Mars mars måne …

Blev så trött på den där kalla vinterbilden. Nu längtar jag efter vår! Härliga långa ljusa kvällar, roliga ridturer med kompisarna i stallet, planering för hästrallyt efter midsommar – och en massa annat kul.

Har bestämt mig för att köra buss på halvtid. Det betyder 10-12 dagar per månad istället för fyra. Okej. Andra människor jobbar typ 22 dagar i månaden, så jag är ändå privilegierad  som kan ha det så här. Samtidigt är det lätt att glömma hur mycket man faktiskt jobbar som författare. Jag sitter ju här nu, exempelvis. Efter en lång dag på bussen kom jag hem kvart i midnatt, och satte mig genast och skrev ner en bit text som kom till mig när jag körde buss. Och nu är klockan snart ett på natten, och det är hög tid att krypa ner i kojen.

Uppsalaförfattaren Ola Larsmo har fått Natur & Kulturs stora kulturpris på 300 000 kr. Han blev intervjuad i Radio Uppland i går och talade om att nu hade han fått ro att skriva ett tag. Ja, för som författare funderar man hela tiden på hur man ska finansiera sitt skrivande.
Larsmo är ingen jag känner personligen, fast vi bor i samma ände av stan, men jag är verkligen glad för att hans skull! Han har skrivit ett antal viktiga böcker, som ”Swede hollow” och ”Djävulssonaten” – den sistnämnda om Bollhusmötet här i Uppsala. Rekommenderas! Och nu får han chansen att i lugn och ro fortsätta skriva böcker som behövs. Bra val av N&K!

I övrigt har det varit bokrea och jag har inte köpt en enda bok. Minns när jag var liten och bokrean var lika spännande varje år. Man gick där och rotade i högarna, klämde och kände. I dag tycker jag mest att rean gör mig lite ledsen, för jag vet vad som väntar efter den – papperstuggen.
Så många böcker, så många tankar, så mycket jobb – och inget blir kvar när köparna och sedan bokrean sagt sitt. Hej då, typ.

Och godnatt till mig.

/A

Söka stipendium …

Håller på och filar på en stipendieansökan, och det är verkligen inte lätt. Vad ska man egentligen ta med? Har i alla fall lyckats sammanställa en lista över alla mina böcker, och till och med hittat sådant som Sara-böcker utgivna i Tjeckien och annat som jag hade glömt att existerade.

Jag tänker ofta på dem som mina böcker har påverkat. Tänk om någon som kanske inte alls gillade att läsa, fastnade för Sara-böckerna och sedan blev bibliotekarie, bara för det? Eller som tjejen som skrev till mig på facebook när jag gjorde reklam för En död man, och berättade att hon hade läst Guldfuxen ”säkert minst 100 gånger”. Eller när en kompis i stallet berättade att hon hade läst böckerna om Mirre som liten, och när hon inte kunde sova på kvällen brukade hon ligga och låtsas att hon var Mirre …
Sådant gör mig så himla glad!

Nu är det natt och dags att sova. Kan ändå inte fortsätta kolla uppgifter till stipendieansökan, eftersom skatteverket är vänliga nog att ha sin webbtjänst stängd varje natt mellan 00-07. Alltså – varför? Alla andra myndigheter har ju öppna dygnet runt, vad jag vet?
Men men, jag får kolla det jag ska i morgon istället, det går lika bra.

Godnatt!

/A

”En kompis lyssnade på din deckare …

… och hon tyckte den var bra!”.
Det är det bästa berömmet man kan få. Någon har tagit sig tid att skicka en hälsning, som sedan framförs i stallet, mellan skottkärror, vattenhinkar och tuggande hästar som äter eftermiddagsmaten. Tack!

Har just gjort korrektur på Vera och Buster  nummer fem, som ska heta Lycko-skorna. Härliga teckningar av Sara Julin Ingelmark i vanlig ordning, och den här gången handlar det om att hovslagaren kommer på besök. Fakta blandat med fiction, precis som tidigare.

Ska snart iväg till busseriet. Jobbar mycket nu och försöker komma ikapp lite. I morgon blir det korsord hela dagen lång, och sedan ska jag också fortsätta röja kontoret. Det har blivit riktigt fint, och det känns lockande att  flytta från soffan och sitta därinne och skriva i stället.
Fast soffan är inte fel den heller. Jag känner hur den håller fast mig nu, som en bläckfisk med åttameters-armar. Bäst att resa sig, dra på uniformen och ge sig iväg.

Ha en skön lördag, alla!

/A

Ordet ”förkyla” …

… finns belagt redan på 1600-talet, enligt Svenska Akademiens ordbok, SAOB. Från början handlade det om att kyla ner känslorna eller kroppen, typ svalka av någon eller något.
Förmodligen har det sedan skett en överföring av ordets betydelse (gissar jag i alla fall), eftersom förkyld i dag inte handlar om att bli kall utan om att vara snuvig. Men förr trodde man ju att det var kyla som ledde till förkylning, medan det i själva verket är virus och baciller som står för sjukdomen.

 

 

 

 

Oavsett anledning är jag astrött på att vara sjuk, eftersom jag inte kan tänka, inte skriva, inte jobba. Kan inte ens göra korsord, eftersom hjärnan är full av snor och det inte funkar med logiken som behövs vid korsordskonstruktion.

Tittar på CSI på tv, eftersom det är bekvämare att sitta upp i soffan än att ligga ner och snörfa i sängen.
Jag är dessutom fascinerad av hur amerikanska storywriters som skriver för tv, berättar en historia. Ja, för alla avsnitt av amerikanska kriminalserier bygger på samma regelbok.
Det är korta, snabba scener som alltid för historien framåt. Det finns inte ett onödigt ord eller en handling som inte har med storyn att göra. Den som skrivit har hela tiden upplösningen på gåtan i sikte. Ja, har man bara 55 minuter på sig, vill det till att man är snabb om man ska kunna beskriva en komplex historia.
Där finns det mycket att lära, både för mig och andra deckarförfattare.

Men nu – dags att snyta sig igen!

/A

 

Tyckande och tänkande …

Att tillfredsställa alla går inte. Det är så man får se recensionerna på Storytel. Hittills har En död man fått allt mellan en och fem stjärnor, allt från superbra till urusel, som betyg. Det är verkligen intressant hur olika människor uppfattar den.
I dag var det en som skrev att det var ”en tunn historia”. Visst, så kan man se det. Samtidigt får en ljudbok inte vara komplicerad eller svårlyssnad – då går den bort på grund av det. Så hur man än vänder sig …
Det enda man kan göra är ju fortsätta skriva på sitt alldeles egna sätt. Det kommer alltid att finnas de som gillar det man gör – och de som inte gör det.

Just nu vilar deckarmanus nummer två. Jag tänker ju på det lite till och från, men har gjort en paus för att fixa med annat. De flesta idéer mår fint av att ligga till sig lite. Jag vet inte ens om jag ska skriva det, för övrigt. Det kan bli på flera olika sätt. Många recensioner av typen ”tråkig och intetsägande” gör att färre laddar ner En död man, och då blir det genast mindre intressant för förlaget att köpa in del II. Förlag är ju vinstdrivande verksamheter, inga välgörenhetsinrättningar, och böcker som inte blir populära hamnar i det stora runda arkivet.

Men om Wendela vilar, så är Vera på gång!
Snart kommer den femte boken om henne och russet Buster. Den här gången är hovslagaren på besök, och Vera får lära sig en massa nya saker.
Boken heter Lycko-skorna och ligger redan hos nätbokhandlarna, trots att det är ett bra tag kvar tills den verkligen kommer ut. Självklart är det fantastiska Jullelin – Sara Julin Ingelmark – som illustrerat.

Apropå populära böcker, så började jag lyssna på Elly Griffiths senaste deckare i går. Men hu vad seg den är … Och så förstår jag inte varför inte Ruth Galloway helt enkelt dissar den där tråkige Nelson? Deras relation går som en röd tråd genom böckerna, men det känns som om tråden blir bara tunnare och tunnare för varje bok.
Där ser man hur otroligt svårt det är att hålla uppe standarden genom många böcker i samma serie, trots att hon säkert har en del uppbackning från förlaget när hon skriver. Ska lyssna vidare, och hoppas den blir bättre så småningom. Kanske hade hon också lite svårt att komma igång, precis som jag brukar ha ibland? 😉

I övrigt är jag otroligt seg i dag. Min hjärna är full av snor, och huvudet värker. F*rbannade j*kla snuba – vik hädan!

/A

Dags att fortsätta framåt …

Jag har ägnat så mycket tid åt En död man, att det faktiskt känns som om allt annat fått ligga för fäfot. Men nu sitter jag här med en hög korsord, fakturor som ska skrivas och till helgen och nästa vecka blir det busskörning. Typ: dags att återvända till verkligheten!
Rätt skönt, faktiskt.
Skriva vidare på nästa deckare då? Ja vars, så småningom. Måste fylla på med mer inspiration, idéer och ork att ta tag i det. Jag kan inte stressa fram sådant, tyvärr. Om jag kunde det, skulle jag vara en rik kvinna.

Vera och Buster-5 är på gång, och har blivit klar lite i skymundan av En död man. Omslaget hamnade i min mejl i dag och det är så fint! Jag är verkligen lyckligt lottad som får göra barnböcker tillsammans med illustratören Sara Ingelmark Juhlin – Jullelin

Nej, nu ska jag spela Wordfeud och äta glass.

/A

Topplistor …

… är spännande saker. Just i kväll ligger En död man på plats 36 på Storytels stora topplista, mitt bland Harry Potterböckerna. Och på deckarlistan har vi äntligen tagit oss in bland de 15 bästa.

Men bäst av allt är alla underbara recensioner – de är som bomull kring mitt hjärta – tack!


Just i kväll har jag avlivat en människa
Mina personer är väldigt levande för mig, och jag funderar mycket på dem och på deras liv. Därför är det svårt att bestämma vem som ska dö, trots att någon ju måste ha den  funktionen i berättelsen – åtminstone om man ska skriva en deckare.
Men ett mord betyder ju alltid att en människa dör.
Om det ska bli trovärdigt, måste man ha i åtanke att det alltid finns en vardag för familj och vänner efter att en person har hittats död. Även en storskurk eller brottsling har (oftast) familj och vänner – kanske barn, en hustru, en make, eller en mamma som sörjer. Någon som minns även det som var gott, och som inte visste att livet skulle skulle ta slut helt abrupt.

Sedan är det också allt det praktiska. Man ska planera och ordna begravning, rensa bland grejor, säga upp en lägenhet, avsluta kontraktet med kabeltv-bolaget och kanske omplacera en älskad katt eller hund.
Det är en hel del att ta rätt på, helt enkelt.
Och någon saknas en – för alltid.

/A

 

 

Att skriva och bli författare

Då och då får jag frågor om hur man gör för att skriva en bok.
Här kommer några korta tips om i vilken ände man kan börja om man vill skriva ett manus. Man skriver nämligen inte en bok. En bok är en produkt som man skapar tillsammans med ett förlag, en redaktör eller flera, en formgivare – och så vidare. Mycket få manus blir böcker. Sikta därför på att skriva ett manus först. När det är klart kan du börja fundera på ”bok”.

– Skriv för att du vill skriva
Att skriva för att bli rik, berömd, kändis, imponera på omvärlden eller för att det verkar vara ett coolt jobb där man slipper gå upp på morgonen fungerar sällan i längden. Om du inte har drivet att berätta något, kommer du inte att komma i mål. Det är ungefär som att bestämma sig för att springa maraton, men den enda träning du unnar dig är att springa efter bussen varje morgon.

– Lär dig hantverket
Det finns många bra böcker om att skriva. En av mina favoriter är Stephen Kings ”Att skriva” som är både en självbiografi och en handbok i författande. Och honom har det ju gått ganska bra för … 😉
Skrivande är för övrigt som allting annat – träning ger färdighet. På köpet får man en bred och platt bak, formad efter kontorsstolen. Men utan känsla är det naturligtvis ingen mening att hålla på, för då blir det bara tråkigt för en själv.
Man kan säga att skrivande är en kombination av transpiration och inspiration. Hur många procent man använder av det ena eller andra, varierar med dagsformen. Ibland glider man fram genom texten, ibland är det omöjligt att skriva överhuvudtaget, men så är det ju med alla jobb.

– Skrivarkurs, universitet eller folkhögskola
Har du tid och råd är en skrivarkurs ofta en kul investering. Du får feedback på dina texter och umgås med andra som har samma intresse som du. Det finns på alla nivåer – allt från personlig skrivcoacher till folkhögskole- och universitetskurser
OBS! När det gäller personliga skrivcoacher som säljer sitt eget kunnande så finns det skäl att vara kritisk innan du väljer. Börja med att kolla om de själva lyckats ge ut en bok på ett etablerat förlag, och ta ordentliga referenser, innan du betalar för att få deras ”hjälp”. Minns det gamla engelska ordspråket ”Those who can´t – teach!”.

– Nej, man blir inte ekonomiskt oberoende
Det är ett fåtal författare som kan leva på att skriva. De flesta av oss har ett eller flera andra jobb vid sidan av. Själv kör jag buss på timmar. Det är idealiskt att kombinera det sociala bussförarjobbet, med ensamjobbet som författare. Så glöm det där med att hoppa av från jobbet (möjligen kan du gå ner i tid …) och skriva på heltid. Det förblir en ouppnåelig dröm för de flesta. Och tur är väl det. Jag har suttit hemma i tjugo år och levt på att skriva, och det är faktiskt underbart att ha arbetskamrater och någon att fika med!

/A

Inspiration är viktigt, och jag blir ofta inspirerad när jag är ute på ridtur med min räcerpåni, kallblodstravaren Mackan. 

En död man – nu på fri fot!

I går släpptes alltså En död manStorytel med fler ställen. Det känns  kul och spännade, men faktiskt också rätt nervöst. Det är en sak att skriva för barn och ungdomar, och då särskilt om hästar. Man glider liksom hela tiden under radarn, på något sätt. I synnerhet förr i världen, när hästböcker oftast placerades mellan politiska diktsamlingar och porr på skalan över ”ointressant litteratur”.

Jag har gjort allt jag kan för att berätta om boken på Facebook och andra ställen på nätet. Har ju tyvärr inte riktigt möjlighet att tapetsera hela tunnelbanan i Stockholm med bilder på mig själv i helfigur, och är inte helt säker på att det skulle sälja heller, för övrigt … 😉
Hittills har jag ingen koll alls på hur den laddats ner, men jag vet att många har den i bokhyllan eller just har börjat lyssna på den.
De första recensionerna blir värst – hoppas de är positiva!

Nu är det dags att bege sig till stallet, och sedan hem och fortsätta skriva. Fast först måste jag fixa ett gäng korsord, och lite annat jox, typ fakturering med mera. Snart dags att sno ihop förra årets bokslut också – man blir påmind om detta när diverse kontrolluppgifter börjar trilla in i mejlen.

Sorgen efter vår voffla Scilla, som fick somna in i förra veckan, är också ständigt närvarande, naturligtvis. Det gick så fort och oväntat att hon blev sjuk, och det fanns tyvärr inget att göra. Livet är orättvist ibland, också mot en mycket älskad hund.

/A