Bara lite lite kvar och så ett nytt steg i livet

Nu ser vi framåt mot nya, roliga projekt!

I morgon ska jag läsa igenom manuset en sista gång, därefter ska det gå tillbaka till min redaktör på Lind & co för en sista koll också, men sedan är klart.
Det läskiga är att jag är så himla nöjd!
Undrar när hybrisen kommer att resultera i att allting annat i livet sk*ter sig totalt? Ja, säg det.
Får man tycka att det man själv har skrivit är bra?
Svar till en som våndas och undrar.

Funderar fortfarande på vad jag ska skriva efter det här manuset.
En deckare till, en feelgood eller den där romanen som ligger och skvalpar i bakhuvudet? Eller kanske en pjäs eller …
Det finns så många vägar att välja – och jag är fri att gå vilken jag vill! Hur bra kan man egentligen ha det?

Har också insett att det här är min tjugosjätte bok. Trodde det var den tjugofemte, men hade räknat fel. Får väl skylla på åldern. Lätt att glömma hur många pysselböcker jag egentligen gjorde till B Wahlströms några år i början av 2000-talet.

För övrigt är det där kontoret jag har drömt om kanske äntligen på gång!
Hade ställt mig på kö hos Ateljéföreningen Hospitalet men fick inget där, eftersom hälften av de nya rummen skulle gå till bildkonstnärer. Men ett konstnärskollektiv i samma hus har ett rum ledigt, som jag ska ta en titt på i nästa vecka.
Det känns spännande, lite läskigt, onödigt – men ändå väldigt nödvändigt.
Ungefär så.
Spännande eftersom det är alltid roligt att träffa nya människor, ta steget ut ur komfortzonen, göra något nytt.
Läskigt för att det ställer krav på mig att ta skrivandet på allvar. Om jag har ett kontor måste jag ju gå dit, och väl där måste jag faktiskt skriva saker. Det blir alltså rätt stor skillnad från att sitta i soffan i långkalsonger, och kunna gulla lite med katterna eller gå en hundpromenad, när skrivlusten tryter.
Onödigt med ett kontor? Ja, nu när yngste sonen flyttat hemifrån och vi plötsligt bara är två personer på över 100 m2 lägenhetsyta – där ett av fyra rum redan i dag är vikt till kontor – känns det ju rätt lyxigt att jag ska hyra ett ställe till, bara för att ha någonstans att sitta och skriva.
Nödvändigt för om jag ska komma någonstans, måste jag ut bland andra människor, inte bara sitta ensam hemma på kammaren och sura över att ingen bryr sig om mig. Få inspiration, möta nya tankar och idéer, utvecklas helt enkelt!
Sen gillade jag mejlet jag fick också, där det stod att vi förslagsvis kan ses och ta en fika och ser om vi gillar varandra.
Fika! Mänsklighetens bästa uppfinning någonsin. Det är sådant jag faller pladask för. Just sayin … 😉
Och alla mina tantkompisar hejar på. Bara det, liksom!

/A

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.