Väntar på ett viktigt besked, och under tiden gör jag en massa annat.
Sista korsordet någonsin är snart färdigt till Bonniers, som numera ägs av Keesing Tankesport och har sagt tack och hejdå till mig och många andra frilansar.
Känns verkligen trist, men jag försöker se det positivt.
Hur många timmar har jag inte lagt ner på korsorden – tid som jag nu kan lägga på skrivandet i stället. Och i dag ringde de från busseriet – ska köra buss 6 timmar i kväll. Känns helt okej, efter att ha varit ledig och tillbringat hela helgen i stallet, med goda vänner, stallfix, målning, fika och sedan pizza på en av de många bra pizzeriorna här i vår ände av stan.
Men ändå är det med sorg i hjärtat jag för sista gången letar igenom ordlistan som hör till barnkorsordet i KNEP & KNÅP. Ska jag lyckas klämma in en SNIGEL, en LÖK eller en RYGGSÄCK? Ja, man vet aldrig i förväg hur det blir. Bara att det här är sista gången.
Hej då, typ.
Men jag har oavsett det bestämt att fortsätta göra korsord för mitt eget höga nöjes skull. Kan ju publicera dem här på hemsidan, om inget annat.
Och en vacker dag kanske datorn Hal på korsordsfabriken brakar ihop, och i panik rings vi frilansar in igen!
Konstigare saker har hänt.
Eller kanske inte.
Häromdagen kom ett nytt bokpaket. Den där gruppen med KÖP-SÄLJ-BYT HÄSTBÖCKER på Facebook är ju livsfarlig för sådana som mig!
Den här gången innehöll paketet fem böcker – alla gamla godingar.
Svarta Hingstens Travföl av Walter Farley passar perfekt in i min samling med travböcker (fast den får stå tillsammans med de andra av Farleys böcker) – och så var det några andra också– Häst till salu av Lynn Hall (minns fortfarande omslaget!) och Hoppla vi rider av Helen Kay.
Läs mer om Lynn Hall här: Ponymad booklovers
Vad härligt det är att återse HÄSTKALENDERN från 1974 och 1976 av Ulla Ståhlberg. Vad man läste dem – fram och tillbaka, varv efter varv. Den lite förnumstiga tonen och de kloka råden. Att ha ordning och reda och alltid bry sig mer om hästen än sig själv, var viktigast.
Ulla Ståhlberg hade nog blivit förvånad om hon sett dagens ponnyryttare, med illrosa ridhjälmar och glittriga schabrak! Men hon hade säkert gillat det, förutsatt att hästarna hade det bra och blev väl omhändertagna.
För trots det lite ”klappa på huvudet”-aktiga sättet att skriva på, förmedlar hon inte en attityd av överlägsenhet mot de unga läsarna som fanns då. Tvärtom, vill hon gärna berätta hur man kan göra, så det blir rätt och riktigt i stallet och på ridbanan. Heder åt denna inställning!
Tack så mycket, snälla Helena, för att du skickade böckerna till mig! <3
/A