Månad: februari 2016

Vi har skaffat ett fadderbarn – en liten tös i Nepal som förhoppningsvis kommer att få ett bättre liv, tack vare att sambon och jag bidrar med en liten, liten skärv av vårt överflöd varje månad.
Det var på facebook som jag snubblade över Love Nepals inlägg, och blev otroligt illa berörd.
Kastsystemet i Nepal och Indien innebär att vissa människor – framförallt de som är av Badifolket – är mindre värda än de halvvilda hundarna på gatan. För kvinnornas del betyder det att de är lovligt villebråd och att vilken man som helst, när som helst, har rätt att våldta, misshandla eller slå. Gifta kvinnor misshandlas ofta av sina män, behandlas som sexslavar eller tvingas till prostitution.
Många små flickor, ibland inte äldre än 7-8 år, säljs av sina utfattiga föräldrar till bordeller i Indien, där de sedan tvingas arbeta som prostituerade. De barn som föds av dessa kvinnor, är om möjligt ännu mindre värda än sina mödrar. Om de inte får stanna på bordellen, tills de själva kan börja försörja sig som prostituerade, läggs de på soptippen för att självdö …
Det är så jäkla vidrigt så det är bara inte sant!

Anledningen till att jag valde just Love Nepal är att jag ville stödja en organisation som arbetar för kvinnor och barn, mot trafficking, människohandel och sexuella övergrepp.
Det är synd om många män också, visst, men män som grupp roffar faktiskt åt sig en j*kla stor del av världens resurser, helt utan hjälp. De har så de klarar sig ändå, om ni frågar mig …
Badikvinnorna är dessutom en grupp kvinnor som vi i väst sällan ser eller hör talas om. Andra länder och deras problem ligger närmare.
Genom Love Nepals försorg får de räddade tjejerna en chans att leva ett vettigt liv – de slipper övergrepp och misshandel, de får bo på organisationens barnhem, får utbildning och därmed också möjlighet att försörja sig själva så småningom.
Organisationen Love Nepal har sitt säte i Vetlanda. Den startades av familjen Alfvén, och har sedan 2009 räddat närmare 600 flickor. Det är både spädbarn, prostituerade barn från bordeller och flickor ute i de nepalesiska byarna som legat i riskzonen för att bli sålda.
Här är Love Nepals hemsida, där du kan läsa mer om deras arbete för de här tjejerna och här hittar du Hannahs berättelse.
Här finns en youtubefilm om organisationen: Love Nepal
Dokumentär på youtube om hur polisen fritar flickor på en bordell i Indien. 

 

Gör något du också!

 

/Anna

Så har Bibliotekstjänst sagt sitt. Fick just det här i mejlen från Sofia på förlaget. Härligt med positiva recensioner, men bäst av allt är att den tredje boken, som kommer ut i maj, faktiskt är ännu bättre än de här två!

/Anna

---

 

Önskeponnyn

Lättläst kapitelbok. Önskeponnyn är den första boken om Vera och Buster. Här handlar det om när Vera för första gången träffar gotlandsrusset Buster. Vera och hennes familj har precis flyttat in i ett nytt hus och på natten hör Vera konstiga ljud. Hon stiger upp och går ut och hittar en liten brun ponny. Hon följer efter den i mörkret, skräms av en älg, ramlar och gör sig illa i foten. Då kommer den lilla hästen tillbaka och hon rider på honom hem till hans stall. Allt slutar bra och Vera får komma tillbaka och träffa Buster igen. Författaren Anna Sellberg har tidigare skrivit hästböcker för mellanåldern. Boken ingår i Rabén & Sjögrens serie Lättläst. Illustratören Sara Julin Ingelmarks bilder fyller hela uppslaget och skapar ytterligare känsla och närvaro till texten. Det är läskigt med mörkret, skuggorna, älgen och ugglan som flyger upp. Och det är ledsamt när man slår sig, men också så mjukt och trösterikt när en mjuk mule buffar på en. Detta förmedlar bilderna, kanske mer än texten. Text och bild samspelar ändå bra. På slutet finns en faktadel som kortfattat berättar om gotlandsrusset. En bok som är väl anpassad till nybörjarläsaren. Helhetsbetyg: 3. – – Annakarin Lindberg..

 

Nu rider vi!

Lättläst kapitelbok. Nu rider vi! är andra boken om Vera och Buster i Rabén & Sjögrens serie Lättläst. I förra boken träffade Vera Buster för första gången medan hon nu skall få rida honom för första gången på ridbanan. Men först skall han göras i ordning – hämtas från hagen, sadlas, tränsas. Själv har Vera klätt sig för ridturen – men kanske har det inte blivit helt rätt. Anna Sellberg och illustratören Sara Julin Ingelmark berättar i text och bild om varför man behöver vissa speciella ridkläder, hur man sadlar, hur man sätter på grimman, hur man håller i tyglarna och lite om de grundläggande stegen ridning. Fakta bakas in i en skönlitterär form och bilderna förstärker texten och förklarar vissa grundläggande fakta ytterligare. Det hela blir pedagogiskt och lättillgängligt för den ovana läsaren och ryttaren. Veras känslor inför de olika situationerna skapar också både igenkänning och utgångspunkter för vidare samtal. Avslutningsvis finns en faktadel som tar upp vad som kan vara bra att ha på sig när man skall rida. Helhetsbetyg: 4. – – Annakarin Lindberg..

 

I dag gjorde jag något jag tänkt ett tag: köpte ett par stora kartongark och en massa postnotislappar i olika färger. Tänkte att jag på detta vis skulle kunna hålla ordning på en del saker i det manus jag pysslar med på fritiden.
Men nu sitter jag här och stirrar på alltsammans och undrar VARFÖR det skulle funka bättre än min vanliga metod att använda hjärnan? Och hur ska jag göra för att få det effektivt, liksom? Känns urfånigt att sitta och skriva saker på postnotislappar och sätta fast på ett kartongark, när man har en dator.
Kanske borde jag sätta fast postnotislapparna på kanten datorskärmen i stället? Kommer förmodligen att vara effektivare, så jag tror vi kör på det.
Och så är jag ju lite lite sugen på Scrivener ändå. Jag älskar ju sådana där saker som framstår som om de gör mitt liv mer organiserat och välordnat, även om de inte gör det egentligen, på riktigt …

Nu är det dags att korsorda lite, och sedan sova.

Godnatt!

 

 

 

I dag när jag gick till Bokus och tog en titt så låg de där: Vera och Buster! Äntligen har de galopperat ut i verkligheten. Hoppas att de ska få många, många små barn att älska hästar – och då i synnerhet russ!

Vera och Buster hos Bokus

Men så är det det här med marknadsföring…
Nästa vecka ska jag till Nordstedts på fotografering, och jag vill verkligen INTE! Måste köpa något nytt att ha på mig och klippa håret, och jag har mycket större lust att shoppa nya ridskor och en snygg, vit vojlock som Mackan kan ha när vi ska rida pay&ride i dressyr på Säva den 28/2.
Men men …. vad gör man inte? *suck*

I övrigt skriver jag vidare på mitt projekt X. Har gjort klart 2/3 ungefär. Nu får det manuset dock ligga ett tag, för jag måste göra klart Stora Korsordsboken, Min Häst nr 12 tillsammans med Signe, och ska dessutom sitta nämndeman torsdag och samt köra buss fredag och lördag. Puh, känns som det kommer att bli en jobbig vecka framöver! Bäst att trilla i säng.

Godnatt!

 

Det retar mig som f*n att jag inte längre minns allt jag vill komma ihåg. Förr fanns alltid allting kvar i huvudet. Människor, telefonnummer, storylines, hästar, korsord, artiklar, fakturor, saker att göra, folk att ringa … Nu trillar grejor bort hela tiden.
Undrar om det är min ifåns fel? Eller är det att hjärnan börjar bli gammal? Borde man försöka träna sin hjärna på något vis?
Hade hade en app på paddan ett tag, men ledsnade snart. Om det står grön med blå färg, så ska man klicka på grönt jättefort. Jaha, ock …?

Hur som helst så tittade jag i dag lite på programmet Scrivener. Det ser ju himla smart ut på sitt sätt, men samtidigt: ska man administrera sin text – eller skriva den?
Sitta och fylla i hit och dit, spara små söta lappar på en virtuell anslagstavla, dela upp, greja och pyssla. Det blir ju som en hobby till sist, förmodligen. Och som alla hobbys kommer det att ta tid från det som verkligen är det viktiga: att komma framåt i historien.
Och kommer återigen den där tanken: om inte jag kan hålla hela handlingen i huvudet, hur fasiken ska läsaren kunna det då?

Samma för övrigt med alla dessa råd om att redan innan man börjar skriva ha allting klart och nedskrivet: karaktärer, idé, historia, tidslinje …
Det förtar ju hela nöjet! Faktiskt. Det blir bara en enda lång fylleriövning av alltsammans.
Nuförtiden är det ju så himla lätt att ändra, om man plötsligt vill att huvudpersonen ska vara eller göra något annat än vad man tänkt från början. Det var annat förr, när jag satt med min gamla facit privat, knackade ner bokstäver på skrivmaskinspapper, och gjorde av med litervis med Tipp-ex när det blev fel. Då gällde det VERKLIGEN att tänka till innan man skrev.
Nästa år är det faktiskt trettio år sedan den första datorn landade på mitt skrivbord. En Amstrad PCW 8256 med illgrön text på svart botten …. *sann kärlek*

---

Arbetet just nu, då? Jo, tack. Bara fint.
Har skickat tillbaka kontraktet på en hästbok till Stabenfeldts. Alltid bra med lite reprint-pengar så här i renoveringstider!
Har också skickat synopsis till ett annat förlag på en idé. Kan bli bra det!
Ska börja med Stora Korsordsboken i morgon.
Skrivit en hel del på projektet. Känns himla bra det också. Det var för den skull jag skulle skaffa Scrivener, men jag har bestämt mig för att stryka i texten i stället. Om historien är så rörig att jag inte minns den utan extra verktyg till hjälp, då är det nog ändå inget bra manus.

Har också gjort en god gärning i dag: skickade 100 kronor från Paypalkontot till Wikipedia. Har tänkt göra det flera gånger tidigare, men har saknat Paypal, och vill inte skicka från mitt ordinarie konto.
Det kändes bra att göra det! Jag gillar Wikipedia. Tycker det är helt fantastiskt med all denna kunskap som finns samlad där. Visst finns det säkert en hel del som inte stämmer, men i det stora hela är det mesta okej. Det ser man om man läser de artiklar som rör ens egna ämnen.

Just det, åt en semla också, samt tränade dressyr med pånin, städade lite på kontoret och gjorde ett korsord till Stora korsordsboken.

Nu är det definitivt dags att sova!

Godnatt!

Semlabild stulen
från facebook 

 

 

 

 

Fy fan vad jag är trött på män (och vissa kvinnor) som tycker att kvinnor inte ska skriva böcker om det de vill, utan ALLTID TA HÄNSYN TILL FAMILJEN OCH BAAAAAAAARNEN – samtidigt som samma män gladerligen hyllar manliga författare som inte tar ett skit hänsyn till FAMILJEN OCH BAAAAAAARNEN.
Hur j*vla inskränkta kan ett gäng medelålders karlar som aspirerar på att kalla sig författare bli egentligen?
Dinosaurier är ordet, sa Bill.
Jajamensan, sa Bull.
Nä, jag får nog gå ur den där gruppen Författare på facebook, innan jag får för mig att skriva en elak bok, eller drabbas av en total hjärninfarkt och börjar springa runt som pippin i Kalle Anka på julafton.

www.youtube.com/embed/RtEfGDNpm10

Vad är det som är så svårt med att litteraturen ska vara fri? Att man måste få skriva vad man vill? Att litteratur utan frihet bara är en massa ord utan innehåll?
Ja, fan vet. Men få saker är tydligen mer provocerande än kvinnor som beskriver män på samma sätt som Strindberg & co genom århundradena har beskrivit kvinnor.

Gaaaah …. alipappaaliaiiiaiiiiaiiiiaiiiiaiiii …

 

 

 

 

 

Godnatt!