Månad: september 2022

… och det passar ju bra nu när leverans av vår nya familjemedlem Vissla närmar sig! Hon är världens sötaste working kelpievalp och flyttar in om cirka en månad.
Storebror Charles-Ingvar är ju till åren numera, men att få en ny kompis tror jag blir roligt för honom. Dessutom kan han lära Vissla sådana där basic grejor som hur man försvarar sin köttbulle mot katterna, var det är bäst att göra ifrån sig på promenaderna och vilka program på Discovery som är värda att följa när man tittar på tv med husse.

I övrigt har jag just nu stillestånd med ”Soffan” (hur många gånger har jag skrivit det i den här bloggen egentligen? Ändå har jag ju på något vis faktiskt fått ihop ett halvfärdigt manus på 60 000 ord …).
Min förläggare Emma kom med massor av bra feedback och likaså hade min testläsare Lotta en del på hjärtat, så nu är det min tur att göra min del av jobbet – nämligen tänka tänka tänka.
Och då får manuset vila under tiden. Det är ju som om man ser det med helt nya ögon om det får ligga till sig en stund, och det är faktiskt ingen brådska att bli klar med det.

Brått är det däremot med Wendela Vide VI. Fasiken vad mycket jag har kvar, och deadlinen närmar sig med sju dagar varje vecka! Har i alla fall en stadig idé, så det är bara att jobba på genom historien.

Lite lagom med press sätter för övrigt fart på kreativiteten – det har hänt fler gånger än jag kan räkna till i livet. Men minns att det inte alls är samma sak som att ständigt balansera på deadline. Det är viktigt att skilja på de två sakerna.
Sedan ville min förläggare visst ha ett synopsis också – och jag kom nyss på en lösning på det: jag skriver det när manuset är klart, så kommer hon att bli jätteimponerad av hur perfekt jag följer min planering! 😀

Men nu – lunch och sen skriva vidare!

/A

Många många som skrivit en ljudbok eller två – med varierande framgång – bestämmer sig just nu för att kasta sig ut i ett författarliv på heltid.
Och jag bara: 😮
Alltså – det är ju både skitdåligt betalt och dessutom dötrist att sitta hemma på heltid.

Till att börja med måste man dra in omkring 500 000 kronor brutto per år, för att kunna ta ut en lön på cirka 20 000 kronor efter skatt i månaden – och det är inte ens en särskilt hög lön.
För det andra är det jäkligt enahanda att sitta hemma på heltid och bara skriva. Tycker jag alltså. Å andra sidan har jag testat just det i tjugo år, så jag vet ju i alla fall till viss del vad jag pratar om. För mig är det i alla fall så att OUTPUT kräver INPUT. Det vill säga: man behöver träffa andra människor, utanför hemmets väggar, och göra andra saker än att skriva.
Så hur man kan vara så blåögd att man tror man ska kunna leva på nästan inga pengar alls – och dessutom ha roligt samtidigt – fattar jag inte.
Det ÄR inte kul när räkningarna hopar sig och man måste måste måste producera för att inte gå i putten.
Här är en utmärkt artikel av Sölve Dahlgren från Boktugg om hur många böcker man faktiskt måste sälja för att kunna leva på att skriva. Rekommenderas! Läs artikeln här. 

Fast att producera enorma mängder text, verkar också ingå i den nya författarvisionen. Många författare skriver kontrakt på serier och har stora planer på att producera ett antal böcker varje år – och ja – jag känner mig 😮 inför det också (ja, jag sa ju att jag är en dinosaurie …).

Framförallt undrar jag varför i hela fridens namn författare går med på att öka farten för att tjäna mer pengar – i stället för att kräva rimligt betalt för ett rimligt jobb?
Det är som att kräva att arbetarna i en fabrik som gör plastnipplar, att öka till överljudsfart för att få högre lön – när det istället vore vettigare om fabriken sålde plastnipplarna dyrare och sedan kombinerade ett bra jobb och vettig arbetsmiljö, med högre lön.

Ja, för var går gränsen för hur mycket man vill, kan och orkar kreera på en viss tid? När börjar det gå på tomgång? När känner hjärnan att ”nu är det nog”? Och kommer förlagen att ta ansvar när författare ”inte orkar” och kommer med manus som inte är bra nog?
You wish, är väl vad jag tror …

Jag tror på att kreativitet behöver ställtid ibland, och jag tror också att vi som skriver biter oss själva i svansen genom att skriva mer och mer, fortare och fortare. Vem vinner på att vi piskar oss framåt längs banan, i stället för att skriva med lust, glädje och eftertänksamhet?

Till sist: bokmässan.
Nej, inte i år heller. Jag trivs bäst här hemma i mitt soffhörn.
Eller missförstå mig rätt – det är jätteroligt att jobba med mässor: planera, ta fram material, hitta på, kreera, bygga, jobba i montern och prata med folk … Men att bara åka på en mässa ”för det är en mässa” – näver bäver.
Så, kanske ett annat år. Kanske inte.
Time will tell.

Men nu ska jag försöka hitta på ett bra slut på mitt feelgoodmanus ”SOFFAN”. Mina nya redaktör tyckte det var väldigt roligt i alla fall, och det glädjer mig storligen! 😉

/A

Jag trodde faktiskt aldrig att det skulle ske.
Har ju kört buss utan munskydd genom hela pandemin. Umgåtts med kollegor på jobbet. Handlat i affärer. Åkt tåg. Varit ute och ätit. Har självklart tagit de två första vaccinationssprutorna, men när jag skulle ta den tredje var det för tätt inpå nummer två, och sedan hann jag liksom inte med att ta den. Tur att man är odödlig!

Men så till sist lyckades viruset ändå få in en fullträff – och i lördags stöp jag i säng med huvudvärken från helvetet och ont i hela kroppen. Och när jag testade mig på söndagen kom de två strecken på covidtestet inte som någon överraskning precis …

Fy fasiken vad sjuk jag var första tre dygnen! Men ingen hosta eller andningsproblem – bara värk och ont överallt, från huvudet och neråt.
Feber? Njae … Inte mycket alls, men ändå irriterande och röriga feberdrömmar – så jobbiga och värdelösa att jag flera gånger sa till mig själv i drömmen att ”men det här är ju meningslöst! Jag vill ur det här nu. Inte en gång till liksom!”.*)

Men i går tisdag vände det – och i dag onsdag är jag helt okej. Lite matt i pälsen, men jobbar på med mitt manus, har uppdaterat forskningsfondens hemsida, börjat skriva ut en intervju och planerar för nästa veckas jobb.
Och jag är så ofattbart tacksam att jag bor i en del av världen där det finns fungerande och säkert vaccin till alla som vill ha!
Visst blev jag sjuk – men jag har inte behövt minsta lilla vård.
Alvedon, avslagen Pepsimax och en varm vetekudde har räckt finfint. Jag har kunnat gå ut med hunden, uppdatera mina sociala medier, kolla på tv och lyssnat på radio.

Ändå fick jag de timmar jag var som sämst, en glimt av vilket jäkla potent och riktigt riktigt obehagligt virus det här är.
Det är som att följa en stig rakt in i ett oändligt mörker, där det enda som existerar är nuet – den fruktansvärda huvudvärken, feberfrossan och värken i kroppen – kombinerat med överretade nerver som skickar blixtar av smärta så fort man försöker ändra ställning, eller täcket kommer åt en ny del av huden.
Det finns absolut ingenting att göra. Inget annat än att ligga stilla, blunda och vänta. Och hela tiden anar man närvaron av det oändliga mörkret – det som tagit så många andra människors liv.
Det är då man inser att covid faktiskt är en dödlig sjukdom – och att viruset lika gärna hade kunnat döda mig också, om jag inte haft förmånen att vara en välnärd, vaccinerad svensk tant, med alla förutsättningar att överleva.

Så, ja …
Att någon frivilligt vill utsätta sig för att bli så sjuk som man blir utan vaccin – det är ju bara så jäkla dumt att det finns inte.
Men vissa hängde verkligen inte på låset, den dagen det var dags att dela ut hjärnor. Den saken är alldeles klar.

Men nu – dags att jobba vidare!

/A

*) Att kunna tänka klart fast man drömmer kallas att ha lucida drömmar, och jag har alltid haft det.
Det låter kanske konstigt, men är helt naturligt, och det är dessutom en förmåga som går att träna upp. Det roliga med det är att man till viss del kan styra sina drömmar, bestämma om man vill göra si eller så. Det funkar ju inte alltid, man måste vara i ett visst stadium mellan sömn och vaka, men när det fungerar är det oerhört häftigt.
Läs mer här: Forskning.se om lucida drömmar.