Sluta tramsa och gör något du gillar!

Ibland blir jag så himla trött på folk. Jag är till exempel med i en grupp för författare på fb, och ibland får jag sätta mig på händerna för att inte skriva elaka svar på dumma inlägg. Jag fattar egentligen inte varför jag bryr mig, men någonstans är jag ju också lite nyfiken på vad andra sysslar med.

I gruppen är det en salig blandning folk – allt från storsäljande kändisar till egenutgivare, författarcoacher, förläggare, poeter, deckarförfattare, facknördar, lyckliga debutanter och dystra typer, som börjar inse att de troligen aldrig kommer att bli publicerade.

Stämningen är för det mesta god och folk är vänliga, kommer med råd och tips och stöttar varandra. De flesta är trevliga och jag har lärt mig en del – som att man ska undvika att ge ut sin bok själv på vissa ”ge-ut-själv-förlag”, som tydligen verkar ha satt i system att blåsa folk.

Trist med sådant.

Jag har också fått en hel del dubier mot författarcoacher. Det ger mig dålig magkänsla när människor som varken har gett ut egna böcker, eller har erfarenhet av att jobba på ett bokförlag, tjänar pengar på att coacha andra att skriva si eller så.

De som trots allt blir utgivna, är det tack vare författarcoachen – eller trots denne? Och hur många blir INTE utgivna för att deras starka personliga text förvandlas till något helt annat av en usel författarcoach utan koll?

Nåja, jag är säkert bara avundsjuk på att de tjänar en massa pengar. Fast jag skulle också kunna göra det där jobbet egentligen. Hur svårt kan det vara? Men jag vill inte.

Jag skulle inte kunna hålla uppe den där ”gulligull”-attityden mot värdelösa texter och dåliga historier, något som ju författarcoachen måste göra för att få sälja fler råd och kurser.

Så nej, författarcoacheri är något som faktiskt går fetbort för mig.

Men det här med trams, då?

Ja, kan någon förklara för mig hur man svarar på inlägg som det här (fritt citerat och ett ihopkok av ett antal inlägg): ”Jag vill skriva en bok men vet inte riktigt vad jag ska skriva om. Har ni något förslag? Förresten – huvudpersonen ska nog vara en kvinna i 23-årsåldern som är fotomodell. Vad ska jag kalla henne, tycker ni? Och vet någon här hur det är att vara fotomodell på riktigt? Sedan tänkte jag att hon skulle bli mördad. Har ni någon idé om hur?”.

Seriöst: om du inte har en idé – varför skriva alls? Gör något vettigare i stället! Läs exempelvis andras böcker. Då får du input som på sikt ger din egen kreativitet en skjuts framåt.

Så det här med namn: Om huvudpersonen är så tråkig att du inte själv kommer på ett namn – hur ska du då få läsarna att intressera sig? Bra personer i böcker har sina namn direkt när de föds i ens huvud!

Och till sist: om du inte har erfarenheter, hur ska du kunna skriva något som berör? Jo, visst, man kan göra research, men det är mycket jobb och ändå inte säkert att det blir autentiskt när det väl är klart.

Sedan kan man såklart använda sin fantasi och skriva den 347:e Sagan om ringen-versionen, men det tycker jag faktiskt är en helt okej. Inte att härmas, men att hitta på, fritt och fröjdefullt. Det kan jag definitivt köpa som arbetsmetod! Men skippa det där med de elva ringarna, kalla inte den otäcka typen för Gällom och hjälten för Frödo. Det är lite väl närgånget.

Men varför vill man skriva om man varken har en historia att berätta eller en person som man känner för?

Jo, för att författare är intressanta personer. Och vem vill inte vara intressant?

Som författare behöver du dessutom inte skriva. Det räcker om du pratar om det och planerar vilka snittar och vilken champagne du ska bjuda på vid releasepartyt. Manuset ligger hela tiden bekvämt gömt i din dator. Du låter ingen läsa förrän det är klart (”Gud, nej aldrig, det törs jag inte …det är alldeles för nära mig … ” … säger du bara och himlar med ögonen om någon frågar!). 

Och om det aldrig blir någon bok utgiven  då är det förlagens fel som självklart inte förstår vilket storverk du har skapat med mycken möda och stort besvär.

Jaha, men alla har väl rätt att drömma? Visst, men är det inte roligare att göra något du VERKLIGEN känner för?

Det är lätt att blanda ihop det man tror att man vill göra (skriva böcker, bli författare) med det man egentligen vill göra, men som inte har lika hög status (samla porslinskatter, titta på tv).

Sedan finns det naturligtvis de i den där gruppen som brinner för sitt skrivande. De har en historia som ska berättas, kosta vad det kosta vill. De funderar och planerar, skriver om, gör research, lägger till, drar ifrån, offrar alla lediga stunder, tv-kvällar och semestern, skickar in, blir refuserade, börjar om på nytt – och ger kanske till sist ut på eget förlag för egna pengar, om inget av de stora förlagen nappar.

De har verkligen fattat vad det handlar om, och de har min beundran!

Det är de som är författare på riktigt. Ja, för det handlar inte om huruvida man blir utgiven eller inte – det handlar om att skriva för att man måste. Och oavsett förutsättningarna gör man det också. Ingenting kan hejda en sådan person från att foga ihop ord till en berättelse – varken snuviga barn, ”På Spåret” på tv eller senaste versionen av Bubble Witch Saga.

Och när skrivandet är som luft – livsnödvändigt och yrselframkallande – då är det förstås inte ett enda dugg trams. Bara så ni vet.

 

/A