I dag har jag skrivit två kapitel, varav det ena var ett typiskt mellankapitel. Det innebär att det inte händer särskilt mycket, utan kapitlet är till för att fördjupa historien och berätta om saker som egentligen ligger utanför själva huvudhandlingen. I ett mellankapitel kan man beskriva till exempel relationer som är viktiga för en viss person, men inte för själva handlingen i sig.
Kapitlen behövs också som andhämtning. En bok som hela tiden flåsar fram i 200 km/h är inte njutbar att läsa eller lyssna på. Det måste också finnas sträckor där tempot minskar och läsaren får vila.
Även författaren kan ta sig en liten vilostund i ett sådant kapitel. Man skriver kanske inte långsammare, men om andra saker och lite lättsammare ibland dessutom.
Var iblandad i en diskussion på Facebook i går, och inser att en del som anser sig vara i ”författarbranschen” ändå inte alltid har någon egen erfarenhet av hur man arbetar på ett förlag.
Visst jobbar alla bokförlag olika, men en sak ska man ha klart för sig: pengarna styr vad som ges ut.
Bokförlag är ingen lattjolajbanverksamhet som ger ut böcker lite på en höft och utan att ha koll. De förlag som jobbar så går snart omkull.
De flesta förlag har i stället en rejäl marknadsavdelning, alternativt köper in tjänsten av en erfaren konsult. Varje manus vägs på guldvåg. Finns det avsättning? Finns det intresse, läsare och möjlighet att få ekonomin att gå runt?
Om inte blir det nobben, vilket händer 97 % av alla manus som kommer in till olika svenska förlag varje år. Bara Lind&Co får in 2 500 manus per år, och en bråkdel av dem ges ut.
Och marknadsavdelningen sitter inte och gissar. Det räknas på upplagor och kollas på trender. Vad går just nu på bokmässorna? Vad ligger i pipelinen hos andra förlag? Vad är nästa ”grej”?
Att förlagen jobbar så, kan tyckas trist och kapitalistiskt. Typ att pengarna styr allt.
Men det betyder inte att det är omöjligt att skriva konstnärligt eller berätta sin egen historia. Alla förlag letar nämligen med ljus och lykta efter ”det där” manuset – det som kan lyfta ekonomin nästa år eller till och med flera år framöver.
Alla böcker går nämligen inte runt. Eller rättare sagt: de flesta går med nöd och näppe plus/minus noll. Men författaren, redaktörerna, formgivarna och chefen ska ändå ha lön och hyran betalas – så utan en och annan bestseller, blir det inga böcker alls.
Sedan kan man självklart skriva utan målet att det ska bli en bok. Skrivande kan ju vara så mycket annat än bara upplagor, försäljning och så småningom: kvarnen som mal ner ens verk till pappersmassa igen.
Men det är ett helt annan sorts skrivande, än det man ägnar sig åt när man försöker leva på att vara ”författare”.
Jag kan inte kreta med ett manus i ett år, för att sedan upptäcka att det redan finns tjugo böcker till om samma sak eller på samma tema.
Skriva en deckare om en kvinnlig kriminalare på Gotland till exempel …
Njä. Det känns liksom lite uttjatat, om vi säger så.
Man ska vara både unik och mainstream samtidigt – svårt, men vad i livet är inte lite besvärligt ibland? Man får ta det som en utmaning!
Men nu – dags för annat.
/A
Vart sjönk egentligen Titanic?
undrar Vän av ordning
