… hon får jobba/hon får streta …
Den här veckan har gått i ett sträck, och för en gångs skull är jag inte alls förvånad över att det redan är torsdag. Full rulle med precis allt, typ, och det borde det inte vara lördag egentligen?
Det sista korret till Hundsport Special nr 3/22 är ivägskickat.
Ett korsord till Kattliv nästan klart.
Körde buss i tisdags och ska köra i morgon … plus att jag försöker skriva klart den där jäkla söta gulligullfilgooden med extra kalaspuffar, som än så länge heter ”Soffan”!
Att det dessutom är typ 27-30 grader varmt hela tiden och svetten bara rinner om en, gör inte att det går fortare eller lättare att jobba. Fy vad jag avskyr det här hemska vädret! Nu vill jag ha klara kalla höstdagar i stället!
I lördags var gubben och jag på resande fot med båt, veteranbuss och till sist gammaldags tåg.
Jag har nämligen tagit mig före att bygga upp ett bildarkiv med bilder tagna av oss båda, som kan användas i korsord framöver.
Det verkar ju ändå som om det finns en liten marknad kvar för oss som gör bildkryss på det gamla sättet – det vill säga med hjärnkraft istället för datorkraft! – och det känns jätteroligt!
På resan fanns det mycket roligt att fotografera, och då inte bara det mest uppenbara, som själva slottet Skokloster, som ligger som en vit sockerbit vid vattnet. Att vi sedan höll på att tuppa av i den säkert femtio grader varma bussen.
Dessutom hade jag en del annat i sinnet vad gäller resan. Exakt vad kan jag inte avslöja – men som författare måste man ju se sig omkring ibland.Vem vet? Kanske ska jag placera en döing på bryggan nedanför Ultunas Arrheniusplan – eller kanske flytande mitt ute på Ekoln?
Hehe! Den som lyssnar (eller läser), får se …
I övrigt känns det som om den här hösten kommer att bli så himla rolig!
Har en massa jobb på gång – inte minst åt SKK – och så blir det kanske tillökning i familjen, med ytterligare en svansviftande fyrbening – det vill säga en working kelpie-valp.
Det är dock inte helt hundra än att vi ska ha en ny hund. Jag velar fortfarande lite, och har insett det är det största problemet med att bli äldre och klokare – självbevarelsedriften blir allt starkare med åren.
Men samtidigt kan man inte alltid bara vänta ståendes på ett ben – då kommer man ingenstans alls!
/A