Mitt liv på tangentbordet – Anna Sellberg

#jagärhär
Alltså – det är den bästa idén jag kan tänka mig! En facebookgrupp och en hashtag mot hat, kränkningar och hot.
Tillsammans är vi starka. Tillsammans kan vi påverka och förändra. Tillsammans vågar även de som annars sitter tysta, säga vad de tycker om saker och ting.

Så himla coolt alltså!
Läs mer: #jagärhär

 

---

 

Det sitter en talgoxe i trädet utanför mitt fönster. En dryg månad till, sedan kommer det: ”tiii tuuu, tiiii tuuu” och våren närmar sig igen.
Den här hösten har gått otroligt fort och jobben har trillat in som pärlor från ett trasigt halsband studsar ner på golvet. Ändå funderar jag allt oftare på att ge upp skrivandet och börja köra buss i stället. Det går helt enkelt inte att försörja sig som frilans i dag.

Jag har ett superbra förlag, Rabén & Sjögren, som har kontrakt som de tagit fram i samarbete med Sveriges författarförbund. Har gett ut fem (5) böcker där på ett år – men det finns ändå inte en chans att försörja sig på att skriva …
Ett exempel: R&S har gjort ett tilltryck på de två första Vera och Busterböckerna på 4 000 ex. Jättekul och jag blev verkligen glad över att böckerna säljer så bra.
Skickar en räkning på 10 000 kronor, där sedan hälften går bort i skatt och sociala avgifter.
5 000 kronor för 4 000 böcker är 1 krona och 25 öre per bok.
100 böcker är alltså 125 kronor.
Jag kör buss på timmar åt Gamla Uppsala Buss. Min timlön som busschaufför är 184 kronor – timlön 155 kr, pilotfisken 4 kr/timme*) och så semesterersättning 23 kronor per timme. Sedan tillkommer OB också, eftersom jag oftast kör kvällar och helger, men jag räknar inte med den. Efter skatten på cirka 32 % återstår ungefär 125 kronor rent – för en timmes jobb. Jag kan alltså jobba 1 timme med att köra buss och det blir lika mycket pengar som om jag säljer 100 böcker.
Det är faktiskt inte rimligt!

*) vi har en grunka i bussen
som mäter att vi kör miljövänligt,
och vi chaufförer får ersättning
som tack för att vi står ut med detta

Nu är det egentligen orättvist att räkna på just Vera & Buster-böckerna, för R&S avtal är ändå vettigt jämfört med mycket annat. Det är ett seriöst förlag, och som sagt – deras avtal är framtagna i samarbete med SFF. Bara det gör att jag är väldigt stolt och nöjd med att arbeta för dem.

Men det finns andra förlag, som trots stora vinster utnyttjar sina duktiga, lojala och trogna frilansar in absurdum. Det är faktiskt rent ut sagt bedrövligt! Mediahusen vet ju att tackar vi nej till ett jobb står det tusen andra på kö som kan tänka sig att göra det ännu billigare. Ja, faktiskt näst intill gratis – ”bara för att få in en fot …”.
Men grattis till dig som tror det är så det funkar. *NOT!* Du är kommer att bli lika utnyttjad som vi andra, hur många fötter du än stoppar in i dörrspringan.
Nej, kunskap, erfarenhet, kvalitet och i slutänden en bra produkt – det är inte värt ett dugg när siffernissarna får räkna på det och ägarna vill ha ut maximal vinst. Och sedan tycker man det är konstigt att folk slutar läsa tidningar … Klart att de slutar när tidningarna blir sämre och sämre, och innehållet alltmer utvattnat, mainstream och snuttifierat.

Är allt lika illa då? Nej, det finns ljusglimtar.
Ett par exempel på att det faktiskt går att göra kvalitativ journalistik på ett både smart och bra sätt, som också genererar pengar, är tidningarna Filter och ETC.
Där hittar man långa, välskrivna artiklar av duktiga journalister. Texter där den intervjuade personen får chansen att utveckla resonemang och tankar, reportage där händelseförlopp blir ordentligt genomlysta.
Mer sådant, tack!

Så nej, jag har bestämt mig för att ge det våren och sommaren också. Blir det inte bättre, så får skrivandet och korsorden bli min hobby och busskörande mitt jobb – om inte på heltid, så näst intill.
Jag har frilansat i snart fyrtio år, men tröttnat på att leva ur hand i mun och alltid vara fattig.
Faktum är att jag får mindre (!) betalt för jobben nu än vad jag fick när jag frilansade för den lilla socialdemokratiska Veckotidningen i Motala i början av 1980-talet … Det är när man börjar räknar på sådant, som man inser att det börjar bli dags att göra något annat än att vara frilansjournalist!

Till sist: visste du att datorer har börjat ta över jobbet med att göra korsord?
I stället för att anlita en levande människa, köper förlaget in ett dataprogram som gör jobbet. Poff, så är krysset flätat och klart, och kan skickas ut i tidningen. Vad spelar det för roll att det är korsord som alla blir likadana, utan egen charm och personlighet, utan fel eller spännande associationer.
Det här är redan på gång hos flera av de större veckotidningarna.
Håll utkik efter ”underliga namn” på konstruktörer, eller att tidningen själv står som konstruktör till korsordet, så hittar du dem snart i en tidning nära dig.

/A

 

 

 

Lysande utsikter? Nej, inte för den som försörjer sig på att skriva eller göra korsord.

 

 

Strunt i novembermörker och slask – i dag har det varit en finfin dag ändå!
Först hittade jag en recension av Önskeponnyn i Piteåtidningen, skriven av barnboksbibliotekarie Åsa Wilén. Recensionen är skriven i början av maj, men jag har helt missat den och blev jätteglad när den dök upp i mitt flöde.
Läs den här!
Och sedan kom ett mejl från förlaget: det blir tilltryck på 2000 ex på Önskeponnyn och lika mycket på Nu rider vi! Hurra vad roligt! Lagom till jul och allt.

Och snart är det dags för nummer fyra i serien, som heter Hästtokig, och ska komma i januari 2017. Minns inte om jag länkat till det tidigare, men här kommer en time-lapse drawing av Jullelin från youtube: Hästtokig, och så här ser det ut på förlagets hemsida: Vera och Buster Hästtokig.

I övrigt har jag mest ägnat mig åt korsord. Ögonen är nästintill fyrkantiga, känns det som och jag har mardrömmar om or på nätterna. Små grå filurer med åtta röda ben, som kommer traskande på golvet med ett svagt klapprande ljud. Sedan klättrar de upp i sängen, redo att tugga i sig min kropp, medan man hör ett tydligt ”or or or” mellan tuggorna.

Jag försöker verkligen att undvika or när jag kan. Or finns ju knappt! Googlade det och hamnade hos wikipedia, som hade följande att berätta om or: ”Or är kvalsterarter i familjen Acaridae inom underordningen Astigmata med längd på mellan 0,2 och 0,7 millimeter. De vanligaste är ”ostor” (Tyrophagus putrescentiae), ”mjölor” (Lepidoglyphus destructor eller Acarus siro) och ”husor” (Glycyphagus domesticus). De är dock inte bundna till det livsmedel som det svenska namnet antyder. Angripna matvaror räknas inte som tjänlig människoföda.” – läs hela artikeln här!

Att det blivit så mycket korsord, beror på att jag har börjat jobba åt Expressens korsordstidning. Det känns verkligen jättekul! Har bland annat fått göra en del svart-vita korsord, och det är ju mycket roligare än att göra bildkorsord.
I ett vanligt bildkryss är en nyckel sällan mer än tre-fyra korta korta ord – den måste ju rymmas i en (möjligen två) ruta (-or). I ett svart-vitt korsord ligger nycklarna bredvid och man kan bre ut sig lite hur man vill. Underbart att kunna vara lite mer kreativ och fiffa till det lite dessutom, med roliga ordvändningar, citat och så vidare.

Har för övrigt fortfarande inte köpt någon whiteboardtavla. Funderat på att bara tejpa upp lappar på dörren direkt i stället. Nackdelen med en whiteboard är ju att anteckningarna försvinner så småningom. Papper och penna är ju definitivt mer hållbart i längden.

---

 

Till sist något lite allvarligare – en länk till bloggen som ”The real ponnymamman” – Ulrika Fåhraeus – skriver. Hon har lyft upp något som finns och alltid har funnits inom hästsporten: gubbsnusket.

Ja, för vi som hållit på med hästar några decennier, har ju alla mött honom, om än i olika skepnader. Han, den äldre mannen som lägger omkull den ena unga kvinnan efter den andra. Hon får uppmärksamhet, hästar att rida och dyra träningar betalda. Han får sola sig i hennes ungdom och när hon inte passar längre, byts hon ut mot en ny, lämplig adept.
Oavsett om mannen är ”snäll mot tjejen”, eller en riktig flåbuse, handlar det alltid om ett utnyttjande. En vuxen person ska nämligen inte ha förhållande med barn.
Och ännu värre blir det det om den vuxne är en lärare på ett hästgymnasium eller en ridskola, är känd som en duktig ryttare eller berömd kusk. Det är lätt att hamna i beroendeställning och svårt att ta sig ur en sådan relation. Att den äldre mannen dessutom kan vara den som avgör om du har en framtid inom sporten eller inte, då han ofta känner ”allt och alla”, gör det ännu svårare att säga nej tack till uppvaktningen eller polisanmäla.
Många dömer dessutom offret – ”hon bjöd ut sig”, ”hon springer ju själv efter honom …”  men minns att det ALLTID är den vuxna personen som har ansvaret. Ingen annan. Och även hon själv känner ofta både skuld och skam. Detta eftersom många av de här männen lägger oändligt mycket tid på att bryta ner hennes personlighet. Kärleksfull uppvaktning kombinerat med hot om att han ska överge henne, skapar lydiga flickvänner beredda att göra allt för mannen – som själv när som helst kan byta ut henne mot en annan, yngre flickvän.

Här är blogginlägget som Ulrika Fåhraeus skrivit, som jag tycker att alla borde läsa!

/A

 

 

… här hemma – och en klimatförnekande högerman som president i USA. Nej, världen är inte i sitt esse just nu.
Men det är bara en dryg månad kvar till jul, sedan vänder det mot ljusare tider här hemma i alla fall.
Och jag tror inte att Trump hinner förändra så särskilt mycket på fyra år. Hans väljare kommer säkert att bli besvikna över hur segt det är att styra en skuta som USA, och hur lång tid det tar innan saker och ting blir annorlunda. Dessutom är det ju förhoppningsvis, som Göran Persson (fd statsministern) sa i en intervju i DI häromsistens:
– Och man ska komma ihåg att den amerikanska konstitutionen är bygd för att ta hand om galningar.

Egentligen borde jag skriva något om Leonard Cohen och Jaques Werup. Men det är det redan så många andra som gjort, så jag avstår. Kan bara konstatera att världen förlorat två människor som gjorde skillnad, för mig och för så många andra.

Lyssna gärna på Take this waltz som är en av Cohens bästa. Så skenbart enkel, en liten valsmelodi som man kan klinka fram på vilket piano som helst, men med en text som rymmer kärlek, mörker, ljus och bråddjup.

---

Back to reality!

I morgon ska jag handla årets första julpynt – ny julstjärna – och dessutom lite saker till kontoret. Ska testa att få lite ordning på ett manus genom att ha en stor whiteboardtavla att klottra på under arbetets gång. Detta inför ett projekt vars skrivstart är i morgon.
Jag är ingen administratör, men tänker att det kanske går att spara extrajobb genom att ha koll och skriva upp saker och ting. Brukar ha allt i huvudet annars, men i längden blir det kanske lättare så här? Det skulle ju faktiskt vara skönt att kunna lägga tid på skrivande, i stället på att rätta inkonsekventa saker i handlingen.
Dessutom – det finns alltid fler än ett sätt att göra saker på.
Att inte våga testa nya arbetsmetoder, för ”så har jag ju aldrig gjort förut” är kontraproduktivt. Nya texter kräver nya grepp för att bli bra. Och bra ska det bli! *taggad*

Men nu: middag på Mammas Meze med några goda vänner, och sedan korsordsmakeri. Puh, är lite trött på rutor för tillfället, men eftersom V75-vinsten uteblivit så … Tja, bara att knega på.

Så här såg det ut vid ändhållplatsen i Slavsta häromkvällen, när jag satt i en buss och väntade på avgång. Man får försöka sa skönheten i vardagen – detta även om det inte alltid är så lätt så här års.

 

/A

 

 

 

 

Jättebra artikel i SvD: läs här!

Söndag och snart stalldags. Fattar inte vart tiden tar vägen! Måste planera artiklar och skicka till redaktör S, ska skriva protokoll för stallföreningen, fixa till en text om en aktivitet som Upplands Ridsportförbund ordnade i veckan, effektuera sista kapitlen på ett projekt som skulle varit färdigt för länge länge sen *skämskudde fram!* och så väntar en himla många korsord på att bli korsade – typ.
Tur att det var sista bussdagen på ett tag i går. Älskar när man kört klart sista passet och tiden sträcker ut sig framför en, utan stopp och hållpunkter. Kreativitet kräver utrymme och ställtid!

Nu är förresten Mia på ridläger klar, och har gått ut till medlemmarna i bokklubben PennyGirl. Mia på ridläger kom ut första gången för snart tjugo år sedan, och boken handlar om Mia som åker på ridläger med sin fjordhäst Bamse. Hon får både nya vänner och massor av erfarenheter. Här är en bild på den finska upplagan.
Älskar omslagsbilden och teckningarna inuti, och jätteroligt att den får ”nytt liv” för en ny generation unga hästtokiga läsare. Mia på ridläger kommer inte att finnas i affärerna, utan säljs enbart via bokklubben PennyGirl, som förr hette Polluxklubben.

Nu – dags för lite sen lunch och sedan stallet.

 

/A

 

 

Sitter och dricker kaffe och väntar på mig själv. Ska strax bege mig till stallet och ha dagens insläpp. Fortfarande underbart höstväder ute (även om det mulnat på just nu) – med värme, gröna hagar och betande tjocka hästar som inte alls vill komma in på eftermiddagarna.
Jag som brukar älska septembers kalla, krispiga kyla får tydligen vänta på den i år, men det känns rätt okej det också.

Insåg i dag att jag borde tagit med de där typerna som tror att jorden är rund också i mitt förra inlägg, men det gjorde jag inte. Vilken underbart idiotisk idé att tro en sådan sak. Det säger verkligen ALLT om den som gör det – typ ”köp inte en bil av någon som tror att jorden är platt!”.
Läs mer om Flat Earth och människorna som tror på det här!

I övrigt går det bra med skrivandet. Pysslar på med ett projekt som skulle varit klart för ett par veckor sedan, men fick förlängd tidsfrist vilket ledde till total prokrastinering! Måste meddela (den ännu ovetande …) redaktören att man inte kan säga till mig att ”ta det lite lugnt och lämna om två veckor i stället”.
Det bara funkar inte! *gaaaah*

Vera och Busterböckerna säljer tydligen bra. Om man kollar på Bokus, Adlibris och Barnens bokklubb så är de slut överallt, eller så är det bara ett fåtal exemplar kvar. Så himla roligt! Här är en skärmdump från Bokus.com som jag gjorde häromdagen.
Snart är den fjärde boken också klar.

Här är en länk till omslaget, tecknat av bästa Jullelin förstås:
Omslag till Vera och Buster-bok nummer fyra som kommer 2017.

Nej, nu är kaffekoppen tom och det är dags att bege sig till stallet. Mer senare, kanske, fast jag bör nog arbeta på med projekt X i stället.

Håhåjaja, man lever ett priviligierat liv, minst sagt! 😉
/A

 

… och varje gång funderar jag på att lämna facebook – som jag egentligen älskar. Men ibland står jag bara inte ut.
De rika flyktingarna

I dag har jag återigen sett det där gamla inlägget om att alla flyktingar ”minsann får XXXXX kronor i månaden!” …

När man länkar till en seriösare sida och visar för den som delat det att nej, det är inte sant, det är fel uträknat och fel förstått från början – då får man svaret att det är visst sant.
Nej, det där inlägget är länkat till en sida som drivs av ett parti som på sin politiska agenda att få dig att hata andra människor. Och du är en j*kla idiot som är så lättlurad att du går på det, vill jag skriva.
Och ibland gör jag det också.

Så här mycket får flyktingarna på riktigt.

Inflitratören.

Jag betalar hans lön med mina skattepengar.
Fi fan. Killen borde kamma sig och skaffa ett riktigt jobb, i stället för att leva på bidrag!

Desinformatören Fridback

Vaccin.

Sketafarligt! Bäst att låta bli att vaccinera sig. Man kan ju bli öm i armen av HPV-vaccinet. Bättre att få livmodercancer. Det kan de väl bota nuförtiden, eller hur?
Själv tror jag att antivaxx-rörelsen backas upp av en miljardindustri som vill sälja sjukvårdsmaterial, utrustning till sjukhus och möjligen också mediciner.
Om färre vaccinerar sig, blir fler sjuka – och fler sjuka genererar mer pengar.
Det bästa är en lite lagom svår sjukdom, som ger ett stort vårdbehov under många år, men ändå inte dödar. Polio, kanske? TBC? Mässlingen med hjärnhinneinflammation som ger hjärnskador?
Mysigt mysigt, säger någon och gnuggar händerna.
Så hoppa gärna över den där onödiga lilla sprutan, och ställ dig i vårdkön i stället. Då blir du äntligen lönsam, lille vän!

Titta vilket glatt barn och vilken lycklig mamma!
Visserligen hittade jag bilden under ”Polio” på digitaltmuseum.se – men vem blir inte glad om fotografen kommer och tar en bild när man är sjuk? 

 

 

Hade egentligen tänkt att detta blogginlägg skulle bli trevligt, glatt, roligt och positivt men tyvärr misslyckades jag. Gör kanske ett nytt försök i morgon, om världen känns bättre då.

/A

 

 

Ingen föds som terrorist.
Vi måste skapa ett samhälle där ingen inte heller vill dö som det.

/A