Fegisar …

…. det är sådana som skriver anonymt på nätet. Som startar grupper på facebook under anonymt nick. Som inte törs visa vem de är. Som därmed förstör debattklimatet, som omöjliggör en frisk och sund diskussion där saker stöts och blöts mot vartannat.

I anonymitetens dunkel kan man vara den rättfärdige. Man kan hänga ut privatpersoner. Sprida lögner om myndigheter. Länka till märkliga berättelser som inte går att vidimera, för de är ju påhittade.

Man kan påstå att kor som den på bilden nedan, borde få vara kvar hos sin ägare. Man kan ordna klappjakt på den som tycker annorlunda. På den som följer lagen och sköter sitt jobb. Själv är man omöjlig att nå.
Anonymt står den här typen av människor som suddiga skuggor, medan djur svälter ihjäl, drunknar i sin egen avföring, törstar, inte tas om hand.

vanvårdade kor

Ja, visst är det märkligt att man inte törs tala om vem man är, när man har så mycket åsikter om hur djur ska skötas och myndigheter arbeta – och dessutom så gärna hänger ut andra?

Fegt, är bara förnamnet.

 

/A

 

Bilden av sig själv

Hur ska man välja? Det är dags för en bild till förlagets vårkatalog, och så vill de ha en till hemsidan, och jag är i valet och kvalet. Som om det egentligen spelar någon roll för någon annan än mig själv?

Alla andra kommer att se på bilden precis som jag ser på andras bilder, utifrån ett eget perspektiv, med de egna glasögonen på sig. Lite ointresserat sådär, utan några direkta tankar på vad ful/snygg/fet/smal/gammal/ung hen på bilden är. En bild är en bild, liksom.
Ingen kommer att titta på bilden, peka på den, flina och säga ”men vilken ful bild”. Eller rättare sagt: det kanske de visst gör, men i så fall sk*ter jag väl i det? Ungefär. Jag ser ut som jag ser ut. Take it or leave it.

Jag har aldrig förstått varför folk tar åt sig av näthatarnas inlägg och åsikter. Alltså: jag gillar inte näthat. Tycker det är fruktansvärt omoget och barnsligt att lägga ner tid och energi på att skriva elakheter till någon annan. Skaffa ett liv i stället, är mitt enkla råd till dig som näthatar. Ett kul och bra liv där du slipper känna dig så avundsjuk så du måste spy din galla över andra människor.
För min egen del har jag aldrig varit utsatt för näthat, så det är ju enkelt att säga att jag inte skulle bry mig. Men faktum är att om det inträffade, skulle jag förmodligen helt enkelt bara låta bli att läsa det. Ta bort kommentera-funktionen, eller radera alltsammans. Tjoff, väck med det bara. Det man inte vet, kan inte göra en illa, är min åsikt.
Jag tror de som mår dåligt av näthatet som riktas emot dem, ofta är högpresterande människor som samtidigt också har ett behov av att synas och bli sedda. Väljer man att bli exempelvis tv-journalist, så väljer man också ett liv i offentligheten. Är man känslig, är det säkert otroligt lätt att ta åt sig av kommentarer som någon annan, som exempelvis jag, inte skulle bry mig om överhuvudtaget. Det gör mig nämligen inget om någon skriver att jag är ful och fet. Jag ska inte stå i tv-rutan dagen därpå och synas av 3 miljoner tittare och samtidigt göra ett bra jobb. Jag kan hasa omkring mellan köket och mitt skrivbord i pyjamas med otvättat hår och glasögonen på sniskan, utan att någon bryr sig.
Sedan ska man självklart inte behöva ta emot näthat. INGEN ska behöva läsa sådana dumheter om sig själv, oavsett vem man är eller vilket yrke man har. Men om man nu ändå blir utsatt för det – läs det inte, radera eländet, släpp det, gå vidare. Man ska inte ödsla tid på idioter. Livet är kort nog ändå.

I övrigt är det bråda tider nu och korsorden ligger på kö i datorn. Är jättetrött och hjärnan känns som en kokosboll för tillfället, så det är tur att jag ändå har en del rutin att falla tillbaka på. Fast när jag flätade in ordet MARSVIN i ett tredje korsord den här veckan, insåg jag dock att det nog är dags att fräscha upp ordförrådet en smula. Kanske till och med läsa en bok? Hm …
Årets Nobelpristagare Svetlana Aleksijevitj var för övrigt ingen jag kände till sedan förut. Vet inte om det är ett statement att hon är vitryss med tanke på hur världen ser ut just nu, men oavsett gillar jag att det är en författare som också har ena foten inom journalistiken som fick priset. Bra där!

/A

Solsken och hög himmel …

… men i dag är det lördag, så Hågadalen och Nåsten är full av människor, hundar, barnvagnar, cyklister, motionärer …
Å ena sidan har jag själv valt att leva mitt i en storstad. Å andra sidan blir jag så trött. Skogen ska vara en tillflyktsort, ridturerna fylla på reservkraften, men när man ideligen måste interagera med dem man möter blir det inte så.
Låt bli det då, säger någon, men så enkelt är det inte.
För det första hör det till vanlig hyfs att säga ”hej” när man ses. Sedan måste man ibland också uppfostra en del människor ”hallå, cykla inte så fort på den här vägen, det är en ridväg där det går hästar och du måste hinna se dig för!”, och så möter man understundom bekanta.
Det sistnämnda är alltid lika trevligt – som häromdagen när jag red på Anna Ehn och hennes promenadsällskap. 🙂 Tyvärr hann vi inte prata så länge, men ändå – åren går och vi båda jobbar på, var och en på sitt håll. Hennes och Mia Örströms barnböcker om den sprudlande Sally, får goda recensioner och jag tycker det är kalasbra att böcker om en vild och sprakande tjej får plats i litteraturen! Mer sådant åt folket!

För snart tio år sedan intervjuade Anna Ehn för övrigt mig om hästböcker (december 2006). Artikeln ligger fortfarande kvar på UNT, och kan läsas här. På den tiden hade jag en vit sagohäst med blå ögon – vackraste Cliffe. Åh, vad jag saknar honom ibland!

Nej, nu är det dags att bege sig ut i verkligheten. Matlådan är uppäten, magen proppfull, och förhoppningsvis blir det en kopp kaffe i solskenet på stallbacken och kanske en ridtur? Dock inte i damsadel …

Emma_damsadel

Emma Peek hoppar hästen St. Patrick över ett 2,13 m högt hinder. Bilden kommer från World Horse Museum i Kentucky, USA. De har både en hemsida och en facebookgrupp – rekommenderas! 

 

/A