… är inte en av mina bästa grenar.
Oftast går det i ett och livet rusar förbi. Måndag blir snabbt fredag och söndag – och så kommer en ny vecka.
Att planera in lugn och ro i kalendern hjälper föga. Det ser bra ut på pappret, men sedan kommer det alltid något emellan. Inte minst skriver jag ju hela tiden – skriver och skriver.
Svårt att låta bli det är, som Yoda skulle ha sagt …
Ute är det höst nu – riktig höst – men jag tröstar mig med att om knappa femtio dagar har det vänt mot vår igen. Älskar att här med årstidernas skiftningar, och skulle aldrig vilja bo på en plats där vädret är detsamma jämt. Det är ju skillnaderna som är grejen!
Nästa manus om Wendela utspelar sig för övrigt på senhösten, med tunga grå moln, kala grenar, korta dagar och mörka nätter. Att använda naturen som en metafor funkar fint, men självklart får man inte överdriva det. Då blir det tramsigt istället.
Innan jag började skriva gjorde jag ju upp både ett synopsis och ett dokument med vad de olika kapitlen skulle innehålla. Men det har jag redan lämnat bakom mig.
Tur att redaktören är förstående: ”jag tror du kommer att lösa det galant ändå!” var hennes glada kommentar. Skönt när folk har tilltro till ens förmåga!
Men det känns som om jag äntligen börjar ”få in knycken” efter fem färdiga böcker om Wendela och de andra i den lilla staden. Inser (oftast) själv när jag lämnar för mycket åt fantasin, när saker är onödigt komplicerade eller det blir oklart för lyssnaren vad som egentligen ska hända.
Sedan finns det säkert massor att rätta till ändå vid manusgenomgången – ack så är det ju alltid.
”Soffan” då? Ja, den sitter och väntar så länge.
Bra feedback från redaktören, men hon sa också att WV-6 måste gå före, eftersom den är inplanerad i utgivningen hos Lind & Co nästa år – vilket inte ”Soffan” är.
Men att ett manus ligger till sig lite, är aldrig fel. Och att se på texten med nya ögon när man tar omtag med det – det är det absolut bästa sättet att förvandla det till något helt annat och mycket bättre!
Men nu – fixa en matlåda och sedan iväg mot busseriet. Ingen rast och ingen ro …
/A
