På distansritt med Mackan!

Veckan som gått kände jag inte för att skriva mer på manuset. Ibland måste saker bara få vila!
Så i stället så anmälde jag mig och hästen till en distansritt. Vi skulle rida 20 km, en Prova På klass, och delta i Rimboritten.
Det hela utgick från Lovisedals gård, och på morgonen lördagen den 3 augusti, styrde Mackan och jag kosan dit.

Eftersom jag är tämligen ostrukturerad och sambon inte var med, så blev det en del incidenter på vägen. Inget farligt, men ändå – väldigt typiska för mig.
Först körde jag naturligtvis vilse på väg till tävlingsplatsen, och fick åka en lång bit extra och vända. Att jag kollat upp vägen noga före, hade gps i bilen och dessutom på ett ungefär visste var det var någonstans … Det hjälper inte mig.


På plats på Lovisedals gård.

Sedan hittade jag inte mina jodphurssskor. Var helt säker på att de stod kvar i hallen hemma! Men j*klar! Då skulle jag ju inte kunna starta, för rida i gympadojjor utan klack är inte okej, om man inte har sådana där kåpor som sitter framtill på stigbygeln och hindrar foten från att glida igenom.
Fast det visade sig att jag hade ju bara ställt skorna på ett annat ställe i bilen, och att de var med. Puh!
Och därefter försvann bilnyckeln!
Jag hatar de här klumpiga nycklarna med fjärröppning. Vem tusan behöver öppna sin bil på tio meters håll? Värdelös uppfinning! Och vad ska man ha nyckeln i för ficka, så den inte försvinner?
Efter att ha vänt upp och ner på ALLT hittade jag till sist bilnyckeln på golvet framför framsätet. Vet inte hur den hamnat där, och vill inte veta heller.
Tack och lov kunde jag låna Team Eriks underbara groomar, som både höll i Mackan och hjälpte till med råd och pepp när det behövdes. Utan dem hade det helt enkelt inte blivit någon ordning alls på det hela! Tur att det finns så många fantastiska hästmänniskor!
Team Erik består av Jenny Garland och hennes arabiska fullblodskille Erik (som egentligen heter något så fint som Zentor Gallish).
Här hittar du Jennys sida på Facebook , där du kan läsa mer om hennes jobb som veterinär. Erik och Jenny startade 5-milen, och det var tack vare hennes peppning som Mackan och jag också kom iväg.


Nå, äntligen gick starten!
Mackan och jag skrittade ut från gårdsplanen ett par tre minuter efter alla andra, vilket var planerat, eftersom jag ville helst rida själv, utan att stressa och ha bråttom.
En bit bort från gårdsplanen, ser jag en röd pil.
Vi följer den – och rider vilse!
Distansritten har alltså pågått i typ två minuter för vår del, man kan fortfarande se startområdet bakom oss – och vi är redan på fel väg!
Tack och lov mötte jag en som sa att jag ridit fel, jag vände och red tillbaka, svängde åt rätt håll – och där hade en tjej och hennes pojkvän parkerat en transport och håller på att lasta av en häst, mitt på vägen som är tävlingsbana!
För att komma förbi höll vi på att trassla in oss i ett innebandy mål och en grushög – men sedan var vi ÄNTLIGEN på väg!
Och nu blev det full rulle!


Att rida världens bästa häst över en blommande äng medan sommarsolen skiner – bättre kan det inte bli!

Räcerpånin kallas inte det för inte, och snart var vi faktiskt i kapp de två i vår klass som låg sist.
Och medan jag red med dem, ringer plötsligt telefonen i fickan:
– Hej Anna, det är domaren. Jag vill bara kolla så du är på rätt väg!
– Va?
– Ja, de är lite oroliga för dig här. Är allt bra?
Underbara människor, som bryr sig om en förvirrad deltagare!
Och jag kunde försäkra henne att allt var bra. Vi var på rätt väg, hade hittat ett par andra från vår klass, och det var absolut inga problem.
Och när jag svarade i telefon, såg jag också ett sms från sambon:

Jag har nu alltså lärt mig något viktigt inför framtiden:
1. Missa inte början på bangenomgången.
2. Följ pilarna och titta på kartan, och om du inte ser någon pil, titta en gång till.
3. Kolla dina sms från sambon då och då. Kan vara bra!


Tio kilometer avklarade, och vi är halvvägs.

Hur som helst: efter en liten bit släppte vi våra klasskamrater igen. De ville rida fortare än vi, och jag kände att Mackan började bli trött. Det blåste visserligen, men var rejält varmt, han hade inte druckit på flera timmar, och gräset på tävlingsplatsen var sådant där torrt stickigt gräs.
Sedan var det också en baktanke med vår långa skrittur tillbaka till målet. Man behöver inte springa i kapp alla som är framför en, nämligen! Man kan ta det lite lugnt och lyssna på sin matte i stället. Och det är okej när ett gäng ädla fullblodsaraber med tävlingssugna ryttare, galopperar förbi. Det går inte att springa i kapp dem ändå – låt dem löpa!


På väg tillbaka mot målet.

Så vi skrittade fram längs de underbara skogsvägarna. Massor av fjärilar och blommor, doften av sommarskog – och ett enormt stenbrott där vi tog en härlig galopp på en fin och mjuk vägbit.
Så småningom kom vi i mål, och det inom tiden – startade 12.03 och var i mål 14.36. Vi kom sist, förstås, men det var ju ingen tävling för vår del.
Mackan var okej med 52 i puls (hade 48 när vi gick ut), men en smula uttorkad och dåliga tarmljud. Han fick därför fika med bästa Erik, och jag fick mysigt sällskap med resten av teamet igen.


Team Erik: Jenny, Lennart, Erik, Kim och Marika.

Roligast var att Mackan gillade Eriks hö och vatten bäst. Erik å sin sida tyckte att Mackans hö var godast! Så de bytte helt enkelt mat, och båda var mycket nöjda.


Erik gillade Mackans mat …

 

 

 

 

 


… och Mackan åt upp Eriks!

 

 

 

 

 


Stolt matte med trött ponny! Foto: Jenny Garland

Själv drack jag kaffe, stolt över min fina och duktiga lilla häst, och nöjd med en jättetrevlig tävling. Måste säga att arrangörerna hade verkligen gjort ett fantastiskt jobb med att lägga bra banor, och man kände sig både omhuldad och välkommen som ”ensamkommande utan groom”.
Hit ska vi återvända, den saken är klar!


Utanför fönstret är det nästan mörkt nu vid 22-tiden på kvällen, och hösten närmar sig snabbt.
I morgon är det den första måndagen i augusti, ”alla” är tillbaka på jobbet – och det är dags för mig också att sätta igång och jobba igen. Manuset ska snart vara färdigt, och flera andra projekt väntar framöver.
Men helgens härliga långritt med Mackan – den kommer jag att leva på länge – den saken är klar!

/A

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.