Månad: mars 2021

Ja, ibland så trillar poletten ner med en duns som får parketten att skaka. Kanske är det för att jag inte har tid att skriva den just nu? Hela denna vecka går nämligen åt till att köra buss, för att ha råd med hyran nästa månad.
Men inget ont med det. Jag gillar mitt bussjobb, och klagar mest för att man ju ska klaga på sitt jobb. En anställd som är jättenöjd och tiger still, är en förtryckt människa, är min åsikt!

Just nu är det ett oerhört uppsving i att skriva böcker – men betydligt färre köper de böcker som ges ut.
Pocketförsäljningen har exempelvis dykt senaste månaderna, vilket beror på att en pocket oftast är en bok som köps spontant, medan man väntar på tåget, står i kö i affären eller är på väg på semester på Mallis, och just nu är ju de flesta hemma på grund av panedemin.
Tur att jag inte tryckte upp OVÄNTAD DÖD, alltså – utan avvaktade. Framöver ska den och de andra i stället bli e-böcker hos Lind & co, vilket är en helt okej kompromiss, för min del.
Vet inte heller om bokutgivning egentligen är min grej. Jag kan ju jobbet, inga problem så, men dygnet har bara 24 timmar och det är ju skriva jag vill göra egentligen. Kanske blir det fler böcker framöver – kanske inte – men att ge ut EN DÖD MAN var oavsett en bra och rolig erfarenhet.
Den finns fortfarande att köpa via Bokus och Adlibris, och är inköpt till många bibliotek runt om i Sverige. Roligt! 🙂

En sak som förvånar mig väldigt mycket, är att så många saknar självinsikt om jobbet som ”författare”.
I en grupp jag är med i på FB, läser jag ideligen inlägg av människor som skrivit EN bok och nu vill ge ut den.
Bums och genast ska det ske, och om inget bokförlag köper in manuset – ja, då lägger man gärna uppåt 70-80 000 kronor på att ge ut hos ett hybridförlag eller en utgivningstjänst. Ja, för det är vad det kostar att ge ut en bok om producenten ska ta betalt för allt jobb. Det hade EN DÖD MAN också kostat om jag anlitat ett annat förlag än mitt eget.

Men det konstiga är att det ALDRIG är någon som resonerar som så att ”om ett traditionellt förlag inte vill köpa in mitt manus, kanske det faktiskt inte är tillräckligt bra för att ge ut. Jag ska minsann skriva ett nytt och bättre manus, i stället!”.
I stället är det alltid förlagen som inte förstår manusets enorma potential!
Ehrrrm … Okej …
Men varför tror så många att skrivande är enkelt, lätt och inget man behöver öva på?
Varför tar aspirerande författare inte itu med att lära sig hantverket till att börja med? Alltså – det är inte farligt att skriva om, arbeta mer med texten, eller testa en ny idé! Tvärtom. Det är ju det som är själva jobbet med att vara just författare!
Att bli utgiven och få betalt, är faktiskt bara grädden på moset.
Och ibland blir det ingen grädde – så är det bara.

Men ack nej, för många verkar det som om det är viktigare att bli utgiven (oavsett hur!) – än att faktiskt göra ett ordentligt jobb och skriva en riktigt bra bok. Och sedan står man där med en massa kartonger med böcker i garaget, tills de hamnar på återvinningen om typ tio-femton år.

Det är både slöseri med en talang som kanske hade kunnat blomma ut på allvar med lite mer grundarbete och ork att bara sitta på ändan och skriva-skriva-skriva – och synd på träd som blir papper som används i dåliga böcker.

Nej nog om detta! Här utanför lyser en ljuvlig vårsol och balkongdörren står på glänt, till katternas förtjusning, och HR-avdelningen och jag ska på promenad.

Ha en fin dag!

/A

Ja, nu är nästa bok om veterinären Wendela Vide och polisen Annika Sandström på G. Ingen rast och ingen ro … 😉 I synnerhet inte när man har en bra idé och en läsekrets som väntar ivrigt.
Har också börjat på en ny jobbok och mitt mantra från den förra boken – myntat av min husguru Robert McKee fick följa med: Rather than agonizing over the odds, put your energy into achievering excellence. 
Nu är ju det lättare sagt än gjort, dessvärre.
Ibland när jag bläddrar igenom Storytel på mobilen, och ser den ena nya deckaren (eller feelgooden) efter den andra, med skyhöga betyg och massor av lyssnare, tänker jag att det är rätt meningslöst att ens försöka skriva fler böcker.
Sedan när jobbet flyter på, historien börjar leva sitt eget liv och min redaktör skickar berömmande kommentarer via Messenger om mitt skrivande, så känns det rätt bra ändå.

I dag har jag haft en vansinnigt trött dag, vilket berodde på att jag låg vaken till två i natt och såg på Syster Sufragett på mobilen.
Syster Sufragett är en nyskriven musikal av Sara Sönnebo, som handlar om kvinnors kamp för rösträtt, att få bestämma över sitt eget liv och att få välja sin egen kärlek. Den sattes upp av eleverna på Katedralskolan här i Uppsala, samma skola som Sara själv gick på för några år sedan.
Och den var så bra! Det finns verkligen hopp om framtiden, när unga begåvade människor inte bara säljer yta som influencers, utan tar tag i att beskriva saker som är lika stora problem nu som då. Bara det faktum att kvinnor och män fortfarande inte har lika mycket i lön, är ju för fasiken helt sjukt!
Tyvärr blir Syster Sufragett nerplockad från Reginateaterns youtubekanal vid midnatt i natt (varför, kan man undra?) – men förhoppningsvis sätts den upp igen någon gång framöver.
Här är en intervju med Sara Sönnebo från Radions P2 härom morgonen.

Nej, nu är det dags att ge sig av ut i den grå kylan och kanske rida en sväng. Var är våren? Ja, de närmaste tio dagarna ser inte alls sköna ut, med runt nollan och moln på himlen varje dag. Huvva! Å andra sidan – då är det bara att jobba på med manuset då, så kan jag vara ledig längre fram när solen skiner och vinden är varm!

/A