Rallytajm!

Fem dagar i Hälsingland, som avslutades med ett härligt hästrally – det är verkligen sommarens höjdpunkt för mig. Älskar naturen däruppe – de blånande bergen i fjärran, de små sjöarna, de milsvida skogarna som sträcker sig mot horisonten.
Överallt ser man vackra gamla trähus, med snickarglädje och stora verandor. Här och där – övergivna ladugårdar, där någons slit genom decennierna nu har gått i stå. Lutande väggar och hopsjunkna tak har bara vildvuxna ängar och skog som sällskap, sedan husbondefolket har lämnat.
Och så all vänlighet hos de som bor där. Jag har inga rötter alls där uppe, bara hamnade där för att min häst Mackan kommer därifrån. Ändå är det lätt att bli ”en i gänget” och man känner sig verkligen välkommen.

Så mitt tjat om en sommarstuga på lämplig plats, fortsätter oförtrutet. Att affirmera är grejen, tänker jag, läser husannonser på Hemnet och drömmer mig bort.
Jag vill sitta och skriva i suset från träd, vågskvalp och surrande insekter. Jag vill ha min häst betande utanför köksfönstret, och en veranda som är perfekt för fika och kortspel, långa ljusa sommarkvällar.
Så är det bara, och omöjlig dröm eller inte, så är det värt att jobba för.

Rallyt gick i år i trakterna kring Älgered. Tyvärr ganska mycket grusvägar, men naturen var som vanligt fantastisk. Vi red 3,7 mil på lördagen och 1,7 mil på söndagen, så totalt 5,4 mil.
Mackan var så pigg att han taktade in i mål, och hade gärna kunnat gå nåra varv till, hälsar han. Skönt med en häst som alltid är lika glad och med på noterna, vad matte än hittar på för tok!

 


I övrigt är det man kan kalla semester slut nu.
På fredag blir det busskörning igen, och så rullar sommaren vidare mot höst.
På torsdag är det dags för Stockholmsbesök. Har ett roligt projekt på gång, mer om det senare.
Har skickat mitt sista korsord till Keesing (fd Bonniers) i dag. Ja, det kom två till droppande från redaktionen, som nu är kreerade och levererade.
Jag kommer att sakna jobbet, och även de jag jobbat med. Och jag tror de kommer att sakna oss korsordsmakare.
Det är faktiskt ett problem att Keesing köpt upp alla korsord i hela Sverige. Åtminstone tycker  jag det är fel när en enda stor leverantör har kapat åt sig alla uppdragsgivare, och det förvånar mig storligen att inte konkurrensverket protesterar.
Nu senast var det Svenska Korsord som efter ett antal år som Expressens huvudleverantör fick sluta: Expressen dumpar leverantören – efter 32 år.
J
ag är glad att korsorden alltid bara varit en bisyssla till allt annat jag gör, och att jag har busskort. Inom busseriet finns det gott om jobb än så länge, och även om förarlös kollektivtrafik är på gång, är det långt kvar innan den blir verklighet.

Nej, dags att ta itu med dagens jobb. Och så ska jag åka och handla ett par gympaskor, lämpliga för Friskis&Svettis. Dags att uppfylla ett av årets nyårslöften – bättre sent än aldrig!

/A


På maskeraden var vi utklädda till flower power – komplett med Beatleslåtar på mobilen på högsta volym!  Foto: Kim Jonsson

Sommarnätterna är ljusa

… och det här är bästa tiden att vara ledig!
Fast med ett manus på gång blir det ingen riktig semester.
Det är verkligen jobb 24/7, även om det ofta ser ut som om jag gör helt andra saker än pysslar med skrivandet.
Själva processen pågår ju i huvudet hela tiden, även om jag rensar ogräs, är ute och rider eller kör buss. Och understundom poppar helt nya och oväntade saker upp vid helt fel tillfälle.

Ibland kommer idéerna mitt i natten.
Då är det bra att ha mobilen beredd och snabbt kunna lägga in några ord i anteckningar. Det är mycket enklare än att använda papper och penna, som ju kräver en tänd lampa.
Men allt man kommer på mitt i nätterna är inte bra.
Det lär finnas en historia om en man som missbrukade kokain. Han tyckte att han blev så oerhört smart av denna drog. Ja, smartare än någon annan i hela världen!
För att inte missa alla sina intelligenta tankar, så hade han papper och penna till hands nästa gång det var dags att sniffa kokain.
Nästa morgon när han kvicknat till, var han oerhört nyfiken. Han tog upp anteckningsboken och läste den enda mening han skrivit kvällen före.
Det stod: ”Om bananen är stor, är dess skal ännu större” …



Förresten ska det visst åska rejält på torsdag.
Här är en länk till den åsktracker jag tycker är allra bäst! => nordicweather.net. 

Blixtar och dunder och magiska under alltså – eller nåt!

/A

Slutbetalt till CSN

Så där ja! Nu kommer snart en sluträkning på de sista 5000 kronorna jag är skyldig CSN. Det känns märkligt. De där förbaskade inbetalningarna har följt mig, år ut och år in. Hur kan 57 000 kronor vara så segt att betala tillbaka?
Ingen aning, men en sak är säker: jag borde förbanne mig ha fått en premie för inbetalningen.
Ringde särskilt till CSN om detta, men nej …  Killen jag pratade med sa att den skulle bli 0,27 öre, så det var inte mycket att hurra för. Jag som trodde man skulle få en t-shirt med CSN-logon och ordet BETALT stämplat tvärs över … Äsch då!


 

Studielånen är sedan före 1989. Ja, så gammal är jag, minsann.
Long time ago in a galaxy far far away, började jag på Nordens folkhögskola Biskops Arnös medialinje hösten 1983.
Alla andra var jättecoola, utom jag, men känslan av utanförskap gick fort över.

På ön fick jag lära känna fantastiska människor – samtidigt som vi alla höll på med foto, film och en massa annat skoj. Där fanns folk som skrev poesi så där alldeles självklart, kreativiteten flödade och allt var möjligt.
Det animerades peruker och pelikanlampor, och de nattliga diskussionerna var oändliga. Ibland hyrde vi film. En mörk vinternatt såg vi The Shining på duk i lektionssalen. Räddare har jag aldrig varit!

Fotolabbet, ja … På den här tiden skulle man inte beskära eller fixa till sina bilder, utan hela bilden skulle synas, med en stor svart ram omkring – så man tydligt såg att det var negativet i sin helhet som kommit med. Det gällde att fånga ögonblicket, se bilden innan den var tagen.Christer Strömholm och hans arbeten var självklart förebilden.
Svartvita, suddiga porträtt på människor från Paris subkulturer och bakgator. Marilyn Monroe på ett tak i New York. Decennier av bilder, en ouppnåelig ikon inom fotografi, men också en vanlig människa.

På våren skulle vi göra ett större arbete på 10 veckor. Jag skrev mitt första bokmanus för vuxna, som jag sedan skickade till Bonniers och inte fick antaget. Men refuseringsbrevet var skrivet av självaste förläggaren Åke Runnquist: ”du kan verkligen berätta en historia!” minns jag att det stod.
Då fattade jag inte att han var en kändis, och att brevet kanske borde ha sparats.

På lediga stunder åkte jag rallybil, fick för första gången i livet plocka potatis och glida runt på raggarrundan i Tierp.
Mathulda med gasen finns inte längre, hon gick bort redan 1987 – alldeles för ung och mitt i livet – men jag tror inte det har gått en dag utan att hon funnits med i mina tankar, som en sorts styrka och förebild inombords .
Och så länge vi som kände henne minns henne, finns hon ju fortfarande.


Nu är det många år sedan året på Nordens folkhögskola Biskops Arnö tog slut. En magisk tid, på gränsen till vuxenliv, med ena foten kvar i den man var och den andra viftande i luften – helt utan fotfäste.
Men en sak var klar: ön gav självförtroende och framtidstro.
The sky is the limit.

Efter året på Biskops Arnö trodde jag att det skulle bli Stockholm, men i stället fick i stället låna en tvåa i Tuna Backar i Uppsala av en kompis på ön, och bodde där fyra månader.
Lärde känna folk i Uppsala, skaffade en minimal etta i andra hand när hösten kom, och några månader senare dök barnens far upp i mitt liv.
Och i dagarna har trettiofem år plötsligt runnit undan – betydligt snabbare än vattnet i den segflytande Fyrisån.
Vad fort det gick och vad kul jag har haft …
Måtte det återstå minst 35 år till!

/A

Snart dags igen …

Kör en massa buss de här två sista veckorna i maj. Tur att det är ostadigt väder och regn, känns ändå bättre då.
Sedan ska jag ha semester, eller vad man nu ska kalla det. Har för avsikt att hålla mig hemma och skriva – samt måla och pyssla i stallet. Det sistnämnda är den bästa rekreationen som finns, när man är trött och behöver en paus i tillvaron!

Skrivandet får stå på sparlåga den här veckan. Har inte gjort ett dugg åt manuset, men antar att det undermedvetna jobbar på i bakhuvudet. Tycker det är det absolut bästa sättet att vara kreativ på! Man gör något helt annat, men tankarna går ändå till historien man vill berätta, och personerna i det lever vidare i sina liv – så jag har något att skriva om när tiden är inne.

Har fått ytterligare en hästbok, men mer om den nästa gång. Den är av James Aldridge och heter ”Den underbara vildhästen”.
För några år sedan fick jag chansen att hälsa på prezwalskijhästarna på Nordens Ark här i Sverige. Föll pladask för lilla stoet Xidney, som numera har flyttat till en vildhästflock, där hon förhoppningsvis lever ett fritt liv. Hon är en av de hästar som kommer att hjälpa till att rädda rasen för framtiden – vår enda riktiga vildhäst!
Ska försöka hitta artikeln i Min Häst och lägga den här.

Men nu i väg till busseriet: ity arbete skapar hälsa och välstånd – åt arbetsgivaren!

/A

I väntans tider

Väntar på ett viktigt besked, och under tiden gör jag en massa annat.
Sista korsordet någonsin är snart färdigt till Bonniers, som numera ägs av Keesing Tankesport och har sagt tack och hejdå till mig och många andra frilansar.
Känns verkligen trist, men jag försöker se det positivt.
Hur många timmar har jag inte lagt ner på korsorden – tid som jag nu kan lägga på skrivandet i stället. Och i dag ringde de från busseriet – ska köra buss 6 timmar i kväll. Känns helt okej, efter att ha varit ledig och tillbringat hela helgen i stallet, med goda vänner, stallfix, målning, fika och sedan pizza på en av de många bra pizzeriorna här i vår ände av stan.
Men ändå är det med sorg i hjärtat jag för sista gången letar igenom ordlistan som hör till barnkorsordet i KNEP & KNÅP. Ska jag lyckas klämma in en SNIGEL, en LÖK eller en RYGGSÄCK? Ja, man vet aldrig i förväg hur det blir. Bara att det här är sista gången.
Hej då, typ.

Men jag har oavsett det bestämt att fortsätta göra korsord för mitt eget höga nöjes skull. Kan ju publicera dem här på hemsidan, om inget annat.
Och en vacker dag kanske datorn Hal på korsordsfabriken brakar ihop, och i panik rings vi frilansar in igen!
Konstigare saker har hänt.
Eller kanske inte.


Häromdagen kom ett nytt bokpaket. Den där gruppen med KÖP-SÄLJ-BYT HÄSTBÖCKER på Facebook är ju livsfarlig för sådana som mig!
Den här gången innehöll paketet fem böcker – alla gamla godingar.
Svarta Hingstens Travföl av Walter Farley passar perfekt in i min samling med travböcker (fast den får stå tillsammans med de andra av Farleys böcker) – och så var det några andra också– Häst till salu av Lynn Hall (minns fortfarande omslaget!) och Hoppla vi rider av Helen Kay.
Läs mer om Lynn Hall här: Ponymad booklovers

Vad härligt det är att återse HÄSTKALENDERN från 1974 och 1976 av Ulla Ståhlberg. Vad man läste dem – fram och tillbaka, varv efter varv. Den lite förnumstiga tonen och de kloka råden. Att ha ordning och reda och alltid bry sig mer om hästen än sig själv, var viktigast.
Ulla Ståhlberg hade nog blivit förvånad om hon sett dagens ponnyryttare, med illrosa ridhjälmar och glittriga schabrak! Men hon hade säkert gillat det, förutsatt att hästarna hade det bra och blev väl omhändertagna.
För trots det lite ”klappa på huvudet”-aktiga sättet att skriva på, förmedlar hon inte en attityd av överlägsenhet mot de unga läsarna som fanns då. Tvärtom, vill hon gärna berätta hur man kan göra, så det blir rätt och riktigt i stallet och på ridbanan. Heder åt denna inställning!
Tack så mycket, snälla Helena, för att du skickade böckerna till mig! <3


 

/A

Mellankapitel

I dag har jag skrivit två kapitel, varav det ena var ett typiskt mellankapitel. Det innebär att det inte händer särskilt mycket, utan kapitlet är till för att fördjupa historien och berätta om saker som egentligen ligger utanför själva huvudhandlingen. I ett mellankapitel kan man beskriva till exempel relationer som är viktiga för en viss person, men inte för själva handlingen i sig.
Kapitlen behövs också som andhämtning. En bok som hela tiden flåsar fram i 200 km/h är inte njutbar att läsa eller lyssna på. Det måste också finnas sträckor där tempot minskar och läsaren får vila.
Även författaren kan ta sig en liten vilostund i ett sådant kapitel. Man skriver kanske inte långsammare, men om andra saker och lite lättsammare ibland dessutom.


Var iblandad i en diskussion på Facebook i går, och inser att en del som anser sig vara i ”författarbranschen” ändå inte alltid har någon egen erfarenhet av hur man arbetar på ett förlag.
Visst jobbar alla bokförlag olika, men en sak ska man ha klart för sig: pengarna styr vad som ges ut.
Bokförlag är ingen lattjolajbanverksamhet som ger ut böcker lite på en höft och utan att ha koll. De förlag som jobbar så går snart omkull.
De flesta förlag har i stället en rejäl marknadsavdelning, alternativt köper in tjänsten av en erfaren konsult. Varje manus vägs på guldvåg. Finns det avsättning? Finns det intresse, läsare och möjlighet att få ekonomin att gå runt?
Om inte blir det nobben, vilket händer 97 % av alla manus som kommer in till olika svenska förlag varje år. Bara Lind&Co får in 2 500 manus per år, och en bråkdel av dem ges ut.
Och marknadsavdelningen sitter inte och gissar. Det räknas på upplagor och kollas på trender. Vad går just nu på bokmässorna? Vad ligger i pipelinen hos andra förlag? Vad är nästa ”grej”?

Att förlagen jobbar så, kan tyckas trist och kapitalistiskt. Typ att pengarna styr allt.
Men det betyder inte att det är omöjligt att skriva konstnärligt eller berätta sin egen historia. Alla förlag letar nämligen med ljus och lykta efter ”det där” manuset – det som kan lyfta ekonomin nästa år eller till och med flera år framöver.
Alla böcker går nämligen inte runt. Eller rättare sagt: de flesta går med nöd och näppe plus/minus noll. Men författaren, redaktörerna, formgivarna och chefen ska ändå ha lön och hyran betalas – så utan en och annan bestseller, blir det inga böcker alls.

Sedan kan man självklart skriva utan målet att det ska bli en bok. Skrivande kan ju vara så mycket annat än bara upplagor, försäljning och så småningom: kvarnen som mal ner ens verk till pappersmassa igen.
Men det är ett helt annan sorts skrivande, än det man ägnar sig åt när man försöker leva på att vara ”författare”.
Jag kan inte kreta med ett manus i ett år, för att sedan upptäcka att det redan finns tjugo böcker till om samma sak eller på samma tema.
Skriva en deckare om en kvinnlig kriminalare på Gotland till exempel …
Njä. Det känns liksom lite uttjatat, om vi säger så.
Man ska vara både unik och mainstream samtidigt – svårt, men vad i livet är inte lite besvärligt ibland? Man får ta det som en utmaning!

Men nu – dags för annat.

/A

Vart sjönk egentligen Titanic?
undrar Vän av ordning

Korsordsmakare No More

Korsordsmakare är en utdöende art. I dag fick jag blev från Keesing (före detta Bonnier korsord) att tyvärr – mitt inslag i Buslätta framöver kommer att göras av ”redaktionen”.
Gissar att det är datorn Hal som är inblandad. Så här drygt 50 år efter Kubricks episka film 2001 – ett rymdäventyr är det bara att inse vart vi är på väg.
Samtidigt har mitt liv som frilans alltid vajat hit och dit. Under många år hade jag ett fast uppdrag åt B Wahlströms med översättningarna av Wendy och Penny, serier och artiklar, men också det förändrades 2005 när Wahlströms såldes till Forma Publishing books och Penny gick vidare till Schipstedts, som raskt lade ner den. Egmont tog tillbaka Wendy, som numera också är nedlagd i Sverige – vad jag vet.
Så när det blev klart att Keesing köpt Bonniers, förstod jag tyvärr vartåt det barkade. Alla uppköp innebär mindre jobb för frilansar, eftersom den som köpt något vill ha tillbaka inte bara en vinst på verksamheten, utan också det det kostade att köpa företaget.
Men livet går vidare, även om Hal äter upp mina korsord.


Now something completely different:
I dag fick jag ett underbart roligt paket med tre böcker av brevbäraren, plus att jag har ett till som ska hämtas på posten i eftermiddag.
Min samling av böcker om trav och travhästar växer så sakterliga – liksom min samling med vanliga äldre hästböcker.
Komplett lär det aldrig bli i bokhyllan, men det är roligt att samla på något som gett mig så mycket glädje genom åren.
Framförallt försöker jag hitta de där böckerna jag läste på 1970-talet, men kanske aldrig ägde då, utan lånade på biblioteket eller av kompisar. Numera finns de ofta på nätet för några tior styck, och det är med stor glädje jag köper dem och stoppar in dem i bokhyllan, bredvid mina egna gamla sönderlästa exemplar.
I dag kom tre böcker av Thea Oljelund ur serien Silverhingsten – B Wahlströms bokklubb, som man hade tillsammans med Stabenfeldt A/S i Norge. Den var föregångaren till det som sedan blev Polluxklubben, och i dag Penny & Friends.
Stort tack till Maria som skickade dem till mig!

Men nu – dags att skriva vidare, och sedan till stallet en sväng.

/A

Att skriva mellanrummen

Att få en historia att hänga ihop är det viktigaste av allt. Ändå är det att skriva mellanrummen som är absolut svårast!
Kanske är det därför vissa är så snabba på att låta ett stort antal människor gå åt i varje historia de skriver. Så fort historien börjar bli tråkig – in med ett nytt lik, blod och en massa mer våld – så att inte läsaren tappar intresset.
Men att beskriva en misshandel eller ett mord med en massa makabra detaljer, är inte särskilt svårt. Det kan ju vilken 14-åring som helst med lite fantasi fixa i ett nafs!
Jag tycker det är viktigt att lägga ribban en bra bit högre!

För mig är det mellanrummen det som är själva berättelsen. Tankarna och känslorna hos de människor som boken handlar om. Drivkrafterna och vad som ligger bakom att något har hänt.
Jag tror nämligen att de flesta människor i grunden vill väl. Sedan blir det ändå fel ibland.
Varför? Ja, det är den ständiga frågan jag ställer mig när jag skriver.
Vad driver någon att ta till dödligt våld, exempelvis i en relation?
Oftast verkar det inte vara meningen.
”Det blev inte som tänkt”, typ.
Att folk går i 30 år och ruvar på hämnd, för att sedan ta ut den på värsta gruvliga sätt långt senare – det tror jag är ytterst ovanligt. Inte heller tror jag att psykopater är särskilt vanligt förekommande. Och att ta till ”hen är ju psykopat” och låta det bli mordets förklaring – men det tycker jag definitivt är att ta den enkla vägen ut.

Nej, oftast är det i stundens ingivelse ett mord händer. Det syns om man sätter sig på tingsrätten och läser gamla domar.
Ilska och aggression, inte sällan i kombination med alkohol eller droger.
En maktlöshet där våld blir den enda utvägen för den som tar till det – säkerligen med en fruktansvärd ångest efteråt, för de allra flesta.

Nu pratar jag alltså inte om gängskjutningar mellan kriminella och annat i den stilen.
Nordic noir med mörker, narkotika, traffiking, prostitution, hot, sliten cement, förortsgangstrar och hårdföra typer med handgranater – det får andra författare ta hand om, och gör med den äran.
Många är förbaskat duktiga, och kan verkligen sin sak. Finns ingen anledning för mig att ens försöka, för det där är sådant jag inte har minsta aning om. Nej, skomakare bliv vid din läst – som det brukar heta.
För mig rymmer den lilla världen i en vanlig svensk småstad minst lika mycket spänning och dramatik – förutsatt att man är beredd att titta noga, och sedan skriva mellanrummen.

Nej, nu är det dags för lite annat denna lördag!
Önskar alla som läser en fin helg, med många härliga timmar i ljudböckernas värld.

/A

Katter trivs i alla världens mellanrum – här ligger författarkatten Signe Skruttis Gyllensvans i sin kattgrotta, formad som en haj.

Vårpoem från anna datzumal

Det gör så ont när kroppar brister
Laga dem med Karlssons klister …

Så skaldade denna unga författare i ungdomens dagar. Som tur var blev det aldrig någon diktsamling av dessa ynka rader, utan de sjönk undan till förmån för annat. Dock ligger de ofta och guppar i bakhuvudet, tillsammans med annat av ungefär samma kaliber, och när vårsolen skiner och påskliljorna sticker upp sina vackra gula huvuden mot den, dyker de upp igen.

Hörde just på tv i går att trädgårdsarbete är en utmärkt hjälp att komma tillbaka för den som lider av psykisk ohälsa. Ja, det är något visst med att se saker växa, och bli till.  Och tänk vilken enorm växtkraft och styrka som finns i små små frön, knappt större än gruskorn. Man stoppar ett sådant i jorden och vips har man en solros på två meter, som tittar ner på en från rabatten. Fint!
Själv gillar jag mest de där blommorna som smiter ut ur rabatten och slår ner sina rötter lite var som helst. Stallrabatten har en pinne som kant, och utanför den växer rosor, akveleja, en och annan tulpan och den enorma lavendelbusken. Ibland röjer jag lite, och försöker flytta på plantorna, men de kommer tillbaka. Lavendeln törs jag dock inte flytta. Den är stor och risig men lockar till sig fjärilar i mängder, och doftar fantastiskt hela långa sommaren.
Rosor är en annan favorit. Klippte ner de vilt växande rosorna i rabatten i går, och tog hem några fina pinnar. Nu ska de sättas i jord och kanske bli nya rosor. Vi får se om det funkar! 

Nej, dags att jobba på. Fixa lite med ett gäng bilder, bokföringen och deklarationen och så lite deckare nummer tre, blir det i dag.

Till sist: just nu annonserar ”mitt” förlag Lind&Co efter nya deckarmanus. Jätteroligt, tycker jag.
Så skriv på, du som har ett manus liggande på hårddisken eller i byrålådan – eller än så länge bara i bakhuvudet! Nu har du chansen att förverkliga din dröm. Lycka till!

/A

Snart fryser jag ihjäl!

Förbaskade april, som kan vara allt till varm och förförisk, till iskallt frostnupen. Man ska faktiskt inte behöva ha långkalsonger så här års! Men ute är det nollgradigt, med hårda små snökorn som virvlar omkring i nordanvinden, och hujedamig vad man fryser då. Inget att hurra för, precis!

Hurrar gör jag däremot för mina fantastiska läsare, som lyssnar och lyssnar på OVÄNTAD DÖD och föregångaren EN DÖD MAN.
Tänk vad många okända människor som tagit till sig min text, och skapat ett eget universum av den. Som ser Wendela Vide för sin inre blick, med det rödblonda håret, de gröngrå ögonen, fräknarna och den breda munnen. Jag tänker mig henne ganska lång och muskulös – hon är ingen liten vitsippa som viker för minsta vind.
Skulle jag anlita henne till mina egna hästar? Absolut, även om jag egentligen tror att hon är bättre på kor.

Hittade den här intressanta nyheten på SVT innan – Bonniers bojkottar Storytel: https://www.svt.se/kultur/bonniers-bojkottar-storytel
Tror dock inte det påverkar mina böcker, varken positivt eller negativt. Möjligen kanske en eller annan väljer en deckare från Lind&co istället för Läckbergs nya, som tillhör de blockade just nu. Samtidigt tappar både Bonniers och Storytel stora pengar på att strida, så det här blåser nog över relativt snabbt.
Lite intressant är också att Storytel kommer att betala mer för längre än för kortare böcker framöver.
Hittade också den här artikeln på SVT nyss (den är ifrån november 2018) och bland andra är förläggaren Kristoffer Lind på Lind&co intervjuad: https://www.svt.se/kultur/bok/bookbeat-andrar-sina-avtal-betalar-forlagen-per-lyssnad-timme


Var för övrigt i Skåne i helgen, på Sveriges Korsordsmakares årsmöte. Det var som vanligt jätteroligt att träffa alla fantastiska kollegor inom detta lilla skrå av mediavärlden.
Vi är ett udda gäng på ungefär hundra personer – och omkring en fjärdedel hade kommit på årsmötet. Det är allt från svensklärare till ingenjörer, matematiker, före detta kommunalpolitiker och pensionärer – och vi har alltid lika roligt när vi ses. Att vårt lag First Edition dessutom vann den mycket prestiegefyllda quizzen efter middagen – kan det egentligen bli bättre? Nej, knappast!
Längtar redan till nästa år, när evenemanget ska vara i Stockholm.

Nej, dags att jobba på. Tiden räcker knappt till för alla projekt, men det är något man ska vara glad över som frilans, så jag klagar verkligen inte.  Önskar bara att dygnet hade typ 36 timmar istället för 24. Då kanske man äntligen skulle hinna med? ***wrooooom***

/A

Den mycket avlånga katten Pettsson bor i Skåne. Han är en otroligt charmerande medelålders kattherre!