Sista sommardagen …

… var kanske i dag? Tog med mig Charles-Ingvar till stallet på em och satte mig i hästarnas hage med en tub kaffe, en citronbulle från Macken, godis till Charles-Ingvar, anteckningsbok och penna.
Men så mycket jobbat blev det inte. Lade mig på rygg i stället, lyssnade på vindens viskande och ett och annat flygplan som dånade förbi, på väg till Arlanda.
Halvsovande, drömmande och tänkande skapades händelser inuti mitt huvud, som i morgon ska skrivas in i manuset och bli en del av en historia.

I morgon alltså.
Godnatt!

/A

Vart tog Lizzie vägen?

Mitt manus har förändrats åtskilligt sedan jag började på det. Kollade in min jobbok som följt mig hela tiden i dag, och det är inte alls samma manus som står på sidan ett i den, som finns i min dator.

Jag fattar inte hur de författare gör som planerar exakt allt redan från början.
Hur har de tålamod att skriva det sedan? Om jag gör ett sådant där Mycket Väl Genomarbetat synopsis, så är jag färdig sen – och vill göra något annat än skriva samma sak en gång till. Det känns som om historien blir en enda lång transportsträcka från första till sista sidan – lika roligt som att köra motorvägen mellan Uppsala och Stockholm, ungefär.

Det är ju just det oväntade som är det absolut roligaste med skrivandet – att det kan bli vad sjutton som helst! Att idéer poppar upp, att människorna man skriver om går sina egna vägar och kanske även har andra bevekelsegrunder än man trodde från början. Sådant som man inser när man lär känna dem lite bättre!
Exempelvis har någon som heter Lizzie hoppat av helt. Hon står med på första sidan i jobboken, men finns inte med någonstans i texten – än! Å andra sidan är det mer än en som tillkommit – som Tarek Jovanovic exempelvis, som bor i ett litet hus vid en strand. Honom kände jag inte alls innan, men nu så är vi rätt bra kompisar.

Nej, jag tror att det kan ha varit så här: Lizzie gick längs vägen med långa steg och en ryggsäck på ryggen.
När hon kom till en busshållplats kom det en buss. Hon klev på den, såg att bussbolaget sökte folk, och bestämde sig för att hon inte ville vara en människa i en hästbok, utan något helt annat.
Och på den vägen är det – kanske! Ja, för jag har ingen aning, för jag har inte träffat henne än, och har inte hennes telefonnummer. Så var det med det.

Men nu ska jag åka till stallet och motionera världens bästa räcerpåni i stället för att sitta framför datorn!

/A

Done is better than perfect …

Ibland är det bara så att man måste komma vidare med det man håller på med. Det går inte att pilla i detaljer hur länge som helst, för om man ideligen stannar upp i skrivandet så försvinner flytet.
Visst går jag tillbaka och tittar på manuset ibland, går igenom ett kapitel här eller där, rättar konsekvenser och så vidare, men jobbar med manuset – det gör jag när det är färdigt.
Och nu är det snart det. Nerförsbacken är påbörjad, och två tredjedelar är klart. Räknar med att vara helt färdig om cirka två-tre veckor, och det känns jätteskönt. Håller på med ett helt annat projekt parallellt, och det ska också vara klart då, så arbetsdagen är uppdelad i två: förmiddagarna är vigda åt Wendela Vide och eftermiddagarna åt Projekt 2.
Glad att jag med åren har lärt mig att inte göra allting sista veckan. När en var ung funkade det att jobba dygnet runt inför en deadline, och jag kan göra det nu också om det verkligen behövs. Men det är sällan värt det.

Nu – dags att skriva vidare. Ligger lite efter i dag tack vare en sovmorgon, men sådana är också en del av livet ibland.

/A