Mitt liv på tangentbordet – Anna Sellberg

I helgen som gick var det dags för Stockholms litteraturfestival.
Först på fredagen var det dags för förlagsfest, och det var verkligen jätteroligt! Dels träffa en massa kollegor och förlagsfolk, dels ett möte som var så totalt oväntat att det finns inte!
Under min uppväxt flyttade vi omkring en del, men åren 1973 till 1978 bodde vi i Bankeryd. Där gick jag i en jättetrevlig klass med bara sju tjejer. Två av dem var Annika och Ancha, som jag umgicks med till och från i perioder.
Jag trivdes verkligen i Bankeryd, och det var en stor sorg att mina föräldrar bestämde sig för att flytta till Motala, hösten 1978. På den tiden fanns ju varken internet eller Facebook, så hålla kontakten med gamla vänner var svårt. inte minst eftersom man i den åldern (vi var fjorton) också växer ifrån varandra tämligen snabbt, om man inte umgås hela tiden.
Då och då har jag tänkt på mina gamla klasskamrater, och undrat vad det blev av dem – men döm av min förvåning när jag strax före förlagsfesten på van der Nootska Palatset möts av en mörkhårig kvinna i min egen ålder som säger:
– Hej, jag heter Ann-Charlotte. Vi gick i samma klass i skolan en gång i tiden!
Men åh vad roligt – och vilket sammanträffande! Det visade sig att vi båda numera skriver för samma förlag – Lind & Co. Hon feelgood och barnböcker, och jag deckare. Fyrtiotre år har gått – en ofantlig tidsrymd – och vi har båda levt våra liv på varsitt håll. Men nu ska vi inte tappa kontakten igen, den saken är klar!

I övrigt var förlagsfesten som vanligt, väldigt trivsam. Det är alltid lika roligt på Lind & Cos fester, för vår chef Kristoffer har en stor och spretig vänkrets och många mer eller mindre udda personligheter tillhör dessutom förlagets stall av skribenter. Jag ska inte ägna mig åt namedropping, men kan bara säga att diskussionerna var både intressanta, lärorika och roliga. Vad annat kan det bli när man delar bord med två duktiga författare, en förläggare, en välkänd brottmålsadvokat och en mycket erfaren och högt uppsatt polis.
Måtte pandemin hålla sig i skinnet nu, så det här inte var sista chansen igen att på länge få träffa alla som hör hemma på förlaget!

Dagen därpå var det dags för panelsamtal. Sofia Rutbäck Eriksson, jag och vår förläggare Mattias Boström, skulle diskutera cosy crime.
Sofia skriver de roliga böckerna om Katarinas eminenta detektivbyrå – om en rasande rolig revisor som tillsammans med grannen Greta tar tag i stadens brottslighet – men hon har också skrivit barnböcker plus att hon kommit ut med en feelgood under 2021.
Samtalet finns på film någonstans på nätet, länk kommer senare – det vill säga när jag har hittat den.
Här är i alla fall en fin bild på oss alla tre, tagen av Stina Floden. Tack för att jag fick låna den!

Nej nu är det dags att bege sig ner på stan på ett ärende, sedan hem och skriva igen. Ute skiner solen och det är äntligen höst – me like! 🙂

/A

Från panelsamtalet. Foto: Sofia Floden

Ibland måste man släppa sitt manus och göra annat, så det har jag gjort. Målat stall, slappat i värmen, och funderat på framtiden.
Jag tillhör ju de som får en väldigt låg pension, eftersom att vara frilansande skribent inte ger några större inkomster.
Bokbranschen är nämligen så funtad att alla får avtalsenlig lön utom författaren, trots att det är hen som står för idéerna och skriver själva manuset. Trist, men så har det varit ända sedan Erasmus av Rotterdams tid. Läs Gutenberggalaxens nova av Nina Burton, så förstår ni. 😉
Inte heller kan jag söka exempelvis arbetsstipendier hos Sveriges Författarfond. De delar enbart ut pengar till folk som ger ut pappersböcker (vilket är ett politiskt beslut) – och mina deckare kommer ju bara som ljudböcker.
Alltså blir det förmodligen mer busskörning, och mindre skrivande framöver.
Tråkigt på ett sätt, och skönt på ett annat, och livet går vidare!

/A

Skönt, då kan jag släppa det och gå vidare med nästa manus istället.
Läste igenom den som e-bok på Storytel själv häromkvällen, och hittade genast småsaker som jag borde ha ändrat. Är man petimäter så är man! Men hittills har ingen lyssnare hört av sig, så … Det är förmodligen bara jag som ser dem.
Det är ungefär som att måla stall.
Just när man gjort det ser man vartenda felaktigt penseldrag och varje fläck som hamnat på fel ställe. En vecka senare är man blind för det, och ser bara helheten igen.

Än så länge har DÖDANDE LÖGNER bra betyg på Storytel, men som vanligt är åsikterna bland lyssnarna synnerligen varierande. ”Tråkig!” skriver en och ”Bra!”, skriver en annan. Sanningen ligger nog någonstans mitt emellan.

---

I övrigt har det varit den varmaste veckan i mannaminne. Otroligt jobbigt med 35 grader i skuggan. Jag har inte skrivit utan haft min sedvanliga målarsemester i stallet. Min metod är annorlunda mot de flesta andras. Jag häller nämligen färgen över min kropp och rullar mig mot väggarna.
Eller nja, gör inte riktigt så, men man kan tro det när man ser bilden här intill i alla fall …

Längtar faktiskt efter hösten. Jag har svårt för värme och september är min favoritmånad. Kalla, klara dagar och fortfarande ljust på kvällarna, alla vänner är tillbaka från sina semestrar, och det blir rutiner och vardag igen. Skönt!
Riktigt vad jag ska skriva i höst vet jag ännu inte.
Är klar med manus nummer fem om Wendela Vide och polisen Annika Sandström om kanske en månad, sedan får vi se. Det skulle vara så himla kul att skriva för barn igen – eller kanske en hästbok för lite äldre läsare?
Det ger sig väl när jag kommer så långt.

Nu ska jag dricka kaffe och ta en tupplur i soffan, och sedan skriva vidare.
Fick en sån himla bra idé i stallet tidigare, som ska in i manuset pronto!
/A

Hettan dallrade över Hågadalen i går, när den var 36 grader varmt! 

 

Sitter i sängen och skriver medan det regnar ute. Typiskt midsommarväder, och kvällens grillning har just strukits från listan över saker att göra. Skönt att äntligen kunna göra lite som man vill. Den senare vuxenåldern är verkligen bästa tiden i livet!
Hoppas att du som läser detta har en fin midsommar där du får göra precis det DU vill, utan måsten eller krav från omgivningen. Det är guld värt!

 

Nu börjar det närma sig med släppet av DÖDANDE LÖGNER och häromsistens hittade jag den omnämnd bland sommarens tio bästa deckare i Femina. Gissa om jag blev förvånad – och jätteglad, förstås. Hoppas nu att riktigt många kommer att lyssna på den!

 

Det är alltid nervöst innan ett boksläpp, och just den här gången känns det av någon anledning som jag inte riktigt kan sätta fingret på, extra spännande.
Kanske är det det känslan av att konkurrensen blir tuffare hela tiden, som gör det. Varje dag släpps 25-30 nya titlar på streamingtjänsterna, och även om jag har en trogen läsarskara, så undrar jag ju i mitt stilla sinne om boken kommer att nå lyssnarna eller drunkna bland alla andra?
Vad avgör om man har skrivit en storsäljare eller en bok som bara lockar några få? Det är omöjligt att säga. Men nu om en månad vet jag – bara att vänta och se!

---

Och så är ju nästa manus näst intill klart. Vet inte riktigt hur det gick till, men eftersom jag fick lite feeling precis efter att lämnat Dödande lögner, så skrev jag vidare på en gång.
Ska skicka ett första utkast till Lind & Co nästa vecka, och det ska bli otroligt spännande att höra vad min redaktör tycker om den. Är inte riktigt klar över hur det ska sluta än, bara. Funderar och funderar och eftersom jag har skrivit ganska öppet hela tiden, så kan i princip vem som helst kan vara mördaren.
Och vem det till sist blir – ja, det får lyssnarna veta nästa vår! 😉
Häng på!

/A

Kolstrasten sjunger i sommarkvällen och jag sitter ute på vår loftgång med datorn i knäet. Ska snart fortsätta skriva på deckare nummer fem om Wendela Vide och polisen Annika Sandström, men först smälta maten. Sambon hämtade mig i stallet och vi köpte varsitt mål på en Sibylla en bit hemifrån. En glassbåt och en kopp kaffe på det och jag är hemma.

---

Flera av mina författarvänner har släppt böcker nu i början av sommaren, och jag skulle vilja tipsa om en av dem, nämligen Händelserna på hästgården som journalisten och skribenten Ulrika Fåhraeus skrivit tillsammans med Anna Bohlin.
Ulrika har tidigare skrivit om händelserna på hästgården i sin blogg, vilket radions P3 sedan plockade upp och gjorde en serie i fem delar om – och detta utan att credda Ulrika det minsta, vilket jag tycker var uselt. Skämskudde, P3!
Här är ändå länken till P3s granskning: Hästgården.
Av berättelserna har det nu blivit en bok, där Anna Bohlin berättar om sitt liv tillsammans med en man som var känd inom stora delar av hästvärlden, som tränare, hästhandlare, ridskolechef … och mycket annat.
Artikel i Hippson om boken. 

Att övergrepp i stallmiljö förekommit ”i alla tider”, är ingen hemlighet. Unga oerfarna tjejer och äldre erfarna män som tar för sig, har existerat som ett dystert fenomen i decennier.
Stallvärlden är dessutom en miljö som gärna blir som en egen värld – en bubbla där vanliga regler inte längre gäller. Att man har samma intresse – hästar – funkar som en bro över åldersgränserna, och gör det lätt för en manipulativ man att snabbt glida över gränsen från att vara en duktig engagerad hästmänniska och stallkompis, till att bli en förövare.

Men varför flyr inte tjejerna från stallet? Eller berättar för sina föräldrar? Eller …
Det finns säkert lika många svar på den frågan som det finns övergreppshistorier. Men att tjejen själv känner skam och skuld är vanligt – liksom att en manipulativ person gärna skapar en bild av ”du och jag mot världen”. Band till kompisar och föräldrar klipps av, den yngre parten isoleras och det blir svårare och svårare att bryta sig loss.
Om man då dessutom känner sig ensam och osedd, och så plötsligt blir Någon i en annan människas ögon – då är det inte heller så lätt att ta in att det som händer är ett övergrepp och inte en ”kärlekshistoria”.

Hästvärlden är dessutom inte särskilt stor.
En ung, ambitiös ryttare eller kusk som får höra saker som att ”jag kan förstöra din framtid för alltid, om du …”, tvekar säkert in i det längsta att berätta vad som hänt.
Att istället låtsas som om ingenting, hålla god min och bara köra på – ja, vi hästtjejer är av tufft virke och det är nog tyvärr inget ovanligt sätt att hantera saken på.
Och ärren som finns i själen, de syns ju inte på utsidan.

Jag beundrar verkligen Ulrika Fåhraeus som ägnat flera år åt att belysa frågan om övergrepp inom ridsporten. Hon är tuff, orädd, och ger sig inte.
Och det här är en kultur som alla vi i hästvärlden måste hjälpas åt att bekämpa! Det är förbanne mig inte rimligt att ungdomar som sysslar med sport – oavsett vilken sport det är! – riskerar att groomas och bli utnyttjade av äldre ledare, tränare eller andra vuxna i sportens miljö.
Ridsportförbundet måste – liksom alla andra förbund – faktiskt ta itu med den här varbölden, och se till att den som jagar småtjejer (eller -killar) och utnyttjar dem, inte får fortsätta som exempelvis tränare eller lagledare.
Dessutom måste vuxna människor som håller på med sport, helt enkelt skärpa sig när det gäller att ta ansvar för sitt beteende. Kärleksförhållande och sex är faktiskt något man har med en som är hyfsat jämnårig. Inte med en tonåring som är kanske 10-20-30 år yngre.
Svårare än så är det inte.

---

Nej, nu måste jag jobba på.

/A

Äntligen kan man sitta på loftgången och jobba!
Det är helt underbart nu – varmt ute och den ligger i skugga på eftermiddagar och kvällar.
Tyvärr finns det störningsmoment: en ståtlig getingdrottning vill gärna vill hänga med mig och HR*-avdelningen när vi är där ute.
Jag tycker hon ska bygga sin byla någon annanstans, så hon slipper få den sabbad av typ Anticimex. Hon själv tycker att just vår loftgång verkar underbart bra, och dessutom så uppskattar hon tydligen mitt sällskap, eftersom hon gärna surrar omkring precis där jag sitter. Det är lite jobbigt, eftersom jag inte riktigt uppskattar hennes kontaktförsök, men samtidigt inte vill beröva henne livet.
Alla har ju sin plats på planeten, och getingar äter andra flygfän – som flugor och bromsar. Alltså får hon gärna leva, men jag blir väldigt glad om hon bygger sitt bo på ett lämpligare ställe.

*) Hund-Racka

---

I övrigt har det varit en vecka utan alltför mycket skrivande, men däremot en hel del tänkande. Kommer ju sådana perioder också, så det är bara att låta det vara så.
Otroligt många förlag som har boksläpp så här års, och nu i dagarna är det ju också ett år sedan EN DÖD MAN kom ut i pocket.
Ångrar inte att jag tryckte upp den, det var ett roligt projekt, men däremot borde jag ha avvaktat och sett vart pandemin skulle ta vägen först.
Men det är så dags att vara efterklok nu, liksom. 🙂

Jag borde läsa mer, men det är svårt när jag är mitt inne i ett manus. Det får bli en sommarsysselsättning, när Wendela Vide-5 är klar och jag har semester. Har just passerat mitten på manuset (ungefär) och det börjar bli dags att bestämma hur säcken ska knytas ihop. Få se hur det löser sig!
Jag har valt att ha fler trådar än vanligt i det här manuset, och ångrar det ibland, men man måste ju tänja på komfortzonen lite nu och då.

För övrigt är det 51 dagar kvar till DÖDANDE LÖGNER släpps. Spännande att se hur den blir mottagen av lyssnarna! 🙂

Nu – arbeta, arbeta, arbeta!

/A

Men så fint – vaknade till det här inslaget på radions P1 i morse – Från stallet till finrummet – forskare vill höja hästbokens status. 

Sedan en liten tid tillbaka har jag också en liten serie på Guldfuxen förlags Instagramkonto om mina  hästböcker, inspirerad av all uppmärksamhet genren har fått på sistone. Böckerna är presenterade helt utan ordning, visserligen, men ändå – hoppas att mina gamla läsare ändå ska känna igen dem allteftersom de dyker upp! Direktlänkar nedan till respektive bok:

Ovänner i stallet

Guldfuxen

Den ledsna ponnyn

 

---

I övrigt har jag haft en massa annat för mig i dagarna fyra, och helt tappat bort manuset. Bara ”jaha, vad var det jag skrev om nu igen? Hm?”.
Känns lite hopplöst, och ingen inspiration har jag heller. Men så får det vara. Man behöver inte alltid tycka jobbet är kul.
Ska i alla fall läsa igenom hela manuset från början och se hur det flyter på, vad som behöver strykas eller kompletteras. Hälften är snart klart, så det är hög tid.

Utanför balkongen – med den öppna balkongdörren – är det full rulle – som vanligt. Ibland är jag så trött på att bo i stan, men vet inte om ett litet hus på landet heller är ett vettigt alternativ. Älskar ju när det händer saker, och har alla vänner här i Uppsala. Skulle nog bli ganska ensamt ute på landet till sist. Jag tror inte på att flytta när man är för gammal och inte har barn i skolåldern. Lätt att bli isolerad, och få sitta ensam bland granarna, även om jag ibland kan längta mig knäpp efter tystnad, vågor och vindsus i trädtopparna.

/A

Sitter och tittar på travet på TV. Det är verkligen den enda sport jag överhuvudtaget är intresserad av! Och det är också anledningen till att min huvudperson Wendela Vide har en före detta kallblodstravare som ridhäst.
Nya manuset utspelar sig faktiskt i travvärlden, och där finns otroligt mycket att skriva om. Så frågan är om jag inte borde kunna dra av dagens V75-kupong som research? Hm … ska kolla med ekonomichefen, alias äldste sonen. 😉

I veckan var jag med på en jätterolig grej – nämligen en hel dag om hästböcker arrangerad av Linnéuniversitetet. 
På förmiddagen var det föreläsningar om den forskning som pågår inom området, och på eftermiddagen prat i grupper – allt via zoom. Men så tråkigt att vi bara kunde vara digitala! Åh vad jag vill träffa och prata med folk LIVE! Man är mans gamman, som Eddan säger. Zoom är inte mans gamman …

Förhoppningsvis ska det bli en riktig hästbokskonferens i verkligheten så småningom. Det ser jag fram emot!
Och tänk när jag började skriva hästböcker för fyrtio år sedan, och Motala stadsbibliotek inte ens vill ställa mina böcker i hyllan – det var ju gubevars bara skräplitteratur, usch och fy! Och inte fick jag bli medlem i Författarförbundet heller – böckerna höll inte tillräckligt hög litterär kvalitét.

I dag är det äntligen annorlunda! Nu håller hästboken på att skaffa sig en egen plats i litteraturhistorien, och det känns så otroligt kul. Och även om jag just nu släppt mina ungdomsböcker och främst skriver för vuxna, så är det alltid alltid hästböckerna som ligger mig närmast om hjärtat.
Och bilden på böckerna på Linnéuniversitetets nätsida ger mig fortfarande ståpäls av lycka och läslust, trots (eller tack vare) att jag läst allihop oräknerliga gånger under min uppväxt.

I övrigt händer det inte så mycket. Livet känns väldigt tudelat i och med coronapandemin.
Läser hela tiden larm om hur det är i sjukvården – personal som går på knäna, människor som dör, smittan som sprider sig, trots alla vaccinationer som ändå är gjorda redan.
Samtidigt är livet som vanligt för mig. Sitter hemma och skriver, cyklar till stallet, rider, rotar runt i rabatten, medicinerar stallkatten, cyklar hem igen. Och inte ens att köra buss känns särskilt ”farligt”. Jag sitter ju längst fram, förardelen är avspärrad och passagerarna är inte så många nu när det börjar bli varmt.
Det är som om den där pandemivärlden inte hör ihop med min vanliga värld, samtidigt som linjen mellan de som drabbats och alla vi andra är så ofattbart tunn och lätt att passera, om viruset hittar en.
Hoppas att vi klarar oss. Maken har fått vaccintid, jag får det förhoppningsvis framöver, och sedan kanske vi framåt hösten kan komma ut på andra sidan av den här märkliga tiden.

Skriver och skriver på manuset. En dryg fjärdedel är klar.
Vissa saker som jag tyckte var fantastiskt smart uttänkta i början, har efter 25 000 ord, tappat lite av sin glans. Jisses vad jag krånglat till det, tänker jag och funderar på att stryka, stryka och stryka.
MEN jag vet ju att det alltid löser sig på slutet. Jag har en plan i huvudet, nu gäller det att följa den.
För första gången i världshistorien har jag också en administration för det här manuset. Ett vanligt dokument och i det skriver jag helt enkelt upp kapitelnummer och två rader om innehåller. Det är ett ålderstecken, för annars har jag alltid haft mina böcker i huvudet.

Nu – lite mer kaffe och snart dags för V75s första lopp. Blir väl fem rätt och 3 kronor i vinst som vanligt – eller jackpot – men strunt samma. Hoppet är det sista som överger människan!

/A

Helt fantastiskt skönt, även om det för en sjusovare är tufft med omställningen till sommartid.

Skriver och skriver och kör buss, om vartannat. Har också två artiklar till Min Häst som ska kreeras snarast, så det är egentligen bara att sätta igång.

Sista avsnittet av HOVAR TASSAR KLÖVAR KLOR, min och Jenny Garlands podd, har nu legat ute en dryg vecka.
Känns lite sorgligt att avsluta, men jag har ett antal nya idéer inför framtiden. Nu när ýngste sonen äntligen flyttat hemifrån, ska det förhoppningsvis byggas en liten studio här hemma så småningom. Det blir skoj! Skönt att kunna spela in när man känner för det, och inte behöva boka tid, även om de timmar vi gjort hos Andreas Forsbergs Innovation Studios varit till stor hjälp i jobbet med podden.

Kollade just på Stjärndistributions sida, och faktum är att EN DÖD MAN har sålt helt okej, med tanke på hur trist det här året varit med alla coronarestriktioner och annat.
Hade ju räknat med att åka ut med min bok och sälja den öga mot öga, men allt sådant har ju varit totalt omöjligt. Å andra sidan har det varit lika omöjligt för alla, så …

I senaste numret av Kattliv var jag intervjuad i en artikel om katter i litteraturen – och i extranumret med pyssel, knep och knåp – hade jag med ett korsord och lottade dessutom ut fem ex av EN DÖD MAN.
Rusa nu genast iväg och köp tidningarna!
Kattliv är en liten seriös tidning i en tuff mediabransch, och så som ståendes utanför de stora jättarna väl värd att uppmärksamma! Mjau på det!!!

Nej, dags att skriva vidare på WV-5. Den bra idén håller i sig, och det känns skönt. Hoppas att inspirationen gör det ända till slutet också.

/A

Hågaån på väg till stallet häromdagen. 

Ja, ibland så trillar poletten ner med en duns som får parketten att skaka. Kanske är det för att jag inte har tid att skriva den just nu? Hela denna vecka går nämligen åt till att köra buss, för att ha råd med hyran nästa månad.
Men inget ont med det. Jag gillar mitt bussjobb, och klagar mest för att man ju ska klaga på sitt jobb. En anställd som är jättenöjd och tiger still, är en förtryckt människa, är min åsikt!

Just nu är det ett oerhört uppsving i att skriva böcker – men betydligt färre köper de böcker som ges ut.
Pocketförsäljningen har exempelvis dykt senaste månaderna, vilket beror på att en pocket oftast är en bok som köps spontant, medan man väntar på tåget, står i kö i affären eller är på väg på semester på Mallis, och just nu är ju de flesta hemma på grund av panedemin.
Tur att jag inte tryckte upp OVÄNTAD DÖD, alltså – utan avvaktade. Framöver ska den och de andra i stället bli e-böcker hos Lind & co, vilket är en helt okej kompromiss, för min del.
Vet inte heller om bokutgivning egentligen är min grej. Jag kan ju jobbet, inga problem så, men dygnet har bara 24 timmar och det är ju skriva jag vill göra egentligen. Kanske blir det fler böcker framöver – kanske inte – men att ge ut EN DÖD MAN var oavsett en bra och rolig erfarenhet.
Den finns fortfarande att köpa via Bokus och Adlibris, och är inköpt till många bibliotek runt om i Sverige. Roligt! 🙂

En sak som förvånar mig väldigt mycket, är att så många saknar självinsikt om jobbet som ”författare”.
I en grupp jag är med i på FB, läser jag ideligen inlägg av människor som skrivit EN bok och nu vill ge ut den.
Bums och genast ska det ske, och om inget bokförlag köper in manuset – ja, då lägger man gärna uppåt 70-80 000 kronor på att ge ut hos ett hybridförlag eller en utgivningstjänst. Ja, för det är vad det kostar att ge ut en bok om producenten ska ta betalt för allt jobb. Det hade EN DÖD MAN också kostat om jag anlitat ett annat förlag än mitt eget.

Men det konstiga är att det ALDRIG är någon som resonerar som så att ”om ett traditionellt förlag inte vill köpa in mitt manus, kanske det faktiskt inte är tillräckligt bra för att ge ut. Jag ska minsann skriva ett nytt och bättre manus, i stället!”.
I stället är det alltid förlagen som inte förstår manusets enorma potential!
Ehrrrm … Okej …
Men varför tror så många att skrivande är enkelt, lätt och inget man behöver öva på?
Varför tar aspirerande författare inte itu med att lära sig hantverket till att börja med? Alltså – det är inte farligt att skriva om, arbeta mer med texten, eller testa en ny idé! Tvärtom. Det är ju det som är själva jobbet med att vara just författare!
Att bli utgiven och få betalt, är faktiskt bara grädden på moset.
Och ibland blir det ingen grädde – så är det bara.

Men ack nej, för många verkar det som om det är viktigare att bli utgiven (oavsett hur!) – än att faktiskt göra ett ordentligt jobb och skriva en riktigt bra bok. Och sedan står man där med en massa kartonger med böcker i garaget, tills de hamnar på återvinningen om typ tio-femton år.

Det är både slöseri med en talang som kanske hade kunnat blomma ut på allvar med lite mer grundarbete och ork att bara sitta på ändan och skriva-skriva-skriva – och synd på träd som blir papper som används i dåliga böcker.

Nej nog om detta! Här utanför lyser en ljuvlig vårsol och balkongdörren står på glänt, till katternas förtjusning, och HR-avdelningen och jag ska på promenad.

Ha en fin dag!

/A