Många tror att alla namn i böcker är sådär finurligt uttänkta, och att man som författare sitter och gnuggar geniknölarna när alla ska döpas. Ja, kanske har namnet till och med har en viss innebörd?
Men nej, så går det inte till i min kattsoffa i alla fall, vill jag bara meddela.
När någon ska döpas, så blir det första bästa namn som dyker upp i huvudet.
Man kan alltid ändra senare i processen om det behövs, och att sitta och fundera ut namn är totalt ointressant för mig i alla fall. Det bara stoppar upp skrivprocessen, och så bryts koncentrationen.
Mitt ointresse för namnen gjorde att Wendela Vide väldigt länge hette Rebecca i förnamn. Ett fint, lite annorlunda namn som dök upp när det behövdes ett namn på min huvudperson. Men sedan insåg jag att huvudpersonen i Åsa Larssons underbara deckare heter ju Rebecka Martinsson.
Aha, liksom. Det var säkert därför namnet poppade upp, och så var det bara att ändra till något annat.
Det fanns bara en i Oväntad död som hade ett namn innan jag började skriva: Berndt. Ja, någon i boken skulle heta just Berndt. Fråga mig inte varför, men han hette det och fanns där som en person redan när jag skapade det första worddokumentet. Sådant händer ibland, och det är bara att tacka och ta emot.
För övrigt måste jag skryta lite så här på slutet av dagens inlägg: trots att det gått en månad ligger båda mina deckare kvar bland de tio bästa på Storytels topplista. Det känns helt fantastiskt! Och jag är så otroligt glad över alla läsare som hör av sig och gillar böckerna, både vänner, bekanta och helt okända. Tack för att ni finns där ute och ger mig chansen att få skriva ett tredje manus om Wendela Vide!
Men nu – dags att koja efter en lång dag. I morgon är det dags att röja på kontoret. Kattsoffan är mysig, men arbetsställningen tär på kroppen, så det är dags att flytta tillbaka in till skrivbordet igen innan ryggen ger upp alldeles. Man ska vara rädd om små sår, fattiga vänner och klämda diskar – den saken är klar!
/A