Mitt manus har förändrats åtskilligt sedan jag började på det. Kollade in min jobbok som följt mig hela tiden i dag, och det är inte alls samma manus som står på sidan ett i den, som finns i min dator.
Jag fattar inte hur de författare gör som planerar exakt allt redan från början.
Hur har de tålamod att skriva det sedan? Om jag gör ett sådant där Mycket Väl Genomarbetat synopsis, så är jag färdig sen – och vill göra något annat än skriva samma sak en gång till. Det känns som om historien blir en enda lång transportsträcka från första till sista sidan – lika roligt som att köra motorvägen mellan Uppsala och Stockholm, ungefär.
Det är ju just det oväntade som är det absolut roligaste med skrivandet – att det kan bli vad sjutton som helst! Att idéer poppar upp, att människorna man skriver om går sina egna vägar och kanske även har andra bevekelsegrunder än man trodde från början. Sådant som man inser när man lär känna dem lite bättre!
Exempelvis har någon som heter Lizzie hoppat av helt. Hon står med på första sidan i jobboken, men finns inte med någonstans i texten – än! Å andra sidan är det mer än en som tillkommit – som Tarek Jovanovic exempelvis, som bor i ett litet hus vid en strand. Honom kände jag inte alls innan, men nu så är vi rätt bra kompisar.
Nej, jag tror att det kan ha varit så här: Lizzie gick längs vägen med långa steg och en ryggsäck på ryggen.
När hon kom till en busshållplats kom det en buss. Hon klev på den, såg att bussbolaget sökte folk, och bestämde sig för att hon inte ville vara en människa i en hästbok, utan något helt annat.
Och på den vägen är det – kanske! Ja, för jag har ingen aning, för jag har inte träffat henne än, och har inte hennes telefonnummer. Så var det med det.
Men nu ska jag åka till stallet och motionera världens bästa räcerpåni i stället för att sitta framför datorn!
/A
