Mysigt att sitta hemma och skriva på dagarna? Njae … Själv fryser jag mest. Skulle kunna ge vad som helst för en sprakande öppen spis eller en värmefläkt. Har på mig massor av kläder, men när man sitter stilla blir man ändå kall.
Att jag sitter här och gnölar för mig själv, får mig att tänka på tiggarna som sitter utanför matbutiken. Inlindade i filtar och varma kläder, sträcker de fram muggen och säger sitt mantra ”Please mam, pliiiiis …”. Och ja, jag tillhör dem som ger. Efter UNTs utmärkta artikelserie, som faktiskt visade att pengarna trots allt går till romerna själva och deras barn, så känns det bättre att lägga i koppen. Det är trots allt bara småsmulor av mitt överflöd jag delar med mig av.
”Gör inte godhet till ett skällsord” skriver Amanda Björkman i en ledare i DN, som jag tyvärr inte kan länka till eftersom den kostar pengar att läsa.
Den handlar i alla fall om hur det har blivit ”inte okej” att vara god, och som exempel tar hon upp etikprofessorn Ann Heberleins krönika i tidningen ”Fokus”.
När jag läser Ann Heberleins text blir jag så himla förbannad. Maken till snorkig och överlägsen attityd har jag sällan skådat – och detta från en professor i etik dessutom!
Själv ger jag lite nu och då. Love Nepal, Läkare utan gränser och UNHCR får en slant när jag kan avvara den. I stallet har jag samlat beställningar och sålt kattalmanackor från Föreningen Samvetet/Uppsala katthem, och ställt en påse i sadelkammaren i vilken man kan lägga grejor till Uppsala Stadsmission.
Jag försöker göra bra saker för andra av två anledningar.
För det första får det mig att känna mig nöjd med mig själv. Att ge någon något, är alltid är en mer eller mindre egoistisk handling.
Men framförallt gör jag det för att jag KAN!
Jag är en bortskämd, priviligierad människa, född med silversked i munnen. Om jag kan hjälpa någon – då bör jag göra det. Om inte är man bara en liten lort, som Astrid Lindgren skulle ha kunnat uttrycka det.
Den del av min inkomst som går till Läkare utan gränser, Stadsmissionen, Kattföreningen Samvetet eller en tiggande rom utanför affären är bara en liten, liten skärva av det som mitt godis, min dator eller bensinen till bilen kostar varje månad. Och ja, jag kan avvara den slanten.
Bara Mackans stallhyra på 3 200 kronor i månaden, är en halv läkarlön i Rumänien …
Och att ge till de fattiga är inte ett nytt påfund, även om Ann Heberlein tycks tro det. Inom alla världsreligionerna finns det uppmaningar att ge av sitt överflöd, och ta hand om samhällets svagaste.
Det finns också mängder med forskning som visar att samarbete gynnar alla i en grupp människor. Så om vi lyfter dem som behöver det, gör vi vårt samhälle bättre. Det är nämligen hur vi behandlar våra svagaste, som visar hur högt vi lyckas nå som tänkande och kännande varelser.
Man kan tycka att en professor i etik borde ha koll på detta. Typ.
Nej, jag tänker fortsätta ge det jag vill och kan.
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Sen att Ann Heberlein inte kan hantera givande, det är faktiskt hennes problem Och jag tycker det säger mer om henne än om mig.
”Ann Heberlein är debattens vindflöjel” – Ida Ölmedal på Expressens kultursida (2016-05-26)
/A
Påsen i sadelkammaren, som ska fyllas med saker till Uppsala Stadsmission – tvål, schampo, bindor, tvättlappar för bäbisar, kläder och en massa andra ”bra att ha-saker”.
