Månad: november 2019

… får det vara nog med novembermörker. Upp med julstjärnan och livet känns plötsligt mycket roligare!

Det blir alltid en tomhet efter att ett manus är klart, och även om jag just nu skriver på ett hästboksmanus, så känns det lite tråkigt utan Wendela och hennes värld. Tänker dock redan på nästa bok, så det där med en eventuell sysslolöshet löser sig framöver.

I övrigt städar jag kontoret, är i stallet, kör buss och funderar på ett lite större projekt som är på gång i mitt liv. Det ska bli jättespännande, och förhoppningsvis kan det leda till en annorlunda arbetssituation framöver.
Ibland känns det som om hela min blogg går ut på att berätta ingenting om framtiden, med alla dessa ”hemliga projekt”, men vad tusan!
Man kan ju inte avslöja saker innan de är i hamn, och när de väl är i hamn – ja, då är det inte mycket mer att skriva om dem än att ”nu är det klart, och jag ska fortsätta vidare framåt”.
Ungefär så.

Ibland undrar jag om någon överhuvudtaget läser den här bloggen. Får aldrig några reaktioner, och när jag har kommentarer påslaget så kommer det bara en massa spam och elände. Du som eventuellt läser, kan väl höra av dig på något vis? Vore skoj! FB finns ju, liksom Instagram, där jag heter Anna_rattrattan.

Men nu – fortsätta städa!

 

… och jag vill bara sitta i soffan, dricka kaffe och klappa katten. Läsa facklitteratur som tidningen Ridsport går också an. Tyvärr är den inte alls lika rolig nu som när både den och man själv var yngre. Allt handlar om svenska varmblod (alias långbeningar) och tävlingar på elitnivå.
Vanliga människor, typ medelålders tanter på knubbiga kallblodstravare, syns absolut inte alls till i spalterna, och den charmiga blandningen av högt och lågt har helt försvunnit till förmån för en elegant tidning för halvblodsfolk.
Men så är det i tidningsbranschen i dag. Man måste nischa sig för att passa in och överleva, och det är förstås på gott och ont. Den har i alla fall klarat sig hittills, till skillnad mot Hästfocus som fick lägga ner härom året.

Har fått en del reaktioner från testläsarna på senaste manuset, och de är övervägande positiva!
Jag velar just nu mellan två ytterligheter: är testläsarna snälla för att de är mina vänner, och jag ständigt matar dem med kakor i stallet – eller är det här manuset faktiskt ganska bra?
Ja, svaret kommer den dag titeln ligger på Storytel och lyssnarna ger sin dom. Usch, det är jobbigt att bli bedömd och inget jag rekommenderar för den som har en vek själ.

Håller just nu på med ett alldeles vanligt hästboksmanus, bara för att det är så himla roligt att skriva, och det känns verkligen som att glida fram som en räkmacka!
Vem som ska ha manuset vet jag inte. Nuförtiden brukar ju de flesta manus jag skriver vara mer eller mindre beställda i förväg, men det känns himla skönt att inte behöva tänka på det. Jag skriver det bara för mig själv – och jag skriver den hästbok jag själv hade älskat att läsa när jag var i tio-elvaårsåldern.
Kanske ger jag ut boken själv till och med, bara för att testa hur man gör. Det får vi se när det är klart!

Men nu – dags att fortsätta!

/A