Månad: juli 2019

I dag var jag med i serien Vykortet i UNT.
Jätteroligt för jag kände verkligen att jag ville dela med mig av just mitt absolut bästa ställe i världen  – Hågadalen och Nåsten.

Till att börja med är det så otroligt vackert med den stora öppna dalen, och skogen som sträcker sig upp över Nåstens ryggås, som en mörkare bakgrund till ängarna och åkrarna. Himlen är hög och klara vinternätter lyser stjärnorna som gnistrande ädelstenar i universums evighet.

I mitten av dalen slingrar sig Hågaån, som visserligen håller på att växa igen helt, men som samtidigt ger en fristad till fåglar och en mängd andra djur. Vi har förmodligen en bäver (!) boende där, bara som ett exempel. Om det skvallrar tuggade och fällda träd, som ligger ut i vattnet längs åkanten.

Hågaån rinner ner mot dalens södra ände, som sträcker sig ända ner till Ekolns strand och därbortom – Mälaren och så småningom Östersjön. Det gör att det nästan alltid fläktar en aning i dalen, oavsett årstid. Skönt för både folk och fä under varma sommardagar!
I andra änden av dalen vilade Kung Björn i sin hög (tills någon grävde upp honom …). På den tiden var dalen fylld med vatten, eftersom en flik av havet sträckte sig långt inåt land just där. Jag brukar tänka att det måste ha varit en fantastisk plats att bli begravd på.

Kung Björn levde under vikigatiden, och i stallets ena hästhage har någon lämnat två hälsningar från då – runristningar, varav den ena faktiskt handlar om en svärmor (!), och lär vara den enda i världen som gör så. Dåtidens statusupdateringar, helt enkelt.
Tänk om de där som ristade orden dök upp i dag – vad förvånade de skulle bli, men säkert ändå känna igen sig – också.

Carl von Linné traskade för övrigt också omkring i Hågadalen på sin tid, och i sällskap hade han studenter och andra lärde män. Linné har en kallkälla uppkallad efter sig, en plats som min gamla hund Scilla älskade! Hon brukade vada ut i vattnet, dricka och plaska omkring bland blad och kabbelekor.
Om man vill kan följa flera olika Linnéstigar i dalen, och njuta av de blommor och örter som funnits där sedan hans tid. Lite längre bort längs banvallen mot Enköping, finns det dessutom en fjärilsstig – med informativa små skyltar och mängder av vackra, fladdrande varelser sommartid.

Ja, Hågadalen och Nåsten här är fantastiskt – och det är helt otroligt att det inte är bebyggt eller förstört av bostäder, industrier eller vägar. Numera är dalen och skogen dessutom ett naturskyddsområde, vilket gör att det förhoppningsvis kommer att bevaras som det är – till glädje för oss och alla framtida uppsalabor.
Och just det – de där planerna på att dra en motorväg tvärs igenom dalen för att knyta ihop 55:an och E4 – det hoppas jag är en idé som är för evigt begravd i ett arkivskåp någonstans!

/A

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Skrev ut allting och räknade ord i dag, och lite drygt hälften är klart – det vill säga 35 566 ord. Puh! Blev alldeles lycklig över att det var så mycket, eftersom jag inte hade koll på exakt hur långt jag hunnit.

Så här mitt i ett manus dyker det alltid upp en massa oroande tankar.
Håller det? Är det värt jobbet? Blir det bra?
Och framförallt: var finns hålen i väven och vad har jag glömt?

Att skriva en deckare för vuxna är inte så lätt som man kan tro. Framförallt är det inte så lätt som jag trodde innan jag gav mig på det.

Det man skriver om måste vara glasklart och förståeligt, historien ska vara trovärdig och språket lättsamt.  Eftersom det är ljudböcker går en hel del ”fluff” bort. Allting måste höra ihop och inget onödigt får sticka ut. Det svåraste är att ge läsaren ledtrådar, så hen har en rimlig chans att kunna fundera på vem som är mördaren – samtidigt får man inte avslöja för mycket. Det är verkligen en  utmaning – men samtidigt så himla kul. Jag är verkligen privilegierad som har den bästa av läsekretsar, som gett mig chansen att få skriva vidare om Wendela Vide.

Nu något helt annat – hästböcker för barn och ungdomar!
Vad glad jag blir att det poppar upp massor av hästböcker överallt. En del skrivs av sådana som är gamla i gården, andra är nykomlingar som valt just hästar och livet i stallet som miljö för sin berättelse.
Ångrar ibland att jag släppte hästböckerna till förmån för vuxendeckare, men samtidigt – man måste utveckla sitt skrivande och lämna komfortzonen ibland. Och inget hindrar att jag skriver en när manuset om Wendela Vide är färdigt.

Förresten måste jag tipsa om ett par roliga profiler på Instagram – det är dels biblioteksassistenten och bokslukaren Villivonkansbooks som alltid skriver både bra och initierat om det hon läser, dels profilen Iminbokhylla som också har en väldig bredd på läsandet.
Båda delar med sig av ljuvt och lett om olika böcker, och läslusten bubblar på deras sidor! Om jag skulle läsa allt de tipsar om, skulle jag inte hinna skriva så mycket som en rad själv …
Rekommenderas alltså å det mesta och bästa för den som letar läsning till hängmattan – eller soffan inomhus om det är bättre där.

Nej, nu är det dags att göra annat, men i kväll blir det skrivande igen, och en sak är säker: det är dags att ta itu med ord nummer 35 557!

/A

Fem dagar i Hälsingland, som avslutades med ett härligt hästrally – det är verkligen sommarens höjdpunkt för mig. Älskar naturen däruppe – de blånande bergen i fjärran, de små sjöarna, de milsvida skogarna som sträcker sig mot horisonten.
Överallt ser man vackra gamla trähus, med snickarglädje och stora verandor. Här och där – övergivna ladugårdar, där någons slit genom decennierna nu har gått i stå. Lutande väggar och hopsjunkna tak har bara vildvuxna ängar och skog som sällskap, sedan husbondefolket har lämnat.
Och så all vänlighet hos de som bor där. Jag har inga rötter alls där uppe, bara hamnade där för att min häst Mackan kommer därifrån. Ändå är det lätt att bli ”en i gänget” och man känner sig verkligen välkommen.

Så mitt tjat om en sommarstuga på lämplig plats, fortsätter oförtrutet. Att affirmera är grejen, tänker jag, läser husannonser på Hemnet och drömmer mig bort.
Jag vill sitta och skriva i suset från träd, vågskvalp och surrande insekter. Jag vill ha min häst betande utanför köksfönstret, och en veranda som är perfekt för fika och kortspel, långa ljusa sommarkvällar.
Så är det bara, och omöjlig dröm eller inte, så är det värt att jobba för.

Rallyt gick i år i trakterna kring Älgered. Tyvärr ganska mycket grusvägar, men naturen var som vanligt fantastisk. Vi red 3,7 mil på lördagen och 1,7 mil på söndagen, så totalt 5,4 mil.
Mackan var så pigg att han taktade in i mål, och hade gärna kunnat gå nåra varv till, hälsar han. Skönt med en häst som alltid är lika glad och med på noterna, vad matte än hittar på för tok!

 

---

I övrigt är det man kan kalla semester slut nu.
På fredag blir det busskörning igen, och så rullar sommaren vidare mot höst.
På torsdag är det dags för Stockholmsbesök. Har ett roligt projekt på gång, mer om det senare.
Har skickat mitt sista korsord till Keesing (fd Bonniers) i dag. Ja, det kom två till droppande från redaktionen, som nu är kreerade och levererade.
Jag kommer att sakna jobbet, och även de jag jobbat med. Och jag tror de kommer att sakna oss korsordsmakare.
Det är faktiskt ett problem att Keesing köpt upp alla korsord i hela Sverige. Åtminstone tycker  jag det är fel när en enda stor leverantör har kapat åt sig alla uppdragsgivare, och det förvånar mig storligen att inte konkurrensverket protesterar.
Nu senast var det Svenska Korsord som efter ett antal år som Expressens huvudleverantör fick sluta: Expressen dumpar leverantören – efter 32 år.
Jag är glad att korsorden alltid bara varit en bisyssla till allt annat jag gör, och att jag har busskort. Inom busseriet finns det gott om jobb än så länge, och även om förarlös kollektivtrafik är på gång, är det långt kvar innan den blir verklighet.

Nej, dags att ta itu med dagens jobb. Och så ska jag åka och handla ett par gympaskor, lämpliga för Friskis&Svettis. Dags att uppfylla ett av årets nyårslöften – bättre sent än aldrig!

/A

På maskeraden var vi utklädda till flower power – komplett med Beatleslåtar på mobilen på högsta volym!  Foto: Kim Jonsson