När jag var liten var hovslagaren en man. En smula sliten kom han körande in på stallplanen i sin skrotbil, med en hund av obestämt ursprung i framsätet.
Hovslagaren var en man omgärdad av mystik. Han hade exempelvis alltid en egen tideräkning. Tisdag klockan 16 kunde vara vilken tisdag som helst den månaden. Eller en fredag. Eller ingen dag alls.
Ibland fanns det en bra anledning till att han kom försent. Plåster här och där, en fläskläpp, blåmärken eller till och med gips, tydde på ett tufft liv.
Vi hästtjejer lyssnade andlöst på hans historier och beundrade hans mod och dåd, medan hunden systematiskt nosade igenom stallet på jakt efter rester av döda möss, hästpellets och bitar av hovhorn – en blandning som fått de flesta andra jyckar att avlida i svåra plågor inom en kvart.
När hästen var färdigskodd flåsade och pustade hovslagaren en aning och torkade svetten ur pannan. Han kallade in hunden, fick pengarna i handen, sparkade igång sin skrotiga bil och försvann i ett moln av blå rök. Man visste aldrig om han skulle komma tillbaka fler gånger, eller om det var dags att försöka hitta någon annan som kunde sko.
Något som påminner om ett vågspel – lika mycket nu som då.
Det är nämligen inte alltid den som snackar mest som är duktigast på att sko. Hovslagarna har ju naturligtvis också följt med utvecklingen, och lägger numera en hel del tid både på att göra reklam och sälja in sig. Och det är lätt att gå på en person med ett välsmort munläder, som pekar på hästens hovar, talar om hur usel ens förra hovslagare var och meddelar att hen är en gåva från Gud till alla hästägare och nu ska rätta till alltihop.
Ibland blir man lite trött, minst sagt.
Som tur är finns det andra hovslagare också. De där som utan att babbla en massa lull-lull bara skor, och gör det så himla snyggt att hästen ser lika välskodd ut sex veckor efter besöket som när fötterna är precis färdiga.
De kan jobbet utan och innan, och har känslan för hur det ska vara, men de behöver inte skryta med sina kunskaper eftersom resultatet talar för sig själv. Den sortens hovslagare ska man vara rädd om, bjuda på kaffe och bulla och viktigast av allt: lyssna på historierna om hens mod och dåd, med samma intresse som man gjorde som fjortonåring …
Hovslagaren i den senaste Vera och Busterboken är en tjej som heter Jenny. Hon visar, förklarar och skor om Buster, medan Elin och Vera tittar på. Hittills vet jag inte en enda bok som handlar om hovslageri, skriven för mindre barn, så jag hoppas att läsarna ska tycka det är roligt att läsa den!
Här kommer en sneak peak ur boken, som inte finns i affären än – men den är på gång.
Själv är jag på gång till busseriet. Hela Uppsala är avspärrat för cykellopp i dag, och det drabbar förstås oss som kör buss. Fattar inte varför man måste lägga sådant där mitt inne i en storstad? Knöligt och krångligt för alla oss (majoriteten!) som inte är ett dugg intresserade, och jag hade hellre varit ledig och njutit av en dag i solen. Men ibland måste man ju arbeta, så är det bara.
/A