Ask a busy person …

Det finns ett engelskt uttryck som säger ”If you want something done, ask a busy person to do it …” – och det ligger mycket i det.
Ju mer man har för händerna, desto mer händer. Saker föder vartannat och nya kontakter ger utökade möjligheter, för att uttrycka det med två floskler, så här på en torsdag.

Har varit på MVTe-mässan i går, och det var verkligen jättekul. Många besökare på presentationen, och än fler som kom till montern och pratade om Sängsor, som Cenvigo säljer.
Mitt jobb före mässan var att komma med idéer till och sedan göra pressmaterialet tillsammans med de andra på företaget – både produktblad och affischer. Affischerna hade vi uppsatta på alla toaletter (!) och det var verkligen ett bra ställe att exponera sitt budskap på, eftersom alla går på toa – förr eller senare. 😉

Här är ett par av affischerna.

 

Nej, dags att fortsätta med ett korsord till Linds korsordsbok, och så kom det ett mejl om ett framtida manus i dag och i helgen är det dags för busskörning.
Som sagt – If you want something done … 😉

/A

Måndag förmiddag …

Sitter i sängen och jobbar eftersom det är lägenhetens varmaste plats. Det är helt och hållet mitt eget fel. Isoleringslisten som ska sitta runt balkongdörren är borta, så där drar det rätt in, och det går inte att sätta dit en ny när det är så här pass kallt. Borde självklart ha fixat det för länge länge sedan, men … Tja, det blev inte av.

Har massor att göra denna vecka, och inte minst är det dags för MVTe mässan i Kista, en mässan om ny teknik inom vård och omsorg. Företaget Cenvigo, som jag frilansar som informatör till, har en monter – D:14 – och jag är inblandad i det mesta av informationsmaterialet. Spännande!
För min egen del är det här ett jobb som ger mersmak. Vi är ett litet, tätt sammansvetsat gäng, som jobbar tillsammans. Tar och ger, förslag  diskuteras, stöts och blöts. Bästa sättet att jobba på, helt enkelt, eftersom 1 + 1 blir 3 när man gör så!
Det har också varit superroligt att få damma av kunskaperna i InDesign igen. En gång i tiden var det redigerare jag ville bli, mest av allt, förutom författare. Sökte till Skurups journalistlinje med den motiveringen, och kom in tack vare det, som yngst i klassen, tillsammans med Lena K Samuelsson, numera hög chef i tidningsvärlden.
I dag är tidningsredigerare delvis bortrationaliserade. UNT exempevis, redigeras till stora delar i Norrköping, och nattredaktionen – som jag hade tänkt jobba på ”i framtiden” – finns inte längre. Synd, för jag tycker att en lokaltidning ska vara just lokal.

Men nu är det dags för ett korsord igen. Snart presstopp för årets upplaga av Linds Stora korsordsboken, och som vanligt hittar man mina korsord där – tillsammans med väldigt många andra. Alla nygjorda och Sveriges bästa korsordsmakare – enjoy!

/A

Vad betyder fyra stjärnor?

En dryg vecka har gått in på 2019.
Sitter just nu och lägger sista handen vid ett gäng affischer till en mässa i slutet av januari. Årets första korsord har gått iväg, ett par Min Häst-artiklar väntar på att bli skrivna, och jag har hunnit köra en del buss.

I dag var jag på Storytels hemsida och kollade på betygen för olika böcker. Min EN DÖD MAN har ju 3,65 om jag kollar på appen i mobilen, och därmed 4 stjärnor om man går in på hemsidan via datorn.
Men det har väldigt många andra deckare också! Den och den och den och den och den … och så en Keplerdeckare som fick 4,5 … och så fyra igen och igen och igen …
Vad är det för mening med ett betygssystem när alla får samma siffra?
Samtidigt blir det väl så om man ser till hur normalfördelningskurvan fungerar. De flesta av oss som skriver mainstream-deckare får förmodligen en trea eller en fyra i betyg – och så avrundas det uppåt, för att locka fler lyssnare.
Ibland kan jag sakna de skrivna recensionerna på Storytel. Samtidigt fanns det så otroligt mycket elakheter i dem. Vet författarkollegor som på fullt allvar inte vågade läsa dem, utan i stället lät någon annan sortera bort de värsta först, och sedan läsa de snällaste högt. Bedrövligt.
Överhuvudtaget är nätet någon sorts tummelplats för idioter nuförtiden. Kanske vore det bästa att bara lägga ner eländet – dra ur kontakten?
Häromdagen skojade exempelvis en kvinnlig ståuppare om vita mäns minskande fertilitet. Vad händer? Hon blir bombad med kommentarer av typen ”det är faktiskt den vite mannen som uppfunnit allt här i världen” (jo, men säkert …) och ”du ska dö”.
Total humorlöshet härskar.
Dessutom – jag måste säga att jag håller med henne; män av den typen är ingenting att avla på, den saken är klar. Det är därför de aldrig får ett något ligga-läge, utan får sitta kvar vid sin dator och skicka elaka mess till kända svenska kvinnor.
Alltså – skaffa ett liv, säger jag bara.

I övrigt är allting klart vad gäller OVÄNTAD DÖD. Omslag, baksidestext och inläsning. Någon gång i februari kommer den att finnas lite varstans.
Funderar på marknadsföringen och vad man ska göra för att inte drunkna i bruset. Dansa naken på gågatan framför stadsbiblioteket, kanske?
Ja, gud vet, och förmodligen inte ens hen, så jag återkommer i frågan.

/A

 

Jag saknar ett antal nej tack!

I höstas satte jag igång en liten marknadsföringskampanj.
Den mynnade ut i ett intet.
Jag hade väl ändå förväntat mig någon sorts reaktion, men tji fick jag. Inte ens ett vänligt men bestämt ”nej”, utom från en agent som tyvärr sa att de inte letade efter just min sorts manus just nu.
Det var ett vänligt skrivet mejl, och ägaren till agenturen var jättetrevlig när vi pratades vid, så det var ett nej som kändes helt okej. En annan gång kanske jag har något som passar dem, vem vet?

Men att inte svara alls?
Jag tycker det är otroligt nonchalant.
Visserligen hör jag som frilans av mig på vinst och förlust, men hur svårt kan det vara att skriva ett enkelt svarsmejl, typ ”Tack för … Vi behöver inte just nu … – alternativt – jag hör av mig inom … veckor/månader … Hälsningar …”. 

Nu när jag ska starta mitt eget förlag, är svara på mejl en sak som jag förbanne mig ska prioritera. Om förhoppningsfulla människor hör av sig med manus eller annat material, ska jag minsann inte bara lägga det i högen för ”en annan dag”, utan faktiskt ta mig tid att svara.
Jag tycker nämligen det är bättre med ett nej, än inget svar alls!


I övrigt är det full rulle med en massa jobb, jul och allt annat som händer i december. Härligt med alla ljus överallt, och det finns många anledningar att fika och äta pepparkakor tillsammans.
Och snart vänder det mot ljusare tider igen! Till våren har jag en massa roliga projekt på gång, inte minst dra igång mitt eget lilla förlag.
Det blir spännande värre!

Men först lite busskörning denna mörka söndag. Sån´t är livet när man har typ fem jobb samtidigt. 😉

/A

Mackans alltid lika glada öron, solsken och en oändlig väg framåt att utforska – kan det bli bättre? Tror inte det!

Allt faller i bitar …

Det raskar på mot jul, och i dag kom den första blötsnön. Stora vita flingor som singlade ner från en mulen himmel, men fick inte leva när de väl nådde den varma marken.  Två veckor kvar, sedan vänder det igen mot ljusare tider. Äntligen!

Insåg att jag har glömt att skicka ett omslagsförslag till min redaktör på Lind & co. Det har liksom bara glidit åt sidan. Men nu har jag samlat ihop några bilder som kanske kan fungera, och en titel finns det också. Vi får se hur det blir!

Just i kväll sitter jag här och skriver till soundtracket av Lars Winnerbäck. Ibland glömmer jag hur jäkla bra han faktiskt är.
Jag får liksom ingen ordning på mitt liv

Jag kan ha räknat sekunderna som gick
Mellan ljuset, och åskans dån
Jag kom på mig själv med att undra för ett ögonblick
Om du var på väg hit, eller härifrån
Det tysta ekot är av ett slag för sig
Det kommer ensamt, om det är nåt att ha
Vad du än gör ta inga råd från mig
Jag vet, de fungerar inge bra

Tänker att jag är tacksam för så mycket – mina fantastiska barn och min familj, mina vänner, mitt roliga omväxlande liv med en massa olika saker att göra hela tiden. En liten purrande katt i knäet när man skriver, den allra första klunken kaffe på morgonen, den kalla klara vinternattens himmel över ett frostigt landskap.

Samtidigt – runt omkring oss faller världen i bitar, och maktlösheten gror inombords. Finns inte mycket att göra åt det, dessvärre.
Vi kan sopsortera ända in i helsike, men så länge så många andra släpper ut så mycket mer, är det tyvärr sk*t samma i vilken soptunna jag stoppar kattmatsburkarna.

Ja, tänk att politikerna har fått oss att tro att världens klimat framförallt är en fråga för individen – samtidigt som stora företag får fortsätta att skövla regnskog, släppa ut giftiga ämnen och det byggs nya kolkraftverk mitt i Europa.
Och så har vi alla krig. Vem sopsorterar i Syrien eller i Yemen?
Nej, skit samma vad det kostar miljön med ruiner, stridsvagnar, landminor, tiotusentals döda barn och förtvivlade människor – men att jag inte sorterar förpackningar i rätt lådda – det kan minsann uppröra en hel skock svenska människor till otyglad vrede.
Tro mig, jag har testat.

Kom igen när allt annat är fixat, så lovar jag att dra mitt strå till stacken och sopsortera vartenda grej – resten av mitt liv!
Tills dess avvaktar jag – och räknar bitarna som faller.

/A

I skottlinjen nästa gång?

Har det rättså lugnt just nu. Kör en hel del buss, och det känns för det mesta helt okej. Det enda som är otäckt är alla dessa skjutningar. Senaste månaden har jag kommit med bussen precis efter två skjutningar inträffat – först i Gränby, nu senaste helgen Gottsunda centrum.
Blåljus som bländar, människor som kliver på bussen och är oroliga. Rädslan man själv anar inombords, när någon som bär på ett vapen ännu inte är gripen. Alltihop känns mycket obehagligt.
Jag inte den som blir rädd i onödan. Kör ofta kväll och natt, trivs med det och gillar friden och lugnet på gatorna i staden. Och man slipper alla cyklister – bara det är ett stressmoment mindre.
Jag vill inte behöva ompröva mitt yrkesval för att ett gäng idioter skjuter på varandra! Och jag vill inte heller behöva sitta där i bussen och fundera över om det är min tur nästa gång det smäller. En förlupen kula från en nervös och påtänd skytt, en idiot som ska hämnas någon eller något och låter oskyldiga komma emellan – av misstag eller med vilje. Det kan sluta riktigt illa, och det är bara ren tur att det inte gjort det redan nu.

Någon lösning på problemet har jag inte heller i bakfickan.
Vi borde ha gjort något åt det här för länge sedan. De som skjuter är unga killar, som en gång varit små barn. Om de fått det de behövde då, hade de inte varit kriminella i dag.
Men i ett samhälle där vinster och privat rofferi prioriteras och uppmuntras, blir det inga pengar över till de som är fattigast – och så försöker de skjuta sig ut ur sitt armod, vilket ju naturligtvis inte fungerar.
De här killarna kommer att kosta oss miljoner framöver, plus allt mänskligt lidande som blir resultatet av deras framfart. Och chansen att skatteflyktingarna med pengar utomlands kommer att ställa upp och betala, är inte stor. Nej, det blir sådana som jag, som snällt betalar mina 50 % skatt på allt jag tjänar, som kommer att pröjsa för det.
Så det är väl bäst att jag jobbar på en stund med ett korsord eller två.

/A

Allt du önskar kan du få, sjunger Benjamin Syrsa

Man får inte alltid det man önskar sig.
Allting går inte alltid bra.
Hur mycket man än försöker och kämpar, så slår inte alla drömmar in. Samtidigt finns det ett oerhört starkt socialt tryck, inspirerat av coacher och konsulter, att vi alltid måste sikta mot högsta möjliga. Att drömmarna inte bara är just drömmar, utan högst genomförbara – bara vi lägger ner tillräckligt mycket tid och energi på dem.
Jag tycker det är otroligt jobbigt med en så förljugen världsbild.

På varje framgångssaga går det tiotusentals misslyckanden. Ändå är vi hjärntvättade att tro att vi inte kan vara lyckliga om vi inte uppnår det där magiska och fantastiska vid vägens slut.
Men vad är det för fel med att vara nöjd med det man faktiskt har uppnått?
Att vila i den känslan, vara nöjd, känna att man gjort så gott man kunnat och nu är det nog och bra för mig?

Att misslyckas är inte farligt. Att ge upp är inte heller farligt.
Tvärtom kan det vara det som gör livet verkligen värt att leva.
Det är ju först när man slutar stirra mot stjärnorna som man upptäcker det som finns nära en. Det som är det riktiga livet.
Och det kan vara en katt, en soffa, en kopp kaffe – och att få ha fjärrkontrollen för sig själv en kväll i november … 😉

/A

Utan en susning …

Ibland är jag så trött på detta evinnerliga malande om hur vi alla håller på att dö av näringsbrist (jo, men säkert …!) och bla bla bla.
Ovetenskapliga, alarmistiska artiklar om än det ena, än det andra, dyker upp hela tiden i mitt flöde på Facebook, och folk gillar och delar, utan att ifrågasätta det minsta.
För det mesta är artiklarna tyvärr skrivna av människor som visserligen läst på, men inte alltid dragit de rätta slutsatserna eller använt rätt källor. Man kan uppenbarligen kalla sig ”kostexpert” utan att ha minsta aning om det man utger sig för att kunna, och dessutom tjäna pengar på det. Ja, för inte sällan är den som skriver ägare till ett företag som säljer en produkt som kan hjälpa en ur förtvivlan, om man bara köper kapslar för 349 kronor plus porto, och så delar på Facebook förstås. Happy ever after!

Ibland försöker jag svara emot. Kan lägga eoner av tid på att diskutera giftig kanel, d-vitaminets vara eller icke vara eller om LCHF är bra eller dåligt.
Och inte sällan känner jag mig som monstret i filmen The Great Claw här nedanför: missförstådd, elak, lite klumpig och rätt oälskad överlag. Det är svårt att vara snäll när man vet bäst – jämt … *harkel*
Nu gör jag ju inte det, men jag är åtminstone hyfsat misstänksam och ganska påläst. Och det jag inte vet försöker jag att ta reda på! Det är inte så svårt att hitta seriösa källor på internet om man lägger lite tid på att leta, och kan tänka sig att läsa mer än de två första raderna i artiklarna.
Bara att välja bort alla självutnämnda bloggexperter minska risken för felkällor väsentligen!
Tacka vet jag Livsmedelsverket och andra myndigheter. Folk fattar inte hur j*kla bra vi har det med icke korrumperade, vetenskapligt kunniga, myndigheter som dessutom ägs av oss – folket själva. I stället fryner man på näsan och litar mer på bloggaren Kalle-i-Pölsan som tycker att honung och kolloidalt silver hjälper mot allt, inklusive prostatacancer, reumatism och fotsvamp hos husgrisen.

Men i dag klarade jag faktiskt av att låta bli att ge mig ut i debatten.
Låt folk tro på vad f*n de vill, tänkte jag, och scrollade förbi en delad artikel om att D-vitamin är bättre än influensavaccin mot influensa (you bet …!). Det var svårt, men det gick, och jag kommer att tvinga mig själv att göra det fler gånger. Livet är kort nog som det är, utan att man ska slösa det på oväsentligheter.


And now, something completely different …

Hittade den här fantastiska filmen på internet i går: The Great Claw – en skräckis från 1957.
Kan det bli bättre? Svaret är NEJ! The great claw trailer
Här finns hela filmen, för den som vill ha en roande stund i soffan, och slippa glo på Efterlyst i kväll.

Kan man annat än älska den här pippin from outerspace? Nej, det kan man faktiskt inte. Bara så ni vet! Fast med tanke på den glesa hårtofsen på huvudet skulle jag tro att den lider av B12-brist. Vore det min pippi skulle jag genast börja ge den vitaminer, möjligen vitlökspulver (tänk andedräkten …) och så på med en fotfil på de där vassa klorna på futterna. Kan inte vara skönt att ha sådana jätteklor när man ska gå, och dessutom finns risken att någon känslig individ hos djurskyddsföreningen klagar.


Vet inte riktigt vad andra skriver om i sina skrivarbloggar, men just nu känns ämnet uttömt för min del.
Skriver ingenting skönlitterärt alls för tillfället, bara lite artiklar och annat. Mycket busskörning blir det också, nu i mörka november. Det är så skönt att sitta där bakom ratten, glida fram på tomma nattgator och tänka på ingenting särskilt alls. Frosten glittrar i asfalten, luften känns krispig när man andas, och den svarta himlen är täckt av stjärnor. Fint!

/A

 

Böcker fyllda med drömmar

Bloggen Bara hästböcker skriver om B Wahlströms pocketböcker – och jag blir alldeles varm av kärlek inombords. Så mycket glädje de gav mig under min uppväxt – små, knubbiga böcker, med lite tunt och billigt papper i inlagan – med fyrfärgsbild på omslaget.
Har fortfarande kvar närmare en hyllmeter i bokhyllan på kontoret, och nu måste jag ju bara läsa om dem, känns det som!
Det är för övrigt bara några månader sedan jag kompletterade min samling med en ny bok som jag hittade i en köp-sälj-grupp på Facebook – en av Marie-Louise Rudolfsson, som jag länge velat ha. Typ fyrtio år eller så … 😉

Läs gärna artikeln (den första  av flera gissar jag) här:
https://barahastbocker.wordpress.com/2018/11/12/langlasning-b-wahlstroms-ungdomspocket-for-1-75-1-95-del-1/comment-page-1/#comment-149


Har just nu en del trådar ute på olika håll, och väntar nyfiket på mejl. Inte säkert det leder till något, men ibland måste man testa nya saker.
Fast i kväll när jag fikade hos goda vänner, kändes det nästan lite jobbigt nästan att berätta om alla mina jobb – som om jag var en hoppjerka. Men det är jag ju inte. Jag gör många olika saker, men behåller alltid mina uppdrag länge. Och när det tillkommer nya brukar det alltid gå att ”knö in dem” någonstans bland de andra.
Så den som lever får se.

/A

A

Nu är den förbannade hösten här …

… och jag gillar den. Svalt och skönt i dag, lite gråmulet och regnvåt asfalt. Andra dagar är det krispig luft och blå himmel, med natur i gyllene färger.
Sitter vid den öppna balkongdörren och skriver, medan katterna skuttar in och ut som de vill.

Det händer inte så mycket just nu. WV-manus nr 2 är väl i princip inläst och klart, men titelfrågan återstår. Fasiken att hjärnan står stilla när det gäller just det. Kanske för att jag redan kommit på en bra titel en gång – en titel som förstås var upptagen.
Måste också tänka ut en bra omslagsbild till illustratören.
Det är en himla massa jobb kring ett manus som ska bli bok, som man inte alltid har koll på.

Jag har hittat ett kontor till på stan, som jag gärna skulle vilja titta på. Verkar jättefint, hyfsat billigt och ligger bra till. Men eftersom jag fortfarande inte har fått svar från bolaget som har huset ifråga, så jag antar att de hellre har det stående tomt än hyr ut det.
Överhuvudtaget är jag kräkless på sådana där ”info-mejlar” som bara är en sorts alibi för att någon ska slippa få mejlet i sin inbox och behöva göra något med det.
Man fyller i sitt ärende, namn och egen mejl, och sedan väntar man på svar in absurdum och blir mer och mer irriterad.
Varför inte bara ta bort den där slaskmejlen i stället?

Nu är det dags att ta itu med lite annat. Har druckit tre stora koppar kaffe, men min hjärna är fortfarande som en kokosboll inuti. Bäst jag reser mig ur soffan och börjar röja på kontoret, innan jag somnar sittande med datorn i knäet. Gäsp!

/A