Mina deckare är enbart hitte-på.
Att det ändå finns paralleller till verkligheten ibland, beror på att våra liv är så oerhört komplexa. Det är nästan omöjligt att skriva en bok utan att saga och sanning någon gång snuddar vid eller går in i vartannat.
Själv tycker jag att saker ska vara rätt och riktiga – till exempel att Wendela Vides jobb som veterinär är rätt beskrivet.
Men det som händer henne är enbart saker som fötts i mitt huvud. Och, vill jag noga påpeka, inga djur har kommit till skada under manusarbetet. Ingen mer än möjligen den gamla senildementa kattan, som gärna känner sig oerhört kränkt över att inte få sitta ovanpå mig hela tiden medan jag jobbar. Men det är faktiskt en arbetsmiljöfråga, precis som att hon inte får kräkas på tangentbordet.
I dag fick jag kommentarer i en facebookgrupp från en person som är upprörd över att OVÄNTAD DÖD inte är ”snäll” mot människor som sysslar med alternativmedicin. Jag har ”smutskastat en hel yrkesgrupp”.
Sådant gör mig lite trött.
Alltså: hur ska en kunna skriva om en hela tiden måste ta hänsyn till en massa andra människors tyckanden och åsikter?
Då blir det inte många ord, kan jag säga.
Ta bara exemplet med försupna gamla muttrande poliser som har problem med sitt själsliv. Hur många finns det? Räcker fingrarna för att räkna ut det? Njae … Får nog ta till tårna också.
Ändå har jag ännu inte mött en enda polis som kommenterat den sortens deckare med orden att hen är kränkt för att någon ger en felaktig bild av hur en polis arbetar.
Och det gäller ju oavsett yrkeskategori.
Att en deckare handlar om en sjuksköterska som mördar sina patienter, betyder inte att alla sjuksköterskor är onda – exempelvis. Man måste kunna skilja på fiction och verklighet.
Likaså om en person i en roman säger något ”som inte är helt okej”, så inse att det är hitte-på det också. För om man skapar en trovärdig bild av en personlighet i en bok, måste man självklart ta med också det fula, det dumma och det korkade. Vi bär alla på tankar som vi inte alltid yppar – eller bara berättar för de allra närmaste, eftersom vi skäms för dem.
Wendela Vide tänker en del rätt beska saker i Oväntad död – och ja, det för att hon är just sådan som person. Sammansatt. Inte alltid korrekt och menlös. Ibland stressad, förbannad och dum. Ja, precis som för oss andra rinner det över hos henne också ibland. Och genom att låta henne säga en elakhet eller tänka en dum kommentar, blir hon motsägelsefull och flerdimensionell – helt enkelt mänskligare.
Hon blir också roligare att skriva om, och berättelsen mer trovärdig, även om den bara är hitte-på. För det är just vad det är!
/A
PS. Har äntligen skaffat en spökskrivare! Fast det funkar lite sådär än. Kanske blir bättre när Skrutis lärt sig att inte sitta på tangentbordet? 😉 DS.
