnade på Dire Straits, Simple Minds och understundom även på New Order och drömde om framtiden.
Tänk om internet funnits då – vilket drömmarnas vattenhål det hade varit för en tonårstjej i Motala!

Haha, hör just nu Åsa Regnér på radion medan jag skriver detta. Hon gick i min klass på gymnasiet, hette Gustafsson och var naturligtvis en i det coola gänget. Numera minister och socialdemokrat, då klädd i lamullströja, rutig kjol, skor med små tofsar och MUF-are. Så det kan bli! *sss*

I vilket fall – inget kan ändras i efterhand. Det som var gör oss till det vi är. Man måste hela tiden fortsätta framåt.
Ungefär så.

/A
(tur att man kan ändra sina blogginlägg hur många gånger som helst i alla fall!)

Med Rocky Boy sommaren 1983

Affischen för den nya filmen med George Clooney är verkligen usel. Jag ledsnade och skrev till Disney på deras sida på fb. Vad lever de i för århundrade egentligen? Suck …

 

 

… och jag försöker skriva. Fick en jättebra idé i går när hundarna och jag var ute på sista kvällspromenaden. Stod där i det blöta vårgräset medan hundarna sniffade på sitt och plötsligt ”AHA!”.
Sedan i dag när det är dags att skriva ner alltsammans går det så trögt, så trögt … Suck, suck, suck …
Jag går och gör lite lunch i stället. Ska köra buss både i morgon och i övermorgon, och matlådor är ju alltid bra att ha. Dessutom borde jag ta itu med bokföringen, så den kan trilla ner i en postlåda nära mig så snart som möjligt.

Men åh, denna seghet …

---

 

I går var det förresten en helt fantastisk dubbel regnbåge vid stallet. Först ösregn, sedan lyste regnbågen otroligt starkt. Flera som lagt ut bilder på fb har fotograferat hela regnbågen, men jag fick bara med en liten del, och inte blev det bra bilder heller.

Här är en i alla fall:

 

Nej nu – mot spisen.

Ajöken!

 

/A

 

I dag har vi (det vill säga Carro och jag) för första gången kört Mackan med travsele och min gamla travrockard. Och vilken glad häst som sprang där mellan skaklarna! Det riktigt lyste om honom när vi körde iväg ut i dalen.
Vi körde bort till sommarhagen och sedan vidare upp på Militärvägen, där vi vände vid backen och körde hem igen.

Vid ett par tillfällen lät C (som körde) honom trava på lite snabbare – och det är helt enormt vilken kraft det är i en kallblodstravare. Tyvärr är det ju folk överallt i Hågadalen, så det var ju bara några hundra meter, men ändå kändes det som en liten försmak av hur det KAN kännas. Tyvärr tyckte säkert C att jag var lite harig. Jag gillar INTE att sitta bredvid när någon annan kör och jag inte har kontrollen på hästen.
Enda smolken i glädjebägaren var en gubbe, som såg väldigt arg och sur ut trots att vi tog det lugnt förbi, så nu kommer det väl snart en insändare i UNT om att folk tränar travhästar i naturreservatet … Suck! Ibland längtar jag ut till en enslig gård i skogen någonstans, långt bortom all ära och redlighet.
Men bortsett från gubben, så var det himla kul att köra igen, och jag känner mig så himla trygg trots allt, när jag åker efter Mackan. Han är verkligen kanonsäker framför vagnen och det är så kul att ha en bra körhäst efter alla vändor jag har varit ute på tidigare i hästlivet.
När vi kom hem fick jag träna på att snurra remmarna kring skaklarna, så jag kan spänna för själv i fortsättningen. Vilket j*kla mekande! Men jag gillar ändå travgrejor bättre än vanliga körgrejor. Det känns bra att vagnen faktiskt sitter fast och det är jätteskönt att slippa glappande draglinor och en massa annat i remväg som ska spännas och anpassas och joxa med.
Ser fram emot fler roliga körturer med Mackan i sommar – ute hos KH finns det massor av kilometer väg, och betydligt färre människor än här inne i stan.
Då ska det minsann gå undan, det kan jag lova! 🙂

/A