… och nu ligger OVÄNTAD DÖD på sjunde plats på topplistan på Storytel. Tjo! 🙂
Känns otroligt skönt – för jag har hela tiden trott på grundidén med veterinären Wendela Vide och hennes poliskompis Annika Sandström. Sedan är det oerhört lätt att dissa sitt eget skrivande ibland. Man ser bara felen, inte förtjänsterna. Jag tror alla författare hamnar i den loopen ibland, oavsett hur framgångsrik man är.
Kommer någon att vilja läsa? Gillar de den? Hur blir det med försäljningen?
Förr skrev man en bok, skickade in den, och hörde aldrig av den mer. Läsarna var tysta och snälla, oavsett vad de tyckte om det man levererat. Ibland kunde det komma singlande ett litet brev eller en fråga, men det var ytterst sällan någon hörde av sig överhuvudtaget.
I dag sker allt öppet och i rekordfart. Betyg, tyckanden, åsikter, hiss och diss i samma minut. Ibland illa underbyggt, ibland välförtjänt, och allt landar i ens själ, osorterat och ibland med en kraft så man tappar andan.
Nej, nu ska jag fortsätta med en artikel till Min Häst, sedan till stallet.
Ute är det vårljust men kallt, och jag oroar mig för grundvattnet, vars nivåer är otroligt låga i Uppland för tillfället. Gräs som ska växa till foder behöver vatten, och utan det en torr sommar till, med dyrt foder och mycken oro.
Regn eller snö spelar ingen roll – men nederbörd behövs. Komsi komsi!
/A