… och jag vill bara sitta i soffan, dricka kaffe och klappa katten. Läsa facklitteratur som tidningen Ridsport går också an. Tyvärr är den inte alls lika rolig nu som när både den och man själv var yngre. Allt handlar om svenska varmblod (alias långbeningar) och tävlingar på elitnivå.
Vanliga människor, typ medelålders tanter på knubbiga kallblodstravare, syns absolut inte alls till i spalterna, och den charmiga blandningen av högt och lågt har helt försvunnit till förmån för en elegant tidning för halvblodsfolk.
Men så är det i tidningsbranschen i dag. Man måste nischa sig för att passa in och överleva, och det är förstås på gott och ont. Den har i alla fall klarat sig hittills, till skillnad mot Hästfocus som fick lägga ner härom året.
Har fått en del reaktioner från testläsarna på senaste manuset, och de är övervägande positiva!
Jag velar just nu mellan två ytterligheter: är testläsarna snälla för att de är mina vänner, och jag ständigt matar dem med kakor i stallet – eller är det här manuset faktiskt ganska bra?
Ja, svaret kommer den dag titeln ligger på Storytel och lyssnarna ger sin dom. Usch, det är jobbigt att bli bedömd och inget jag rekommenderar för den som har en vek själ.
Håller just nu på med ett alldeles vanligt hästboksmanus, bara för att det är så himla roligt att skriva, och det känns verkligen som att glida fram som en räkmacka!
Vem som ska ha manuset vet jag inte. Nuförtiden brukar ju de flesta manus jag skriver vara mer eller mindre beställda i förväg, men det känns himla skönt att inte behöva tänka på det. Jag skriver det bara för mig själv – och jag skriver den hästbok jag själv hade älskat att läsa när jag var i tio-elvaårsåldern.
Kanske ger jag ut boken själv till och med, bara för att testa hur man gör. Det får vi se när det är klart!
Men nu – dags att fortsätta!
/A