Att få en historia att hänga ihop är det viktigaste av allt. Ändå är det att skriva mellanrummen som är absolut svårast!
Kanske är det därför vissa är så snabba på att låta ett stort antal människor gå åt i varje historia de skriver. Så fort historien börjar bli tråkig – in med ett nytt lik, blod och en massa mer våld – så att inte läsaren tappar intresset.
Men att beskriva en misshandel eller ett mord med en massa makabra detaljer, är inte särskilt svårt. Det kan ju vilken 14-åring som helst med lite fantasi fixa i ett nafs!
Jag tycker det är viktigt att lägga ribban en bra bit högre!
För mig är det mellanrummen det som är själva berättelsen. Tankarna och känslorna hos de människor som boken handlar om. Drivkrafterna och vad som ligger bakom att något har hänt.
Jag tror nämligen att de flesta människor i grunden vill väl. Sedan blir det ändå fel ibland.
Varför? Ja, det är den ständiga frågan jag ställer mig när jag skriver.
Vad driver någon att ta till dödligt våld, exempelvis i en relation?
Oftast verkar det inte vara meningen.
”Det blev inte som tänkt”, typ.
Att folk går i 30 år och ruvar på hämnd, för att sedan ta ut den på värsta gruvliga sätt långt senare – det tror jag är ytterst ovanligt. Inte heller tror jag att psykopater är särskilt vanligt förekommande. Och att ta till ”hen är ju psykopat” och låta det bli mordets förklaring – men det tycker jag definitivt är att ta den enkla vägen ut.
Nej, oftast är det i stundens ingivelse ett mord händer. Det syns om man sätter sig på tingsrätten och läser gamla domar.
Ilska och aggression, inte sällan i kombination med alkohol eller droger.
En maktlöshet där våld blir den enda utvägen för den som tar till det – säkerligen med en fruktansvärd ångest efteråt, för de allra flesta.
Nu pratar jag alltså inte om gängskjutningar mellan kriminella och annat i den stilen.
Nordic noir med mörker, narkotika, traffiking, prostitution, hot, sliten cement, förortsgangstrar och hårdföra typer med handgranater – det får andra författare ta hand om, och gör med den äran.
Många är förbaskat duktiga, och kan verkligen sin sak. Finns ingen anledning för mig att ens försöka, för det där är sådant jag inte har minsta aning om. Nej, skomakare bliv vid din läst – som det brukar heta.
För mig rymmer den lilla världen i en vanlig svensk småstad minst lika mycket spänning och dramatik – förutsatt att man är beredd att titta noga, och sedan skriva mellanrummen.
Nej, nu är det dags för lite annat denna lördag!
Önskar alla som läser en fin helg, med många härliga timmar i ljudböckernas värld.
/A
Katter trivs i alla världens mellanrum – här ligger författarkatten Signe Skruttis Gyllensvans i sin kattgrotta, formad som en haj.
