Ibland blir jag så less på nätet. Eller snarare less på mig själv.
Jag KAN BARA INTE låta bli att tycka, kommentera, ha åsikter och stå upp för saker jag tycker är viktiga. Ändå så har jag ju så mycket annat att göra egentligen, saker som är både viktigare och roligare!
Särskilt svårt är det med hästfolk. Ja, jag vet, man ska älska alla, men det sitter hårt åt ibland.
Här är några internettyper som jag har stött på:
* Hingstägaren
Den här personen äger alltså en hingst. Den är typ tre-fyra år och fortfarande hingst för att den är så FIN att den NOG kommer att gå igenom, om inte på sitt utseende (37 poäng på 2-årspremieringen) så på sina fantastiska prestationer.
Att det då ska vara prestationer i världsklass, jamenvaddå?
Och att det är svårt och ett vågspel även för en rutinerad och duktig unghästutbildare med många års erfarenhet att ta fram en hingst som blir godkänd OCH får ston när den väl är godkänd – jamenvaddå?!
Nu är jag ju bara negativ för att jag inte har en hingst. Egentligen är jag ju bara avundsjuk. Det borde förresten alla vara!
Hingstar är faktiskt jättesnälla om man VET hur man ska hantera dem. Ston är MYCKET svårare att ha att göra med. Hur många har inte blivit ihjälsparkade av ston? Jojomensan!
Dessutom har hingstar mycket mer UTSTRÅLNING, så det så. Och ska man komma någonstans måste ju hästen ha UTSTRÅLNING.
Att en riktigt bra ryttare kan få fram utstrålning, till och med hos en stelbent gammal ridskolehäst från Polen – det har hingstägaren ingen koll på alls. Det handlar nämligen inte om att hästen. Det handlar om att ryttaren måste kunna rida hästen så den får chansen visa vad den går för!
Man kan ha hur många flashiga hingstar som helst, men kan man inte rida så står man sig ändå slätt. Exempelvis mot en duktig valack som inte behöver fundera på brudar, utan i stället ger 110 % när det gäller jobbet.
* Den vilda fjortisen
Fjortisen lägger ut en miljon bilder på sig och sin häst. På var och varannan bild rider hon utan hjälm, gärna barbacka med hackamore eller repgrimma, helst i full galopp i motljus på en nysådd åker. När en sur gammal tant (typ jag och tio andra!) påpekar det där med hjälmen är vi ”jävla kärringar och det ska vi minsann skita i!”.
Okej. Att hon vill tillbringa resten av livet som en broccoli efter att ha ramlat av och slagit huvudet i en sten är ju faktiskt hennes problem. Det har hon helt rätt i. Dessutom kanske skillnaden egentligen inte blir så stor, tänker man sedan, och går ut i köket och hämtar en ny kopp kaffe.
* Experten
Experten har en massa åsikter om precis allt.
Hen ger gärna vänliga och mångordiga tips av typen ”den där sadeln ser ut att sitta fint/dåligt/uselt/i bakvikt/framvikt/etc etc”. Sådana saker kan nämligen en expert avgöra utan problem, även om hen bara har sett en stillbild på en skranglig travare, tagen i stallgången, i mörkret, sent en kväll i november.
Experten är ofta för alternativa metoder och syns inte sällan tillsammans med hälsokostfreaket (se nedan!). De har aldrig träffats, men känt varann via nätet i ungefär 10 år, och vet ALLT om varandra.
(… fast tänk vad förvånade de skulle bli om de träffades någon gång?)
Om man blir nyfiken, och ställer frågor om utbildning och meriter, så är svaren från Experten oftast både precisa och svävande samtidigt. Jo, hen gick ju RIK 0 (fast glömmer säga att det var 1983 och att hen hoppade av efter en vecka). Sedan tycker hon ju inte att det här med tävlande är så viktigt. Och det är det ju förvisso inte. Fast det är ju bra om man åtminstone kan rida om man ska ge andra råd, tänker jag.
Så hon rider väl en del ändå?
Men nä … Hennes egna hästar går mest i hagen. Ja, för hur ska hon hinna med dem, när det finns så många därute som behöver ösa ur hennes outsinliga källa av kunskaper?
Dessutom är hon ofta en liten smula sjuk. Gärna någon udda sjukdom som ingen riktigt vet vad det är (utom dr House och han finns ju inte på riktigt!). En lagom liten sjukdom ska det vara, en som hindrar henne både från att jobba och rida. Det finns många att välja på om man googlar lite.
(… tur att hon åtminstone inte är elallergisk, utan kan ha datorn framför sig fjorton timmar per dygn. Minst!)
Och eftersom Experten ofta är sjuk, kommer hen gärna i sällskap med …
* Hälsokostfreaket
Hälsokostfreaket går på allt som skrivs om alternativa metoder. Man kan definitivt smörja in mosade björklöv på cancer och bli frisk. Det bara att göra det och skippa sjukvårdens metoder, som ju ändå bara ger en massa biverkningar. Socker och vitt mjöl är skapade av Satan himself och orsaken till både aids och ebola. Big Pharma styr över oss alla, tillsammans med de där som sprider ut chemtrails och lurar oss att använda fluortandkräm.
Hälsofreaket är inte sällan överkänslig mot hela det moderna samhället och därför sjukskriven sedan länge. Boendet är spartanskt: gärna en enkel stuga mitt ute i ingenstans. Helst vill hen inte ha med några moderniteter alls att göra. Det eldas med ved och i grönsakslandet prunkar de egenodlade biodynamiska grönsakerna till den helveganska kosten.
Konstigt nog har hälsofreaket alltid en dator, en internetuppkoppling och en egen hemsida. Ofta med en dagligen uppdaterad blogg – och ibland också med en webbutik där hen säljer hemgjorda alternativa mediciner, teer och salvor. Men den onda karma som datorn sprider omkring sig, kompenseras av att hen dricker mängder björksav och endast vatten som kommer direkt ur bäcken, hämtat i en träkåsa från 1896.
(fast i bakgrunden på en av bilderna på hemsidan skymtar en rulle ballerinakex, en kaffekopp och ett mjölkpaket från Arla … hur det kan bli, liksom!)
* Bekräftelsenörden …
Den här personen inleder ofta med ett minst två meter långt inlägg om ett problem. Man blir gärna engagerad. Man tycker synd om hen. Man vill gärna försöka hjälpa. Man tänker och funderar.
Men när man sedan kommer med förslag på hur problemen kan lösas har personen antingen a) redan testat och det gick inte b) vill inte testa därför att det kommer ändå inte att gå c) menar att problemet egentligen inte är ett så stort problem, MEN …
… och så fortsätter diskussionen i all oändlighet. Oavsett vad man kommer med för förslag, så vet personen alltid bäst. Du kan vara Gud Fader själv – du kommer ändå aldrig ALDRIG någonsin att kunna påverka bekräftelsenörden i någon som helst riktning.
Och om du inte ger upp, utan bara försöker och försöker och försöker, blir hen till sist riktigt otrevlig. Hur kul är det på en skala?! Låt bli det och spara din själsliga ork till annat som är viktigare. Som senaste avsnittet av Law & Order tillsammans med en god semla och en kopp kaffe.
(Men fattar du inte? Hen vill ju faktiskt inte ha någon hjälp! Hen vill ha uppmärksamhet, och kan gå över lik för att få den, bara det genererar ett tillräckligt stort antal inlägg på olika forum först.)
Och så till sist har vi … tadaaaaaaa! ….
* Idioten!
Och det är ju jag. Som läser och tänker och lägger en massa tid på att skriva meningslösa svar i vilsegångna diskussioner.
Som har skrivit det här blogginlägget i stället för att skriva en prosatext om snömolnens mörkblå färg, kärlekens innersta väsen eller den fåfänga jakten på skönhet vid stekandet av raggmunk.
Nåväl, jag är ju inte ensam.
Det är vi idioter som ger de andra typerna näring. Som fyller deras bekräftelsekvot, ger dem deras behov av kärlek, uppmärksamhet och skapar kontakt med omvärlden. Vi tar deras ångest och bär den med oss (tror dom i alla fall…!) och de suger girigt åt sig våra tankar, söta små smileys och ”kjjjjamizar” innan vi skiljs åt i natten.
Som tur är har vi varandra. Ja, för inte så sällan blir idioter god vän med andra idioter. Sedan tisslar och tasslar vi i privata meddelanden, puttar på varandras åsikter och inlägg, samt skrattar i lönndom åt expertens sadelråd, fjortisens fjortiskhet, hingsägarens tvärsäkra uttalanden, bekräftelsenördens ångest över en prick på benet och hälsokostfreakets råd till den sistnämnda.
Av det kan man lära sig att vi alla är lika goda kålsupare. Och kanske var det bara det jag ville komma fram till?
Eller som pöten Ekelöf en gång skrev: ”… det som är boskap i andra, är boskap också i dig”.
Det är ju bara att hålla med.
Mu.
/A
