Hur ska man välja? Det är dags för en bild till förlagets vårkatalog, och så vill de ha en till hemsidan, och jag är i valet och kvalet. Som om det egentligen spelar någon roll för någon annan än mig själv?
Alla andra kommer att se på bilden precis som jag ser på andras bilder, utifrån ett eget perspektiv, med de egna glasögonen på sig. Lite ointresserat sådär, utan några direkta tankar på vad ful/snygg/fet/smal/gammal/ung hen på bilden är. En bild är en bild, liksom.
Ingen kommer att titta på bilden, peka på den, flina och säga ”men vilken ful bild”. Eller rättare sagt: det kanske de visst gör, men i så fall sk*ter jag väl i det? Ungefär. Jag ser ut som jag ser ut. Take it or leave it.
Jag har aldrig förstått varför folk tar åt sig av näthatarnas inlägg och åsikter. Alltså: jag gillar inte näthat. Tycker det är fruktansvärt omoget och barnsligt att lägga ner tid och energi på att skriva elakheter till någon annan. Skaffa ett liv i stället, är mitt enkla råd till dig som näthatar. Ett kul och bra liv där du slipper känna dig så avundsjuk så du måste spy din galla över andra människor.
För min egen del har jag aldrig varit utsatt för näthat, så det är ju enkelt att säga att jag inte skulle bry mig. Men faktum är att om det inträffade, skulle jag förmodligen helt enkelt bara låta bli att läsa det. Ta bort kommentera-funktionen, eller radera alltsammans. Tjoff, väck med det bara. Det man inte vet, kan inte göra en illa, är min åsikt.
Jag tror de som mår dåligt av näthatet som riktas emot dem, ofta är högpresterande människor som samtidigt också har ett behov av att synas och bli sedda. Väljer man att bli exempelvis tv-journalist, så väljer man också ett liv i offentligheten. Är man känslig, är det säkert otroligt lätt att ta åt sig av kommentarer som någon annan, som exempelvis jag, inte skulle bry mig om överhuvudtaget. Det gör mig nämligen inget om någon skriver att jag är ful och fet. Jag ska inte stå i tv-rutan dagen därpå och synas av 3 miljoner tittare och samtidigt göra ett bra jobb. Jag kan hasa omkring mellan köket och mitt skrivbord i pyjamas med otvättat hår och glasögonen på sniskan, utan att någon bryr sig.
Sedan ska man självklart inte behöva ta emot näthat. INGEN ska behöva läsa sådana dumheter om sig själv, oavsett vem man är eller vilket yrke man har. Men om man nu ändå blir utsatt för det – läs det inte, radera eländet, släpp det, gå vidare. Man ska inte ödsla tid på idioter. Livet är kort nog ändå.
I övrigt är det bråda tider nu och korsorden ligger på kö i datorn. Är jättetrött och hjärnan känns som en kokosboll för tillfället, så det är tur att jag ändå har en del rutin att falla tillbaka på. Fast när jag flätade in ordet MARSVIN i ett tredje korsord den här veckan, insåg jag dock att det nog är dags att fräscha upp ordförrådet en smula. Kanske till och med läsa en bok? Hm …
Årets Nobelpristagare Svetlana Aleksijevitj var för övrigt ingen jag kände till sedan förut. Vet inte om det är ett statement att hon är vitryss med tanke på hur världen ser ut just nu, men oavsett gillar jag att det är en författare som också har ena foten inom journalistiken som fick priset. Bra där!
/A
