Nu är den här!

I dag hämtade jag en låda med 40 ex av EN DÖD MAN – pocketversionen! – som Stjärndistribution vänligt nog skickat mig (på min bekostnad visserligen, men ändå!). Och jag hann knappt ut i bilen innan jag kastade mig över lådan, öppnade den och ryckte till mig det översta exemplaret!
Trodde det första jag skulle få syn på skulle vara ett stavfel – men tack och lov inte. I stället ser den faktiskt ut precis som den ska – och jag känner mig som en mycket nöjd mor som pressat fram ett finfint a-barn på första försöket!
Inte blev dagen sämre av en fin intervju i Ridsport digital heller! Susanne Högdahl, webbredaktör och journalist, ringde i går och intervjuade mig. Här är en länk för den som vill läsa: https://www.tidningenridsport.se/anna-sellberg-skriver-om-dodlig-dressyr/

/A

Artikeln som PDF: Ridsport_200504

 

 

Bloggar inte så mycket längre …

… av flera olika anledningar, men framförallt för att det varit så mycket annat senaste tiden.

Dels är DÖDLIG DRESSYR äntligen färdigskriven och inne på förlaget. Skönt! 26 juni står som släppdatum på Storytel, så nu är det bara att vänta på hur det går för den.
Guldfuxen förlag är också igång, och EN DÖD MAN skickad till tryck via Italgraf Media i Stockholm. Det känns spännande och jag har väl funderat mer än en gång på vad jag gett mig in i.
Häromkvällen sa exempelvis en kulturreporter på tv att ”Bokmarknaden har sjunkit med 12 %” …
Ja, men så bra att börja ge ut böcker just då, mitt i den brinnande coronakrisen som har lamslagit hela samhället!
Som om inte branschen var tillräckligt besvärlig som den är?

Men men – ingen minns en fegis, så … 😉

I övrigt önskar jag alla en fin påskhelg, och hoppas att ni håller er hemma – varför inte med en bra ljudbok i öronen?

/A

Korsord med Röda Masken – och ett eget förlag

Tiden går snabbt så här års och utanför fönstret är det redan vår, fast det bara är februari!
Härligt med solsken och blå himmel, men den här vintern har verkligen varit lång, grå och dyster utan snö. Jag som älskar snö och kyla! Hoppas det blir bättre nästa år.

Nu har jag en ny korsordsbok ute i hyllorna. Det är den fantastiska Superhjälten Lisa – alias Röda Masken – som har fått en egen, utgiven av Rabén & Sjögren. Jag är jättestolt över den! Barnkorsord är faktiskt det som är absolut allra svårast att göra. Barn har ju inte alls samma referensramar som vuxna, och det innebär att man inte kan använda många av de småord som förenklar arbetet med korsord för vuxna lösare.
Utmanande och klurigt inte bara för den unga lösaren alltså, utan även för konstruktören som fick gnugga geniknölarna ordentligt.
Tack till kollegorna på Rabén & Sjögren för ett gott samarbete, och till Agnes och Elias Våhlund som lät mig få bli en del av kretsen kring Röda Masken.

I övrigt arbetar jag på med Guldfuxen förlag, som numera är ett riktigt AB och registrerat hos Bolagsverket. Det känns verkligen roligt, och jag är glad att jag äntligen tog steget.
Mycket beror det på min fantastiska familj och alla vänner, som alla peppat mig. Det är ju verkligen att lämna sin komfortzon att vandra in på banken och försöka övertyga dem om hur bra och vinstgivande ett AB kommer att bli – samtidigt som man har typ 38,75 kronor på kontot …
Men nu ska det bli ändring på det framöver, hoppas jag!

Sedan är också en tredje bok om Wendela Vide klar.
Dödlig dressyr blev namnet och den kommer på alla ljudbokstjänsterna i slutet av juni – lagom till semestern. Spännande lyssning i hängmattan utlovas!

/A

Snart jul igen …

… sedan nyår – och därefter tar en ny tid i livet vid. Ska ju starta katt förlag och det känns både läskigt, roligt och spännande.
Samtidigt är det här något jag velat göra ända sedan slutet av 1980-talet. Det har bara kommit en massa andra saker emellan hela tiden, som artiklar, barn, böcker, seriemanus, hästar, fler böcker, korsord, bussar, stallet …
Massor av erfarenhet, som nu ska användas till något konstruktivt alltså!

En riktigt härlig jul- och nyårshelg önskas alla läsare och lyssnare!

/A

 

 

Instagram och verkligheten …

Mysig planeringsstund på gång – med jobboken, nybryggt kaffe i nya julkoppen, lindtkulor och ett tänt ljus. Inspirerande och instagramvänligt. Nu ska jag äntligen ta itu med saker och ting!
Entusiasm: 102 %


Verkligheten: Sofi dyker upp från ingenstans, klättrar upp på soffans ryggstöd, kliver upp på mig och pressar sin randiga kropp emot mitt ansikte.
Möjlighet att arbeta: noll.
Entusiasm: -97 %

 

Äntligen inne i december …

… och om tre veckor är mörkret över för den här gången.
Körde buss i slutet av förra veckan, samma natt som den första snön kom, och det är en speciell känsla. Bussen liksom smyger fram genom snön, allting blir plötsligt väldigt tyst och nästan högtidligt. Och mitt i natten när jag tog mig hem från jobbet, var hela Uppsala förvandlat till en sagostad.

I övrigt jobbar jag på som vanligt.
Nu är mina förlagsplaner äntligen på gång på riktigt och till våren ska det bli bokutgivning av. Fram tills dess terroriserar jag alla bekanta i bekantskapskretsen med minsta kunskap om utgivning, med mina frågor. För att inte tala om tryckeriet, där en mycket tålmodig man snällt svarar på konstiga saker jag undrar över, som om det är skillnad på om boken blir 16 eller 17 ark.
Ja, för alla böcker som trycks, görs enligt en princip som bygger på ark om 16 sidor, som sedan viks, skärs till och sätts ihop till en bok.
Och 17 ark är alltså 16 sidor mer än 16 ark.
Köpte för övrigt en bok för ett tag sedan om hur man ger ut böcker, som hette Förlagsboken. Har läst den lite då och då, men tyckte häromsistens att den var så himla mossig. Exempelvis stod det någonstans att pc och mac har ju så himla svårt att kommunicera med varandra …
Kollade tryckåret – och det var 1999!
Fasiken, snacka om att sälja gammal skåpmat!
Visst är det bra att läsa på, och mycket av grundkunskaperna är okej att ha med sig, men bokproduktion nu och då är ju tämligen väsensskild – framförallt eftersom man numera arbetar med digitala flöden på ett helt annat sätt.

Nej, ut i mörkret och klappa hästen en stund, sedan hem och fortsätta.

/A

Nä, nu j*klar …

… får det vara nog med novembermörker. Upp med julstjärnan och livet känns plötsligt mycket roligare!

Det blir alltid en tomhet efter att ett manus är klart, och även om jag just nu skriver på ett hästboksmanus, så känns det lite tråkigt utan Wendela och hennes värld. Tänker dock redan på nästa bok, så det där med en eventuell sysslolöshet löser sig framöver.

I övrigt städar jag kontoret, är i stallet, kör buss och funderar på ett lite större projekt som är på gång i mitt liv. Det ska bli jättespännande, och förhoppningsvis kan det leda till en annorlunda arbetssituation framöver.
Ibland känns det som om hela min blogg går ut på att berätta ingenting om framtiden, med alla dessa ”hemliga projekt”, men vad tusan!
Man kan ju inte avslöja saker innan de är i hamn, och när de väl är i hamn – ja, då är det inte mycket mer att skriva om dem än att ”nu är det klart, och jag ska fortsätta vidare framåt”.
Ungefär så.

Ibland undrar jag om någon överhuvudtaget läser den här bloggen. Får aldrig några reaktioner, och när jag har kommentarer påslaget så kommer det bara en massa spam och elände. Du som eventuellt läser, kan väl höra av dig på något vis? Vore skoj! FB finns ju, liksom Instagram, där jag heter Anna_rattrattan.

Men nu – fortsätta städa!

 

Det är mörkt nu …

… och jag vill bara sitta i soffan, dricka kaffe och klappa katten. Läsa facklitteratur som tidningen Ridsport går också an. Tyvärr är den inte alls lika rolig nu som när både den och man själv var yngre. Allt handlar om svenska varmblod (alias långbeningar) och tävlingar på elitnivå.
Vanliga människor, typ medelålders tanter på knubbiga kallblodstravare, syns absolut inte alls till i spalterna, och den charmiga blandningen av högt och lågt har helt försvunnit till förmån för en elegant tidning för halvblodsfolk.
Men så är det i tidningsbranschen i dag. Man måste nischa sig för att passa in och överleva, och det är förstås på gott och ont. Den har i alla fall klarat sig hittills, till skillnad mot Hästfocus som fick lägga ner härom året.

Har fått en del reaktioner från testläsarna på senaste manuset, och de är övervägande positiva!
Jag velar just nu mellan två ytterligheter: är testläsarna snälla för att de är mina vänner, och jag ständigt matar dem med kakor i stallet – eller är det här manuset faktiskt ganska bra?
Ja, svaret kommer den dag titeln ligger på Storytel och lyssnarna ger sin dom. Usch, det är jobbigt att bli bedömd och inget jag rekommenderar för den som har en vek själ.

Håller just nu på med ett alldeles vanligt hästboksmanus, bara för att det är så himla roligt att skriva, och det känns verkligen som att glida fram som en räkmacka!
Vem som ska ha manuset vet jag inte. Nuförtiden brukar ju de flesta manus jag skriver vara mer eller mindre beställda i förväg, men det känns himla skönt att inte behöva tänka på det. Jag skriver det bara för mig själv – och jag skriver den hästbok jag själv hade älskat att läsa när jag var i tio-elvaårsåldern.
Kanske ger jag ut boken själv till och med, bara för att testa hur man gör. Det får vi se när det är klart!

Men nu – dags att fortsätta!

/A

Färdig och ändå inte …

Ja, nu är det bara att vänta, eftersom manuset ligger till sig i bakhuvudet, medan jag gör annat. I dag ska jag skriva en artikel till Min Häst, och i morgon och på fredag köra buss.
Vardagen återvänder, efter ett antal månader i skrivbubblan, så att säga. Men det ska faktiskt bli skoj – jag blir väldigt rastlös av att bara drälla omkring hemma. Det är viktigt att få perspektiv, distans och träffa andra människor än de man möter när man är ledig. Mer blir gjort, och lönen som trillar in på kontot är inte heller fel, för om det var någon som trodde att man blir rik på att skriva böcker, så kan jag genast ta er ur den föreställningen. 🙂

Nej, dags att dra igång med den där artikeln, och så spurten på projektet till Rabén & Sjögren. Jobba jobba!

/A

Jobbmöten …

… är inspirerande ibland, och ett sådant var jag på just i dag.
Exakt vad det kommer att leda till har jag ingen koll på än, men just nu är det ändå mer än fullt i kalendern, så det spelar mindre roll om det tar lite tid innan det händer något.


Såg en fråga i en facebookgrupp i dag om ”hur gör ni för att få tid att skriva?” – och jag har så himla svårt att förstå den frågan.
Vill man skriva så gör man väl det?
Finns det något annat svar, liksom?
I princip ingen här i Sverige jobbar ju 14 timmar per dygn i kolgruvan vid vägens slut. Nej, vi är ju bortskämda med reglerad arbetstid, lång semester, barnomsorg – och en massa andra bra saker. Att då inte tycka att man ”har tid” att skriva … Äh, det är bara martyrer som säger så, för att få medlidande. Det är i alla fall min åsikt! 😉
Vill man, så kan man.
Sätter du av en timme varje kväll och ett par timmar extra varje helg, är det 40 timmar per månad, och 480 timmar på ett år. Det kommer du långt på! Gå upp en timme tidigare varje dag på semestern – eller stanna uppe senare på kvällen – och framförallt: stäng av datorspelen, tv:n och alla j*kla filmkanaler – då kommer du att få massor av tid över.
Det gäller helt enkelt att se skrivandet som livsnödvändigt, och prioritera det därefter – då löser det sig alldeles av sig själv!


Men nu är det sen eftermiddag, dags att bege sig till stallet och därefter hem till kattsoffan – och så fortsätta skriva på manuset. Ingen rast och ingen ro, nu när det bara är en lång, härlig nerförsbacke kvar innan det är klart!

/A