Har länge funderat över hur jag skulle skriva om det här utan att vara elak. Jupp. Jag vet att jag kan vara tämligen dryg ibland. Känsliga läsare varnas härmed!
Ni som frivilligt passerar linjen nedan, gör det på egen risk.
Hen är en person som skriver.
Hen blir i förbifarten tillfrågad om inte hen som är duktig på att skriva kan hitta på en kul historia till barnen i hens barns klass på en skola.
Hen går i taket totalt! Hen startar därför en nätdiskussion som går ut på att hen känner sig OERHÖRT kränkt av lärarens vänliga fråga.
HUR kunde läraren fråga så?
Har läraren INGEN respekt för författande?
FÖRSTÅR INTE läraren att hen inte arbetar gratis …?
FÖRFATTANDE ÄR MINSANN VIKTIGT OCH FRAMFÖRALLT INGENTING SOM MAN GÖR UTAN ATT FÅ BETALT!
Och så vidare.
Ni förstår, inte sant.
Suck.
Kommentarerna i tråden fick faktiskt Fru Prussiluskan i Pippi Långstrump att framstå som en hyvens människa med en skön stil och mysiga åsikter. Typ.
Jag kunde självklart inte låta bli att ge mig in i diskussionen. Försökte förklara att läraren säkert inte menade illa. Att hen borde ta det som en komplimang. Att läraren SÄKERT förstår att författande minsann också är ett arbete – och så vidare.
Fungerade inte.
Ingen förstod.
Jag var också dum. Fy mig. Till och med Den Kända Författarcoachen tyckte jag var dum. Minsann, så var det. *shame shame shame on me*
Sedan dess har jag gått och funderat på det här.
Vad är det som gör att vissa människor som skriver har en sådan grandios självbild? Varför är det så ohyggligt svårt att bli glad för en komplimang av typen ”du som är så duktig kan väl?” …
Varför kan man inte sträcka ut handen och vara givmild i stället? Varför är det så omöjligt att dela med sig av gåvan att kunna hitta på till andra som inte har samma möjligheter?
… och framförallt: VARFÖR HANDLAR DET BARA OM PENGAR?
Det finns faktiskt en värld utanför plånboken! Utanför kontonummer, visakortets blänkande chip och klirrande kronor i myntröret. Och jag tycker den är j*kla viktig faktiskt! Kanske den allra allra viktigaste!
Bland de där barnen kan det tänkas att det fanns en kille eller tjej som hade fått en aha-upplevelse av den där historien. Som kunde fått ett helt annat liv, tack vare att en givmild människa sträckte ut handen och visade vägen till en ny värld.
Kanske som den gången Zlatan måste ha insett att ”wow, det här är min grej!” och bestämde sig för att bli världens bästa fotbollsspelare. Eller när Nils Ferlin plötsligt satt där med en dikt som han knåpat ihop, och som en tidning ville köpa av honom. Eller …
Det behövs ibland så lite för att rulla en sten i en helt annan riktning än vad som egentligen var tänkt. Och som människa med resurser tycker jag att man har ett ansvar för att dela med sig av dessa.
Jag menar – hur svårt kan det vara?
Sedan är det självklart en annan sak att författare inte ska arbeta gratis. Att bli utnyttjad av stora, rika uppdragsgivare och göra massor av jobb för nålpengar – det är absolut inte okej.
Men att inte kunna sno en liten historia till en klass med barn i en skola, där man dessutom har sina egna barn gående, för att man anser sig vara En Författare Som Minsann Inte Jobbar Gratis *hmpf! Så det så!* – det är faktiskt rent och skärt trams. Det är en överskattning av den egna betydelsen helt i stil med kejsarens i sagan – ni vet, han som inte alls bar en gyllene klädedräkt, utan i stället var alldeles, alldeles väldigt naken …
/A
