I en författargrupp jag var med i på FB var det en himla massa tjat om namn. ”Jag har en person här som är si och så – vad ska hen heta?”.
Alltså, jag antar att det egentligen handlade mer om att få kontakt med andra skrivande människor och visa att man är en av dem som skriver ”på riktigt”, men frågan är ändå intressant.
Hur mycket jobb ska man lägga på namnen i sina manus, liksom?
Själv lägger jag inte ner något jobb alls på dem, utan tar bara första bästa som dyker upp i huvudet. Dels kan man alltid ändra senare, dels tänker jag att det undermedvetna säkert gör sitt jobb bäst utan inblandning. När jag skriver har jag alltid en bild av hur personen ser ut, rör sig, pratar – och då vet jag också på något sätt automatiskt var hen heter.
I många fall ändras dessutom namnet så småningom av förlaget. Vera hade flera olika namn, innan hon blev just en Vera – Nelly, Kajsa och Elsa var några förslag. Gotlandsrusset Buster däremot, han har hetat Buster hela tiden.
Om jag kör fast med ett namn, det händer ju trots allt ibland, brukar jag googla namnstatistik. Skriver man om någon född ett visst decennium, är det ju bra att använda ett namn som var populärt då.
Det ger ju en vink om tidsperioden, som inte är helt oäven. Fast sedan kanske jag ändå tar namn 99 på listan med 100.
I övrigt är jag precis på sluttampen av mitt hemliga projekt. Känns fint! Egentligen borde jag fira med champagne, men en j*kla snuva har gjort att alvedon och te med honung är grejen. Är så förbaskat trött på virusar, och förstår inte varför de ger sig på mig ideligen. Vik hädan, säger jag bara! >:(
Men nu – stallet!
/A