Det är i november man verkligen inser hur härligt det är med solsken och klarblå himmel. Gulnande löv, bruna åkrar, strån av grönt sommargräs som fortfarande försöker suga i sig den sista lilla värmen innan snön kommer. Färgerna är dova, förutom de näst intill självlysande gula bladen på rönnen utanför mitt fönster.
Privilegierad som jag är, blir det snart en tur till stallet, och där väntar både en hundpromenad och en ridtur. Gäller att ta tillvara på varje minut av dagsljus så här års!
Har börjat jobba med nästa manus, och det känns alldeles oöverstigligt i vissa stunder. En massa idéer trängs och vill fram. Människorna förvandlas från skuggor till personer, får kontur och utseende, en röst, ett namn. Scener som ska vara med dyker upp som små filmsnuttar för min inre blick. Känslor och tankar skapas. Ett eget universum växer till sig. Lite som Mindcraft utan Mindcraft … 😉
Det viktigaste är att det blir en bra historia. Läsaren ska sugas in och dras med framåt, inte vilja sluta lyssna eller läsa.
Samtidigt tänker jag också berätta om en samhällsfråga som känns viktig att ta upp. Det är något jag grubblat på i flera år, men dragit mig för att skriva om eftersom det både kräver en massa research och en rejäl arbetsinsats, om det ska bli bra. Inklusive en viss känslomässig investering, faktiskt. Ja, det kommer att kännas i hjärtat att skriva det jag har tänkt, och lätt blir det inte.
Men ibland måste man måste våga, annars är man bara en liten lort, för att citera Astrid Lindgren [mycket fritt]
/A