Häromdagen var jag inblandad i en facebookdiskussion om språk.
Vissa av de jag diskuterade med ansåg följande: man får inte klaga på någon annans språk, eller rätta rena felaktigheter. Vem som helst får skriva hur som helst. Grammatik och felstavningar är helt okej på Facebook, för där har man bråttom så det är inte så viktigt hur man skriver.
Jag fattar inte hur man kan resonera så.
Jag tänker mig språket som mitt instrument. Tonerna kan jag vrida och vända på. Jag kan skriva starkt eller svagt. Fort eller långsamt. Med eftertryck och frenesi, eller mycket mycket diskret.
Men om jag skriver fel – vem vill läsa mig då?
Och vem förstår vad jag menar?
Språket är inte bara viktigt. Språket är grunden till allt när det gäller kommunikationen med andra människor!
Vi är exempelvis många som genast kastar ifrån oss en bok med dåligt språk. Själv tröttnar jag direkt. Om jag lyssnar eller läser spelar ingen roll. Jag hakar upp mig på ord, på meningar, på det falska tonfallet i en dialog eller ett felvalt ord – och vips är boken ointressant och utbytt mot en annan.
”Jag skriver bara slarvigt på Facebook, när jag skriver på mitt manus jobbar jag jättemycket med språket …”.
Men varför ha två språk; ett slarvigt och ett ”fint”? Varför bryr man sig inte mer om sina läsare än att man kan strunta i om det blir rätt eller ej? Varför lägga ribban så lågt, när det är författare man vill bli?
Och framförallt: hur stabilt blir det ”fina språket” när man inte använder det dagligdags och hela tiden?
Det är inte svårare att skriva rätt än att skriva fel. Att läsa igenom ett inlägg lite snabbt, rätta ett stavfel eller skriva om en mening tar några sekunder. Om man inte har tid med det, är det kanske dags att fundera på vilket sorts liv man lever…
”Fast var och en får skriva som den vill!”.
Ja, visst, men om man vill bli läst – ja, då är det en bra idé att lägga en helvetes massa energi på sin text.
Skriv, skriv om, stryk, kasta.
Ändra. Fundera. Läs och läs och läs.
Precis så lätt – och så svårt! – är det.
Och nej, jag rättar inte språkfel i andra människors texter, mer än undantagsvis. Det är inte mitt problem, och jag har annat att göra.
Men jag blir ledsen när jag ser språket misshandlas och förfulas. Observera att jag inte skriver ”förändras” – för förändringar är helt okej. Språket lever och utvecklas, men måste också hållas i herrans tukt och förmaning av oss som använder det. Så rena språkfel, som förstör möjligheten för läsaren att förstå eller njuta av rytmen i en text, tänker jag aldrig i hela mitt liv omfamna med kärlek!
I övrigt är jag ledig några dagar nu. Trodde det låg ett korrfärdigt manus i mejlboxen, men upptäckte att det inte var bifogat i mejlet från redaktören. Inga korsord ligger över mig heller. Åtminstone inte i kväll!
Så nu ska jag ta och krypa till kojs med en korsordstidning (typ porr för oss konstruktörer!) och kolla in vad mina kära kollegor lyckats åstadkomma för något på sistone.
I morgon är det dags att ta itu med att städa kontoret riktigt ordentligt, och därefter börja skriva på nästa nummer av Min Häst, samt jobba med de två manus som jag har på gång.
Ingen rast och ingen ro!
/A