Är det ett tecken, månne?

Ha, i går kväll kom jag äntligen på vad mitt aktiebolag ska heta! Ett bra, kort namn som ingen annan hunnit sno åt sig. Nu gäller det bara att dra ihop de där 50 000 kronorna som behövs för att få bilda ett bolag, och det gör jag på säkrast möjliga vis – genom att spela på V75. 🙂

I övrigt har allting handlat om korsord på sistone. Tänk om det kunde komma in så här mycket jobb året runt.
Jag gillar verkligen att göra korsord, även om mina inte är bland de mest avancerade i genren. De där riktiga finlirarna, som kör med både listiga nycklar och svårlösta associationer – och sedan dessutom vinner tv-tävlingar i att veta allt om allt – de spelar i en helt annan liga än jag gör. Beundrar dem, och inser att jag aldrig blir lika bra, men mina ”brukskorsord” passar mina lösare, och det är det som gäller.

Skriva? Var det någon som sa skriva?
Nähä … Inte jag heller. Det står stilla i huvudet för tillfället. Jag kallar det ”kreativ vila” men egentligen handlar det om ”hjärnstillestånd”. Har drabbats av alltings meningslöshet på sistone, som så vanligt på våren.
Tänker på Stagnelius, han visste hur man led på ett vackert vis vad gäller ord i alla fall. I verkligheten hade han det nog inte så roligt på sin kalla vindskammare här i Uppsala, där han tog en kandidatexamen år 1814.
Sjuk, eländig och med ont överallt, skrev han ändå förunderliga dikter och efterlämnade en hel säck med skrivna ord till eftervärlden att reda upp.
Här är en intressant artikel ur Läkartidningen av Carl Lindgren, med dr, om vad som hänt om Stagnelius fötts i dag i stället: Erik Johan Stagnelius – ett fall för medicinsk utredning?

På den tiden var inte Uppsala så stort, precis. Kartan är skapad av Jonas Brolin år 1770, och gatorna som Stagnelius vandrade omkring på finns fortfarande kvar.
Det är lika fascinerande som att Linné vandrade omkring i Hågadalen, där jag numera rider omkring på min trogna springare. Min hund Scilla älskade att bada i hans kallkälla, som ligger invid grusvägen, strax nedanför stallet, och de blommor vi njuter av är ättlingar i rakt nedstigande led, till de växter han en gång studerade. En kedja av liv.

Nej, dags att fixa den där V75-raden och sedan åka till stallet och släppa ut hästen, när det äntligen slutat regna. Och stallfika med bästa vännerna blir det också, den saken är klar!

/A

Artikel i UNT i dag

…. äntligen kom den med! Känns jätteroligt, och det blir intressant att köra buss i eftermiddag. Enda missen är att de inte berättade att boken bara finns som ljudbok, men men … Sådant får man ta!
Nu stallet, sedan iväg och jobba. Håhåjaja …

Här är artikeln som pdf=> artikel_unt_180418

Kul att vara på framsidan av hela del 2 på UNT också. Autograf, någon? 😉

 

/A

Grå vårdagar är vardagar …

… och nu har jag gjort klart ett barnkorsord, och snart är det dags att köra buss.
Har ingen ro att skriva alls på nästa manus.
I huvudet finns det en massa idéer och text som borde ner i ett dokument, men så händer det andra saker precis hela tiden. Köra buss, göra korsord, städa kattlådan, åka till stallet, köra mera buss … Man måste ju försörja sig, och det kan man inte göra på att vara författare. Alltså får busskörandet ta mer tid, och manuset komma i sista hand just nu.

Det känns verkligen inte bra, och jag börjar alltmer fråga mig varför jag egentligen håller på. Jag skriver för att det är kul, men kan ju egentligen lika gärna publicera mig själv här på hemsidan som att försöka få förlagen att ge ut mina böcker. Ekonomiskt är det ju ingen större skillnad.
Så frågan är om det är ett tecken i tiden att jag inte lyckas hitta ett namn till mitt aktiebolag?
Allt är upptaget och jag vill inte förknippas med varken homeopati, någon annans artiklar eller strumpförsäljning från bortre Asien.
Inte ens ordet apeotheryx – en vinglös fågel med håriga fjädrar – var ledigt.
Håhåjajaja.

Tur att det är en ny dag i morgon, och att några dagars ledigt väntar. Det är nog precis vad jag behöver just nu.

/A

Koncentrationen sviktar …

… så oändligt lätt när vårsolen skiner in genom fönstret på mitt kontor. Det är det jobbigaste med att vara sin egen – att man alltid kan resa sig och gå. Min inre chef är dessutom alldeles för medgörlig, och plötsligt befinner jag mig på hästryggen i stället för framför datorn.
Här är en bild från i går, föreställande en ovårdad räcerpåni uppifrån. Underbar ridtur i vårsolen, och skönt med en ledig söndagseftermiddag.

Men i dag är det måndag. Det kommer att bli en stressig vecka detta, med mycket jobb som ligger i pipelinen – och så är det ju påsk snart också. En hel del borde varit klart för länge sedan, som granskningen av ett manus till en god vän, vilket jag har väldigt dåligt samvete för.
Men vad gör man när koncentrationen bara släpper med en duns?
Jo, man skärper till sig lite – nu genast! Och därmed basta!

/A

 

Det glamourösa livet som deckarförfattare …

… är ingenting för mesar. Sent i går kväll satt jag ensam i personalrummet i garaget på Gamla Uppsala Buss, med en halväten kebab, Metro, lite gammalt kaffe i tubis och fyra timmar kvar att köra nattbuss längs folktomma gator.
Var finns alla roliga inbjudningar till tv-soffor, Let´s Dance, Veckans Brott, Babel och inte minst – Lantzkampen och På Spåret?
INGEN bryr sig. *dyster*

Varje gång jag öppnar Storytelappen blir jag glad  över alla fina recensioner som En död man har fått! Också på Bookbeat har den bra betyg – 3,5 av 5. Tyvärr finns det ingen recensionsmöjlighet där.
Jättekul att så många gillar den!
Jag var själv himla vankelmodig när den kom ut, även om det nog inte framgick. Man vet ju aldrig om det är bra eller inte, förrän man är färdig. Sedan blev det dessutom en del strul på slutet, som den proffsiga inläsaren Anna Maria Käll redde ut med bravur.
Det är också det som är så kul med ljudböcker, och även med bilderböcker som Vera och Buster. Man gör någonting tillsammans med en annan kreativ person, och summan blir inte 1+1 = 2 utan 1 + 1 = 3,14. Minst!

I övrigt är det vårsol ute, men fortfarande kalla nätter och en massa snö. Härliga ridturer blir det och räcerpånin och jag tränar till en distansritt den 29 april. Två mil ska vi rida, tänkte jag i alla fall. Det är mycket lättare att komma till skott med träning, när man har ett mål att sikta mot.

Nu – mot stallet och sedan köra buss igen. Håhåjaja!

/A

En liten film från vår ridtur i torsdags. Den gör tyvärr inte alls rättvisa åt det vackra blå skymningsljuset över Hågadalens vita vidder. 

Det går sakta framåt

Varje dag skriver jag en bit till på manus nummer två i serien om Wendela Vide. Det är fascinerande när det känns som om texten bara kommer av sig själv. Man kan undra varifrån?
Samtidigt ligger alltid tvivlet på lut. Blir det bra nog? Håller historien? Borde jag tänka mer på ditt eller datt?
Men nej! Man kan inte sno in sig i den sortens tankar. Det gäller att hela tiden fortsätta framåt. Kasta och stryka det som är dåligt kan man göra senare i processen.
För mycket redigering av detaljer i början skapar bara osäkerhet och missmod, och till sist blir det inget alls skrivet. Och då är det ju bara att lägga ner.

Blev så ledsen innan när jag såg Otto Warmbier på tv – den unge amerikanen som blev fängslat i Nord Korea och sedan kom hem som ett kolli med svåra hjärnskador. En ung kille, vänlig och charmig, som kunde varit någon av mina egna söner. Så otroligt onödigt alltsammans – och så hjärtskärande att se honom i rättssalen på tv, bönande för sitt liv.
Lika illa är det när jag hör om den svensk-iranske forskaren Ahmadreza Djalali som arbetar på KI, men nu sitter fängslad med en dödsdom hängande över sig. Nu har han tack och lov blivit svensk medborgare, så förhoppningsvis klarar han sig undan avrättning, men det känns så fullständigt värdelöst att den typen av regimer bara får hålla på och hålla på. Varför är det ingen som stoppar dem? Vem betalar dem för att ha ständig möjlighet att ruinera andra människors liv?
Ofattbart att vi människor inte kommit längre år 2018.

/A

Mars mars måne …

Blev så trött på den där kalla vinterbilden. Nu längtar jag efter vår! Härliga långa ljusa kvällar, roliga ridturer med kompisarna i stallet, planering för hästrallyt efter midsommar – och en massa annat kul.

Har bestämt mig för att köra buss på halvtid. Det betyder 10-12 dagar per månad istället för fyra. Okej. Andra människor jobbar typ 22 dagar i månaden, så jag är ändå privilegierad  som kan ha det så här. Samtidigt är det lätt att glömma hur mycket man faktiskt jobbar som författare. Jag sitter ju här nu, exempelvis. Efter en lång dag på bussen kom jag hem kvart i midnatt, och satte mig genast och skrev ner en bit text som kom till mig när jag körde buss. Och nu är klockan snart ett på natten, och det är hög tid att krypa ner i kojen.

Uppsalaförfattaren Ola Larsmo har fått Natur & Kulturs stora kulturpris på 300 000 kr. Han blev intervjuad i Radio Uppland i går och talade om att nu hade han fått ro att skriva ett tag. Ja, för som författare funderar man hela tiden på hur man ska finansiera sitt skrivande.
Larsmo är ingen jag känner personligen, fast vi bor i samma ände av stan, men jag är verkligen glad för att hans skull! Han har skrivit ett antal viktiga böcker, som ”Swede hollow” och ”Djävulssonaten” – den sistnämnda om Bollhusmötet här i Uppsala. Rekommenderas! Och nu får han chansen att i lugn och ro fortsätta skriva böcker som behövs. Bra val av N&K!

I övrigt har det varit bokrea och jag har inte köpt en enda bok. Minns när jag var liten och bokrean var lika spännande varje år. Man gick där och rotade i högarna, klämde och kände. I dag tycker jag mest att rean gör mig lite ledsen, för jag vet vad som väntar efter den – papperstuggen.
Så många böcker, så många tankar, så mycket jobb – och inget blir kvar när köparna och sedan bokrean sagt sitt. Hej då, typ.

Och godnatt till mig.

/A

Söka stipendium …

Håller på och filar på en stipendieansökan, och det är verkligen inte lätt. Vad ska man egentligen ta med? Har i alla fall lyckats sammanställa en lista över alla mina böcker, och till och med hittat sådant som Sara-böcker utgivna i Tjeckien och annat som jag hade glömt att existerade.

Jag tänker ofta på dem som mina böcker har påverkat. Tänk om någon som kanske inte alls gillade att läsa, fastnade för Sara-böckerna och sedan blev bibliotekarie, bara för det? Eller som tjejen som skrev till mig på facebook när jag gjorde reklam för En död man, och berättade att hon hade läst Guldfuxen ”säkert minst 100 gånger”. Eller när en kompis i stallet berättade att hon hade läst böckerna om Mirre som liten, och när hon inte kunde sova på kvällen brukade hon ligga och låtsas att hon var Mirre …
Sådant gör mig så himla glad!

Nu är det natt och dags att sova. Kan ändå inte fortsätta kolla uppgifter till stipendieansökan, eftersom skatteverket är vänliga nog att ha sin webbtjänst stängd varje natt mellan 00-07. Alltså – varför? Alla andra myndigheter har ju öppna dygnet runt, vad jag vet?
Men men, jag får kolla det jag ska i morgon istället, det går lika bra.

Godnatt!

/A

”En kompis lyssnade på din deckare …

… och hon tyckte den var bra!”.
Det är det bästa berömmet man kan få. Någon har tagit sig tid att skicka en hälsning, som sedan framförs i stallet, mellan skottkärror, vattenhinkar och tuggande hästar som äter eftermiddagsmaten. Tack!

Har just gjort korrektur på Vera och Buster  nummer fem, som ska heta Lycko-skorna. Härliga teckningar av Sara Julin Ingelmark i vanlig ordning, och den här gången handlar det om att hovslagaren kommer på besök. Fakta blandat med fiction, precis som tidigare.

Ska snart iväg till busseriet. Jobbar mycket nu och försöker komma ikapp lite. I morgon blir det korsord hela dagen lång, och sedan ska jag också fortsätta röja kontoret. Det har blivit riktigt fint, och det känns lockande att  flytta från soffan och sitta därinne och skriva i stället.
Fast soffan är inte fel den heller. Jag känner hur den håller fast mig nu, som en bläckfisk med åttameters-armar. Bäst att resa sig, dra på uniformen och ge sig iväg.

Ha en skön lördag, alla!

/A

Ordet ”förkyla” …

… finns belagt redan på 1600-talet, enligt Svenska Akademiens ordbok, SAOB. Från början handlade det om att kyla ner känslorna eller kroppen, typ svalka av någon eller något.
Förmodligen har det sedan skett en överföring av ordets betydelse (gissar jag i alla fall), eftersom förkyld i dag inte handlar om att bli kall utan om att vara snuvig. Men förr trodde man ju att det var kyla som ledde till förkylning, medan det i själva verket är virus och baciller som står för sjukdomen.

 

 

 

 

Oavsett anledning är jag astrött på att vara sjuk, eftersom jag inte kan tänka, inte skriva, inte jobba. Kan inte ens göra korsord, eftersom hjärnan är full av snor och det inte funkar med logiken som behövs vid korsordskonstruktion.

Tittar på CSI på tv, eftersom det är bekvämare att sitta upp i soffan än att ligga ner och snörfa i sängen.
Jag är dessutom fascinerad av hur amerikanska storywriters som skriver för tv, berättar en historia. Ja, för alla avsnitt av amerikanska kriminalserier bygger på samma regelbok.
Det är korta, snabba scener som alltid för historien framåt. Det finns inte ett onödigt ord eller en handling som inte har med storyn att göra. Den som skrivit har hela tiden upplösningen på gåtan i sikte. Ja, har man bara 55 minuter på sig, vill det till att man är snabb om man ska kunna beskriva en komplex historia.
Där finns det mycket att lära, både för mig och andra deckarförfattare.

Men nu – dags att snyta sig igen!

/A